Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Gällande mig så har jag aldrig upplevt den minsta "kick" eller spänning utav att stjäla, ej heller av något annat heller egentligen. Får ingen kick av att åka den värsta berg-och-dalbanan jag provat eller någon situation jag tillsammans med andra människor befunnit mig i där andra blivit rädda/livrädda. Känner ingenting förutom ilska, vilket jag tidigare i tråden försökt förklara inte är varken coolt, kul eller eftersträvansvärt. Jag upplever att, för en normal, är det snudd på omöjligt att förstå hur tomt livet blir utan inre effekter; det kan och gör att i det värsta stunderna upplevs livet vara totalt meningslöst. Var och hur kan jag medföra något positivt för någon annan enbart med ilska? Min räddning kanske ligger i att jag tidigt i livet insåg att jag enbart genom att kopiera och "spela ut" de yttre attributen i form av kroppspråk/ansiktsuttryck får jag den jag interagerar med att känna glädje, kärlek, tillgivenhet, trygghet osv trots att jag själv inombords är helt kall.

Projicera/mentalisera nu inga känslor på mig, trots att jag skriver detta känner jag ingenting; jag ser själv hur "hemskt" det låter ur ett kognitivt empatiskt perspektiv, men det är för mig totalt platoniskt. Jag har accepterat detta faktum sedan många herrans år tillbaka, men jag minns fortfarande tydligt den hemska upplevelsen av att på djupet förstå att..... ja vadå? Är jag mänsklig? Är jag ett odjur? Att inte någonsin ha träffat en människa som jag upplevde var som "jag" (har träffat flera i vuxen ålder, med insikt och acceptans kom förståelse och en möjlighet att "se" likasinnade); det är inte en upplevelse jag önskar någon i ung ålder.

Så varför är jag här, meningen med min närvaro och varför jag berättar det här om och om igen, vad fyller det för funktion? Jo jag försöker ge något så stigmatiserat, och för många skrämmande, som en "psykopat" eller "en känslokall" ett ansikte, ett "mänskligt begrepp" för allmänheten. Jag vill försöka visa att de flesta av oss inte är ens hälften så farliga som media försöker inbilla er; så länge ingen försöker skada mig eller min familj. De få gånger genom livet där någon gett sig på mig har det skett pga missbedömning av folk ute på fyllan och villan som trott att de skulle vinna billiga "rankingpoäng" i sitt lilla kompisgäng genom att ge sig på och skrämma någon de "är säkra på" inte bjuder upp något motstånd. Jag är förvisso stor och tränad och har alltid varit men har inga yttre skrämselattribut i form av häftiga tatueringar, mc-kläder, kläder som visar musklerna eller dylika "vanliga-ja-är-jättemachofarlig-annonseringar" och trivs runt "nerdar", därav misstaget och dessa har fått sig varsin nyttig livserfarenhet. I övrigt såsom skola, arbeten och olika sociala tillställningar har jag i princip aldrig mött en enda otrevlig människa och därav aldrig heller nödgats använda mina okänsliga fördelar på detta område.

Alla gaphalsar, gormhuvuden, öppet nedlåtande och respektlösa människor jag erfarit under 20 års arbetsliv oavsett i chefsställningen eller ej har inte varit känslokalla; tvärtom väldigt känslostyrda personer av narcissistisk karaktär, fäktande hej vilt för att försvara deras ytterst svaga självbild/självförtroende. Att täppa till truten på dessa verbalt och enbart genom fysisk positionering har alltid gått förbluffande enkelt och jag kan inte för mitt liv förstå hur dessa kan missförstås för "psykopater"; vilket enligt min erfarenhet görs i minst 95% av fallen. Är det inte direkt komiskt att anklaga den som pga extrem lättkränkthet (aka uressens av känslobevis) tuppfäktar frenetiskt med alla sina barnsliga sociala småknep för att bibehålla sin sociala (makt)position när de känner sig hotade?? För mig kan det inte bli mer komiskt då jag är pinsamt medveten om att Narcissisten eller den allmänt lättkränkte åtskilliga gånger genom livet undanröjt konkurrensen åt mig genom att emotionellt bryta ner de som jag oftast sett som det reella hotet mot mina mål. Tragikomik?

Varje dag jag går utanför dörren är ren komik för mig

LL

Awfulsinns med flera som ifrågasatt min "påstådda" känslokyla, här kommer en uppdatering över min utfästelse att jag vid nästa möte med min psykiatriker skulle be honom gå till botten avseende mitt påstående.

Bakgrund: Han är överläkare i psykiatri och vi har träffats regelbundet under många år där våra möten upptagits av några minuters uppföljning av min medicinering och resterande diskuterat vitt och brett om psykiatri, neurobiologisk psykiatri, psykologi osv. Jag upplever mötena med honom som mycket intressanta då han är den första person IRL jag upplever har kunnat erbjuda mig, med ett livslångt djupt intresse för mänskligt beteende, ett intellektuellt utbyte. Har under åren "hintat" och provat mig fram för att kunna förutse hur han skulle agera med min medicin om jag "öppnar upp" mitt inre; då jag inser att han kommer förstå att min diagnos inte är fullt ut korrekt. Han är lättare för mig att läsa då jag fått fram subtila tecken på känslor ifrån honom där jag samtidigt är alltför medveten och fullt ut förvissad om att jag inte uppvisar detsamma. Detta medför att jag kan medvetet eller omedvetet "försäga" mig på vad han kan misstänka vara en "svag punkt" som han reagerar på ett för mig negativt sätt (förutsatt att han tror att jag besitter svaga punkter) där han aldrig kommer få en konfirmering (subtila "tells" i kroppspråk ej heller energier i form av inre hormonella påslag) ifrån mig på sin misstanke. Jag har visat honom hur extremt snabbt jag kan frammana noradrenalin, håren reser sig på mina armar på 2-3 sekunder, enbart genom att berätta minnen där jag upplevt mig testad av andra män, detta utan förändrat ansiktsuttryck. Vilket är samma "effekt" jag använder när jag synar idioters aggressiva hotbluffar, genom att gå riktigt nära inpå dem med konstant ögonkontakt totalt utan yttre synbar aggressivitet; då jag vet att de känner min inre gränslösa ilska. Inte många som i nutida samhälle förstår att även vi män är djur med stor förmåga att undermedvetet läsa av och mäta upp den inre hormonella styrkan av noradrenalin, adrenalin och därav förmåga till att slåss med livet som insats i total avsaknad av rädsla för eget liv. Inte någon gång har kombatanten mitt emot mig "ökat" i styrka i denna mätning, det tar normalt 5-10 sekunder innan jag ser hur energin och styrkan minskar i motståndarens ögon och strax därefter de fysiska yttre tecken på "I surrender". I detta läget kan motståndarens behov av, i vissa sällsamma fall, rädda ansiktet vara större än deras förstånd för dennes egna fysiska välbefinnande så slagsmål kan lätt utbryta om jag börjar förnedra dem när de gett upp. Men då det finns absolut noll behov i mig att vedergälla deras utmaning, vilket jag endast ser som en naturlig del av alfa-hannarnas värld att mäta sin styrka och finna sin gräns, låter jag personen själv backa undan med värdigheten i behåll. Vi nästa möte behandlar jag dem med samma respekt som jag gjorde innan de utmanade mig.

Notera att de riktigt farliga, alfa-hannar med 100% grundtrygghet, inte har något som helst behov att att utmana andra eller jävlas med någon då de inte upplever något hot i omgivningen; vare sig det handlar om positioner i företag eller de honor de vill ha, för alfa-honorna väljer alfa-hannen inte tvärtom. Så med normalt respektfullt agerande män emellan uppstår aldrig stridigheter.

Sammanfattningsvis, jag har innan mötet i fråga förutsatt att psykiatrikern förstått min självbild genom mitt agerande genom åren och därför upplever att inte några problem av min kommande fråga om hjälp att utreda min känslokyla kommer uppstå.

Senaste mötet: Redogjorde för hur jag ser mig själv som sprungen ur klustret autistisk-psykopati där min fysiska rastlöshet tidigt fått mig att ständigt söka andra människors gemenskap på jakt efter upplevelser. I ung ålder var allt på mina villkor där andra barn var statister i min lek vilket snart fick dem att tröttna, vilket i sin tur "tvingade" mig att studera, lära in och spela upp personens beteende jag interagerade med för att uppnå tillgång till aktiviteten jag ville göra (sporter, spel, jävelskap, farligheter etc). Ständigt på jakt efter nya upplevelser för att fylla min inre rastlöshet har jag vandrat från person till person, från grupp till grupp genom hela livet utan att någonsin uppleva ett behov av personen eller gruppen i fråga. Så jag har många bekanta och ingen "nära vän" utan varje människa jag ser är för mig exakt på samma nivå; jag kan öppna, och vill också så, mina innersta tankar 3 sekunder efter att jag mött en person då jag inte besitter något som är "känsligt". Jag är på en ständig resa framåt i mig själv, via varje människa jag möter, på flykt ifrån min inre tomhet, där jag agerar ut olika tankar och scenarior för att kunna studera människors reaktioner. Människor är för mig vad berg var för Göran Kropp, där lyckligtvis inte människorna har något slut vilket alpinisten snart når i Mount Everest topp (eller den som jagar en viss maktposition). Jag förstår varför många tar livet av sig när de nått denna toppen, för den inre tomma meningslösheten med livet, vilket endast vi som inte kan uppleva varken samhörighet eller trygghet med andra människor i avsaknad av känslor delar, hinner ifatt dem. Utan förmågan att känna samhörighet/tillhörighet/trygghet/gemenskap till andra människor i grupp förloras delaktigheten med 95% av människorna som är genetiskt känslobetingade och uppfostrade till/mot grupptillhörighet och att viljan att respektera gruppens sociala normer, vilket styrs och formas av gemensamma känslor. Till sist sa jag att anledningen till att jag inte tagit upp detta tidigare var att jag inte ville riskera min medicin. Han var inte överraskad och jag fick enbart stöd och ingen negativ reaktion då komorbiditeten mellan diagnoserna är så hög att det inte går att avgöra dör vilken medicin som är rätt pga av enbart diagnosen. Så mitt beslut att våga vara 100% ärlig föll väl ut och nu börjar nästa resa.

Nästa steg: Jag fick reda på att det enda sättet i Sverige att genomföra magnetröntgen av min hjärna under tiden jag tittar på bilder som känslomässigt styrda människor reagerat på med elektrisk aktivitet i specifika områden för att kunna avgöra differens inte finns i Sverige, eventuellt i något forskarlag. Vilket jag ska forska vidare i, tips emottages tacksamt. Jag fick med ett test, TCI skapat av en professor i psykiatri vid Washington University vid namn C R Cloninger, som han ville att jag skulle göra och lämna in till honom i god tid inför vårt kommande möte. Ska påbörja detta direkt efter jag slutfört denna post. Så kära skeptiker, bollen är i rullning, inom en någorlunda snar framtid får jag och ni reda på om jag är fake or real Ingen skulle bli gladare än jag om jag inbillat mig allt detta; tyvärr finns det inte en cell i mig som någonsin gett mig ett bevis på motsatsen. I slutändan vill jag även ta reda på om jag är rent genetiskt känslolöst skapad eller har uppväxten haft inverkan.

LL

Gällande mig så har jag aldrig upplevt den minsta "kick" eller spänning utav att stjäla, ej heller av något annat heller egentligen. Får ingen kick av att åka den värsta berg-och-dalbanan jag provat eller någon situation jag tillsammans med andra människor befunnit mig i där andra blivit rädda/livrädda. Känner ingenting förutom ilska, vilket jag tidigare i tråden försökt förklara inte är varken coolt, kul eller eftersträvansvärt. Jag upplever att, för en normal, är det snudd på omöjligt att förstå hur tomt livet blir utan inre effekter; det kan och gör att i det värsta stunderna upplevs livet vara totalt meningslöst. Var och hur kan jag medföra något positivt för någon annan enbart med ilska? Min räddning kanske ligger i att jag tidigt i livet insåg att jag enbart genom att kopiera och "spela ut" de yttre attributen i form av kroppspråk/ansiktsuttryck får jag den jag interagerar med att känna glädje, kärlek, tillgivenhet, trygghet osv trots att jag själv inombords är helt kall.

Projicera/mentalisera nu inga känslor på mig, trots att jag skriver detta känner jag ingenting; jag ser själv hur "hemskt" det låter ur ett kognitivt empatiskt perspektiv, men det är för mig totalt platoniskt. Jag har accepterat detta faktum sedan många herrans år tillbaka, men jag minns fortfarande tydligt den hemska upplevelsen av att på djupet förstå att..... ja vadå? Är jag mänsklig? Är jag ett odjur? Att inte någonsin ha träffat en människa som jag upplevde var som "jag" (har träffat flera i vuxen ålder, med insikt och acceptans kom förståelse och en möjlighet att "se" likasinnade); det är inte en upplevelse jag önskar någon i ung ålder.

Så varför är jag här, meningen med min närvaro och varför jag berättar det här om och om igen, vad fyller det för funktion? Jo jag försöker ge något så stigmatiserat, och för många skrämmande, som en "psykopat" eller "en känslokall" ett ansikte, ett "mänskligt begrepp" för allmänheten. Jag vill försöka visa att de flesta av oss inte är ens hälften så farliga som media försöker inbilla er; så länge ingen försöker skada mig eller min familj. De få gånger genom livet där någon gett sig på mig har det skett pga missbedömning av folk ute på fyllan och villan som trott att de skulle vinna billiga "rankingpoäng" i sitt lilla kompisgäng genom att ge sig på och skrämma någon de "är säkra på" inte bjuder upp något motstånd. Jag är förvisso stor och tränad och har alltid varit men har inga yttre skrämselattribut i form av häftiga tatueringar, mc-kläder, kläder som visar musklerna eller dylika "vanliga-ja-är-jättemachofarlig-annonseringar" och trivs runt "nerdar", därav misstaget och dessa har fått sig varsin nyttig livserfarenhet. I övrigt såsom skola, arbeten och olika sociala tillställningar har jag i princip aldrig mött en enda otrevlig människa och därav aldrig heller nödgats använda mina okänsliga fördelar på detta område.

Alla gaphalsar, gormhuvuden, öppet nedlåtande och respektlösa människor jag erfarit under 20 års arbetsliv oavsett i chefsställningen eller ej har inte varit känslokalla; tvärtom väldigt känslostyrda personer av narcissistisk karaktär, fäktande hej vilt för att försvara deras ytterst svaga självbild/självförtroende. Att täppa till truten på dessa verbalt och enbart genom fysisk positionering har alltid gått förbluffande enkelt och jag kan inte för mitt liv förstå hur dessa kan missförstås för "psykopater"; vilket enligt min erfarenhet görs i minst 95% av fallen. Är det inte direkt komiskt att anklaga den som pga extrem lättkränkthet (aka uressens av känslobevis) tuppfäktar frenetiskt med alla sina barnsliga sociala småknep för att bibehålla sin sociala (makt)position när de känner sig hotade?? För mig kan det inte bli mer komiskt då jag är pinsamt medveten om att Narcissisten eller den allmänt lättkränkte åtskilliga gånger genom livet undanröjt konkurrensen åt mig genom att emotionellt bryta ner de som jag oftast sett som det reella hotet mot mina mål. Tragikomik?

Varje dag jag går utanför dörren är ren komik för mig

LL

Jag blir inte det minsta anstöt eller tycker att något du har skrivit är hemskt, förstår inte varför du tror att det är så. Om känsliga personer anser att du måste respektera dom då gäller väl även ömsesidigheten där de har sin del i det hela nämligen att respektera dig. Jag mena så länge du inte skadar någon som inte förtjänar det, så är det inte många i det här landet som kommer att anse att du är hemsk.

Jag har mycket hemskare egenskaper (alltså enligt folklig falskmoral) om man ska utgå ifrån det du har skrivit ner i det citerade inlägget.

Kan tro det - kan förövrigt säga det att det är omöjligt att älska en psykopat - just bara för att det inte finns någon mottagare - men jag antar att det inte finns något behov av det heller från mottagarens sida, så... eller det kanske är så att det är så att dessa behöver något de inte själva kan leverera...

Jag blir inte det minsta anstöt eller tycker att något du har skrivit är hemskt, förstår inte varför du tror att det är så. Om känsliga personer anser att du måste respektera dom då gäller väl även ömsesidigheten där de har sin del i det hela nämligen att respektera dig. Jag mena så länge du inte skadar någon som inte förtjänar det, så är det inte många i det här landet som kommer att anse att du är hemsk.

Jag har mycket hemskare egenskaper (alltså enligt folklig falskmoral) om man ska utgå ifrån det du har skrivit ner i det citerade inlägget.

Som jag ser det så visar du ändå en vilja till insikt - det vill jag nog se som en känsla i gemenskap.
Detta betyder i förlängning till att du bryr dig om hur du beter dig i enighet med andra.

Mina barn och hustru är den enda anledningen till denna vilja till insikt, de är direkt beroende av min förmåga att kunna smälta in i samhället och de fördelar respektive nackdelar de ärver ifrån mig är direkt kopplat till hur de andra vuxna ser mig. Vi alla med ögon vet hur dömda i förhand barn blir utifrån deras föräldrars sociala och ekonomiska status i samhället. Jag valde att sätta dem till världen för att få en mening i att leva och är därmed förpliktigad till att, vad jag förändrar mig till är egalt för mig. Innan dem hade jag inget incitament att välja något "synbart" jag överhuvudtaget; jag formade mig helt efter människorna jag för tillfället umgicks med alltid med ett speciellt syfte jag önskade få ut ur situationen. Oftast sex och eller upplevelsen av individens inre i sig. Jag fann ingen anledning att ansluta mig till någon grupp eller verksamhet, eftersom samvaron med människorna oavsett vilken grupp jag befann mig socialiserande med, aldrig någonsin gett mig någon känsla av samhörighet har jag aldrig kunnat "stänga" in mig till en så snävt livsområde. har provat en gång höll på att bli komplett galen av att göra våld på mig själv på det viset, något jag kunnat relatera till i de berättelser när en homosexuell försökt "bota" sin sexuella läggning. Enda skillnaden var att jag var "on a highway" mot destruktion av andra inte mig själv, där de flesta hellre tar sitt eget liv i desperationen att inte hitta sin värld.

Jag tackar dock för dina fina tankar om mig, det du nyss gjorde är ett för mig välkänt fenomen, dvs, du mentaliserade ditt egna jag på mig utifrån det du läste. Redan här förstår jag att du är en bra och normalt funtad människa omtyckt och uppskattad av din omgivning. Önskar jag kunde ge dig rätt, jag gör det verkligen, men jag får nöja mig med att "spela dig" och få de reaktionerna du gav mig och ignorera mitt inre. Jag fick inget annat val men jag har accepterat mitt handikapp och gör det bästa jag kan för att inte mina egna barn ska hamna i samma sits som jag; det är all mening och motivation jag behöver i detta livet för att inbilla mig att jag fyller en positiv funktion för människor som är i alla fall logiskt förankrade i min hjärna i avsaknad av förmåga att uppleva känslomässig förankring.

Jag väljer att "hoppas" att genom att krama mina barn, att ge dem den dagliga närheten och medvetna mentala närvaron jag själv aldrig haft ska kunna "läka" min hjärna på något sätt; att kunna genom deras inre hormonella sensationer kunna väcka mina egna. Inget har hänt än men skam den som ger sig

Jag har nu inte följt med i hela tråden, men läst dina senaste inlägg som jag finner mycket intressanta. Jag har tänkt dels på hur du uppfattar folk som skriver till dig, såsom jag gör nu, men kommit fram till att jag kan reflektera in absurdum på detta utan att du kommer att bry dig mer om svaret. Jag kan skriva att jag skall hålla en mer undergiven ton i det här inlägget för att inte 'inkräkta' hotfullt visavi din självbild, men mitt inlägg är ändå alltjämt egoistiskt. Jag tror med andra ord alltså att det är viktigt att vara öppen med min avsikt nu när jag skriver till dig, så att du inte skall behöva avläsa min emotionella närvaro efter aversiva avsikter. Det här inlägget är mer en reflektion där jag försöker förstå dig genom mig själv nu märker jag, men låt mig bli mer konkret.

Det är mycket intressant att du skriver att du upplevde sorg när du inte kunde känna med ditt barn. Upplevde du lycka som känsla också, eller var det bara ett beskrivande ord? Hursomhelst så måste detta ha varit en stor sak för dig, hur ser du på att du kunde uppleva känslor i detta unika fall?

Sedan tänkte jag också fråga dig om varför du tagit dig så stor tid att förklara för oss hur du har det? Jag vet att du beskrev det i ett tidigare inlägg som att du vill upplysa oss om en annan sida av 'tillståndet,' men varför vill du sprida denna kunskap? Vad får du som individ ut av att förklara för oss?

Sedan beskrev du även den jobbiga situationen som uppstår mellan dig och din fru när du inte kan möta hennes känsloliv med ditt eget, att du skulle kunna lämna henne utan att känna något alls. Min fundering gäller om du faktiskt skulle göra detta? Det jag menar är att även om du inte upplever positiva känslor av att vara tillsammans med henne och dina barn, så har ni ändå hängt ihop i vad du beskriver som ungefär tio år, vilket är en lång tid för ett förhållande utan känslan av kärlek. Dessutom, vad händer om hon gör begår ett äktenskapligt fel? Skulle du (kunna) förlåta henne?

Vill be om ursäkt ifall du anser att mina frågor är olämpliga eller för många, orsaken är att min nyfikenhet tog överhanden.

Nyfikenhet är meningen med livet. Ställ alla frågor du vill, testa mig så hårt du kan; piper jag ihop är jag knappast så känslokall inombords som jag påstår mig vara

Hur känner du inför att döda din familj? Ingen äckelkänsla över det?

Hur känner du inför att döda din familj? Ingen äckelkänsla över det?