Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

jag har studerat psykopater och folk med olika grader av antisocial personlighetsstörning under en längre tid, även narssicister och folk med paranoid schizofren personlighetsstörning och annat. Har pluggat i flera år om människan och hjärnan och är insatt på flera olika ämnen som involverar psykologi, och jag har gjort en egen utvärdering av de olika sorts psykopater som finns

Den kriminelle psykopaten: Den lite dummare psykopaten, den som helt enkelt skiter i allt. Snubben med tår under ögat, som åkt in och ut ur fängelset 14 gånger för kanske ganska dumma, olplanerade och impulsiva brott såsom misslyckade rån osv. Även olika grader av misshandel.
Denne person vet att han är lite smått galen men bryr sig bara inte, skiter i vad folk tycker och bryr sig inte om att rättfärdiga sitt beteende. Han ser ingen anledning att ändra på sitt beteende och har oftast "gett upp hoppet" om dett mesta. Har haft en bråkig uppväxt och är förmodligen uppväxt med våld och ser våld som en lösning på konflikter och ett sätt att få sin vilja igenom. Har förmodligen dock inga genetiska anslag för psykopati och har bara skapats av sin barndomsmiljö. Oftast helt oförmögen att ha längre förhållande eler ett koncict arbete.

Vardagspsykopaten: Har starka genetiska anslag för psykopati men har växt upp i således ganska bra förhållanden, oftast övre medelklass. Är ytlig, talförig, intelligent och oftast ganska manipulativ. Kan dock visa riktiga tendenser till empati/sympati men tänker oftast bara på sig själv. Vet aldrig om att han kan vara psykopat och får oftast aldrig reda på det eftersom han kanske aldrig äns begår ett brott. Är helt ofarlig så länge han får som han vill i livet, är oftast väldigt envis men inte särskilt impulsiv eller våldsam. Vet av de flesta normerna/reglerna men behöver aldrig bryta dem eftersom han får sin vilja igenom på andra sätt. Blir aldrig misstänkt för att vara psykopat och kan bli kär och ha längre förhållanden och även barn.

Företagspsykopaten: kan vara en högt uppsatt politiker, en VD för större företag eller jurist eller liknande "högre samhällspositionsarbeten".
Har liksom vardagspsykopaten oftast starka genetiska anslag för psykopati men har växt upp inom arbetarklass ELLER överklass. Ganska komiskt. Han får sin maktposition av att manipulera folk, är oerhört manipulativ och charmig men kan också vara oerhört våldsam och impulsiv i vissa stunder. Saknar alla tecken på synpati/empati och har oftast starka narssicistiska drag, kan ha förhållanden men är oftast otrogen eller kvinnomisshandlare. Ser ner på alla andra som objekt och offer men lyckas ändå hålla sig på "rätt sida" av lagen även om han kan vara korruperad och använda sig av barnarbete inom sitt företag så åker han aldrig fast. Jag skulle klassa geroge bush som en Företagspsykopat. Han lyckas få en hel nation att hata en hel världsdel och starta krig av egentligen bara egocentriska mål. Företagspsykopaten har oftast vänner men bara de i samma nivå som han själv och han kan gärna dela med sig men självklart bara om han får någonting tillbaks. Har inga problem att mörda för att få sin vilja igenom, men till skillnad mot de andra psykopaterna ser han kanske inte någon större njutning i det och begår oftast aldrig brotten själv.

Seriemördarpsykopaten: har oerhört starka genetiska anslag och en våldsam uppväxt oftast präglad av sexuella utnyttjanden, barnmisshandel, incest osv. Växer upp som en stark blandning av alla de andra sorts av psykopaterna men har redan sen barnsben starka drag av psykopati. Torterar och dödar djur, agerar sexuellt i tidig ålder mot andra barns vilja, är oerhört våldsam och impulsiv. Ser sig själv som viktigast och alla andra människor är bkstavligt talat objekt som inte har något värde alls, ser ingen anledning i att vara snäll mot någon över huvudtaget och saknar empati/ånger&sympati på alla nivåer. Lyckas dock ändå dölja denna sida och kan vara framgånsrik familjefar under yngre vuxenåldern men så fort någonting går snett så ber han inte om hjälp som andra människor utan blir istället våldsam och tar ut alla sina inre aggretioner som är delvis medfödda men även agretioner som växt med tiden inom honom, allt detta tar han ut genom att döda. Kvinnor är vanligare mordoffer än män. Lider ganska oftast även av paranoid schizofreni eller är personlighetsklyvd. Har annorlunda sexuella tendenser och slutar alltid upp som seriemördare av något slag. Kan dock vara slarvig och åka fast, oftast det som är slutpunkten. Självmord är sällan en lösning. Finner njutning i mord, våld, makt och kontroll.


Det är mina olika sorters psykopater. Sen finns det såklart massvis av olika sidor av det hela och personen behöver inte bete sig eller ha alla dessa karaikatärsdrag även om han kanske platser inom en viss sorts av psykopati. Dock har majoriteten av de olika psykopaterna dessa olika drag gemensamt.

Hoppas det hjälpte lite

Hur har du studerat dessa om jag får fråga?

Tycker listan är fjantig, det finns igentligen bara olika nivåer av aspd med andra diagnoser där den sista på din list torde vara en person med aspd, borderline och narcissistiska drag dvs en fullfjädrad psykopat, sen finns det aspd med adhd, aspd med nc pd osv osv, tror både intelligens och uppväxt bidrar med vilken typ du blir men men ett tappert försök.

Hejhej Har lite frågor nån gärna får svara på!

Det sägs ju att en psykopat inte vet om att han är psykopat, vilket för mig känns ganska konstigt eftersom många psykopater är väldigt intelligenta och pålästa. Sen är det ju skillnad på att säga att man är psykopat och vara psykopat. Men en riktigt kallblodig psykopat, borde väl ändå kunna inse att han är psykopat men bara vet hur han ska dölja det?

För det är ju det psykopater gör, ständigt går runt och agerar någon annan, då borde de också veta vad de ska dölja, de är ju inte dumma, och om de vet vad de döljer borde de med lite påläsning förstå att det är deras känslokalla sida. Så varför kan inte en riktig psykopat inse att han är pskopat? För en riktig pskopat skulle väl för den delen inte bry sig? h*n blir ju inte ledsen av att veta att han är ett känslokallt monster utan empati?

Och nästa fråga. Kan det vara så att det finns psykopater som verkligen inte tror dom är psykopater för att de ständigt spelar en roll att de lever sig in i rollen så väl att de nästan själva tror på det? jag menar flera kända seriemördare spelade ju ett skådespeleri sen barnsben, kan det då vara så att det finns psykopater som innerst inne inte har känslor alls men däremot nästan tror på sitt egna skådespeleri?

Har du fått se deras psykopat-legitimation? Är du psykiatriker? Att du inte lyckas se hur totalt subjektivt din åsikt är och dessutom i total avsaknad av exemplifiering, förklaring eller någon annan form av förtydligande är enbart komiskt. Du gav den genomsnittlige "orkar inte" flashbackaren ett ansikte.

"Psykopater", precis som "diabetiker" och resten av mänskligheten måste per automatik inte vara onda. Har det någonsin slagit dig själv att du är två personer, när någon behandlat dig dåligt är du en arg människa (i bästa fall) och när någon behandlat dig bra är du en glad människa.

Så jo, "psykopater" kan absolut vara en mycket bra brandman eller polis. Att du, eller någon annan i din närvaro, sedan lyckas få ut det sämsta ur en annan människa säger mer om dig än om 100% av människor med ett känslo-handikapp.


Haha Ursäkta min fräckhet, men du tror inte att faktiskt "läsa igenom" mina poster före du uttalar dig skulle var till din fördel?

LL

Hej.


Jag är ärligt imponerad och det är inte ofta de orden kommer ur min mun

Jag är nu en "klockren" (lite självironi måste jag väl få ha) vardagspsykopat som var en bra bit på väg in i företagspsykopatens värld innan jag "vaknade upp". Bortsett från en detalj här och där eller en smärre ändring av vissa ordval så är vi i princip helt överens om de fyra varianterna du beskriver.

Ej heller någon överraskning för dig att det är "min" typ som har "störst" möjlighet att "vakna upp" misstänker jag Det som gör att min psykiatriker vågar lita på mig är att jag har hemmaboende barn, varken mer eller mindre. Litar på med min medicin menar jag då.

Jag är uppväxt med vänner som var kriminella psykopater såväl som företagsledarpsykopater. Så vitt jag vet har ingen mördat någon men vem vet, livet är ganska upptaget. Däremot är det precis som du säger att alla de vänner jag nu känner och kände (numera "bekanta") ganska enkelt når sina mål utan att någonsin behöva "vara dåliga egoister". Om de flesta "normalt känsliga" bara hade förstått vilket enormt försteg jag har bara genom att inga känslor, dels ligger i vägen för min inlärning (oro, vånda, prestationskrav osv) och dels ej heller i vägen för min arbetsförmåga (avundsjukor, jantelag, ilska, förhållandestress, gruppdynamiksstress osv osv) så hade många onödiga fördomar aldrig skapats.

Jag ser varje dag människor slitas ner av livets stressfaktorer, de reagerar på allt (min fördom/överdrift) verkar det som och det suger ut deras ork. Jag och de jag känner behöver inte ens anstränga sig; omgivningen stressar ut sig själva.

En till sak för jag vet att många just nu reagerar på det jag nyss skrev; "stressar ut sig själva". Missta inte mig för en narcissist; för de känsliga gaphalsarna kan jag "psyka ut" så de får en hjärtattack utav ren ilska förvånansvärt snabbt Narcissisten är inte känslolös, de har väldigt mycket känslor investerade i "titeln/maktposten/strålkastarljuset" de så hårt strävar efter. Så "put the blame where the blame belongs"; alla ni som blir bestulna på er psykiska energi av en "rädd/hotad" narcissist

Kul att du dök upp. Kommer säkert komma på någon fråga till dig och har du någon till mig så är du välkommen. Förresten är du yrkesverksam inom läkaryrket?

LL

Ps. Awful, ser din poäng men jag upplever att han har avgränsat "området" för att göra det mer hanterbart. Långt ifrån alla är villiga att hantera stora mängder information Ds

Enligt min erfarenhet, inklusive mig själv, märker alla att de är annorlunda men de flesta finner ingen direkt anledning att söka en diagnos då "vi" inte har några direkta problem. Utan känslor är det svårt att må dåligt, då just "må dåligt" är kopplat till upplevelsen av skam, skuld, dåligt självförtroende osv. Jag kan se och inse att en person inte är bekväm i min närvaro, eller att jag kunde formulerat mig bättre; men jag förstår inte varför det ska göra så jag "mår dåligt". Det är ologiskt för en vars hjärna fungerar logiskt/rationellt.

Mitt största personliga intresse är mänskligt beteende, alltid fascinerat mig då jag alltid upplevt mig som åskådare i sociala sammanhang. Har aldrig upplevt mig själv, eller förstått, att de flesta "känner en tillhörighet/trygghet" till/med gruppen. Denna nyfikenhet och kunskapstörst har till slut (20år senare) lett till att jag på djupet "förstått" hur fundamentalt annorlunda jag fungerar gentemot normen.


Exakt. Du har ingen aning om hur få som inser denna enkla logik. Ingen av mina tankar om andra, andras ord om mig, eller mina egna tankar om mig själv är förankrade i varken positiva eller negativa känslor. Mitt inre i relation till 98% av människorna jag möter är ett rakt streck, där logik och ett autistiskt minne (ren logisk minnesinlagring) styr. Därför kan jag också kläcka ur mig något så "knäppt" som att det är nog lika bra att jag hoppar från Finlandsfärjan i morgon; hon ville ju inte dansa med mig med gravallvarlig min och i nästa sekund skratta glatt. Det är ett skämt, morbid humor är rolig. Ju "konstigare" jag ser människor reagera efter vissa "hemska" ord ju roligare är det i mina ögon. Denna humor visar jag inte för känsliga människor då det är helt poänglöst att såra en annan människa. jag är inte du, det finns två förlorare i det exemplet.


Långt svar här med egentligen, inget är enkelt här i livet utan allting är mer komplext än det kan verka. Att visa så mycket av min personlighet mottagaren klarar av att hantera utan att uppleva obehag eller bli förbryllad och osäker ÄR mitt liv. Det är min personlighet, jag är eller har persondrag i mig från alla människor jag mött i mitt liv. Detta gör jag per automatik för då jag inte varken kan eller vill värdera människor så är det heller inget "dåligt" för mig att "vara" dessa personlighetsdrag. För mig är alla människor exakt lika, det är vad ni gör som blir er personlighet för mig.

LL

Tack för välutvecklade svar

Bla bla bla. En psykopat bryr sig om sig själv och ingen annan. Det sitter ett litet barn i en brinnande byggnad, psykopaten inser att chansen är stor att han dör ifall h*n försöker rädda barnet och är h*n en riktig psykopat utan empati så kommer h*n rädda sig själv i första hand. Psykopater saknar empati helt och hållet, och det innebär att h*n enbart gör saker som gynnar en själv, annars är det ingen psykopat. Och gör man allt för egen vinning så blir man nästan per automatik ond, känslokall (eller "känslo-handikapp", vad nu det är?) är inte samma sak.

Nej men det är lätt att märka om man kommer någon nära, somliga handlingar talar sitt tydliga språk. Jävla riksmongo. Det märks ju att du är gravt efterbliven, tror du att alla psykopaters offer har sig själva att skylla, att det var dom som lockade fram det sämsta? Horunge.

Nu blev jag en arg människa, men det går över och jag känner inte för att sabotera för eller kanske i värsta fall skada eller t o m mörda personer jag känner ilska emot - det är skillnaden på en normal människa och en psykopat.

Hmm... Jag har läst igenom samtliga inlägg ifrån dig LagomLagom och efter nogrann analys av det hela samt HUR du väljer att uttrycka saker och NÄR samt vad du försöker förmedla (Ja, jag försöker understryka alltihopa) kring skillnaden på känslokalla och "normiska människor" så kan jag säga följande:

Jag har aldrig varit här på flashback eller andra forum för den delen. Dock ju äldre jag blir ju mer kommer man till insikt med vissa saker i livet, varvid man också gräver i mängder av information för att ta reda på vissa saker om sig själv. När man diskuterar (på exakt samma sätt som du själv) så upplever jag att människor i min omgivning blir rädda, känner obehag, tycker jag är "konstig" (jag skulle kunna rabla en 80-sidors uppsats där jag kan beskriva olika situationer där människor har reagerat på olika sätt utifrån vad jag har sagt eller gjort men för mig så leker jag bara med orden, eller så är jag ärlig. Lika kul vilket som.) och det jag har kommit fram till, enligt mig, som är den mest fundementala brickstenen (svaghet?) i mänskligheten: "Det människan inte förstår, räds h*n för och kommer ta avstånd ifrån" (vilket jag vet, att du vet, exakt vad jag pratar om för utifrån det jag läst så är jag bombsäker på att du också upplevt det ganska ofta och rätta mig gärna om jag har fel) vilket oftast gör mig mäkta besviken då jag inte finner de flesta av alla människor jag stöter på tillräckligt "djupa" att förstå/vilja förstå att vissa människor är annorlunda. Det betyder inte att jag är benägen att plocka upp första bästa motorsåg och stycka människor, snarare är jag lika benägen till det som alla andra människor är dvs lika med 0. Det du beskriver i alla dina inlägg (oavsett fristående eller om du har besvarat någons fråga eller argument) låter som min vardag, i detalj faktisk, en exakt kopia av mig själv. När jag läser dina inlägg (och förstår exakt i detalj hur du menar) medans flertalet andra här i tråden fullkomligt utstrålar aftonbladet/mainstream-bilden av vad du försöker beskriva

Jag ser istället en möjlighet att diskutera någonting annorlunda med någon som jag är fast övertygad om förstår komplexiteten kring detta, som jag själv gör.

Snabb info om mig själv utan att behöva gå in på detaljer, men fråga gärna så utvecklar jag:

Problematisk relation till min mamma, ej till pappa eller övrig familj. Insåg tidigt att jag var annorlunda (skiter i vad folk tyckte, fick ofta höra att jag var känslokall och hur jag inte kunde bry mig om eller med andra i vissa situationer) mina kamrater, jag blev aldrig ledsen "på riktigt" och kände aldrig ånger inför något, no fear. Jag förstod "ledsen" och "ånger" men simulerade (ordval?) det endast för att smälta in. Jag såg oftast andra människors känsloliv som en svaghet. Jag var en sån där som fick alla tjejjerna, som alla andra trånade efter, utan att behöva lyfta ett finger och, ja, naturligtvis alltid varit van att gå i centrum (det bara blir så, jag tar inte kommandot utan det bara blir så av någon anledning). Efter gymnasiet så föll det mig in naturligt att göra militärtjänstgöring, jag scoreade max på de psykologiska testerna och blev därmed förordnad som kompanibefäl i lumpen. Alla andra "KB" hade ansvaret för 1 pluton (ca 24 pers.), jag hade 3 plutoner (ca 70 pers) i fält. eftersom mina befäl tyckt att 1 pluton var för lite för mig. Jag fick högsta betyg i ledarskap och mina officerare älskade mig och jag citerar ett urklipp av mina avgångsord: "blandade inte in känslor i sitt beslutsfattande, utan fattade rätt beslut för sina plutoner även under hög stress, press och låga levnadsförhållanden under sin tjänstgöring". Här märkte jag också att jag var något annorlunda övriga pluton/kompanibefäl. "Kom hem" igen vid ~20 års ålder varvid jag tänkte "Hmmm? Hur får jag normisk status i samhället?" varvid att jag drogs till pengar/makt och därmed påbörjade jag min karriar i finansbranschen.

Har massor av utmärkelser inom den branschen men dem tänker jag inte ta upp här, men det jag kan säga är att dom sticker ut ifrån vad de flesta kan åstadkomma på avsatt arbetstid och pengarna kom därtill.

Vilket också ledde till fina bilar, fina resor, folk såg upp till en ännu mer osv.

Jag försökte alltså "smälta in" i normen och detta var mitt sätt att göra det på... för jag tänkte "Om jag endå ska göra detta, varför inte göra det så bra som möjligt om jag endås ska försöka smälta in?" De flesta jag stöter på, som jag upplever är väldigt normiska människor, tycker om att skryta om hur fina positioner dom har på diverse arbeten... eller hur hög lön dom har osv (eller så är dom duktiga på att dölja stoltheten men egentligen bara vill skrika ut vad dom tjänar eller att dom är VD eller dyl.) och genom det "se ner" på andra normiska-känslomässiga människor, så att alla "underhuggare" kan slaviskt "se upp" till dessa chefer och yrkestitlar vilket också får mig att bli något äcklad av en stor kaka av mänskligheten. Eller så att deras föräldrar har något att skryta om för deras bekanta etc etc (jag skulle kunna förklara ned det i molekyler men det är en annan historia och endast baserat på mina egna personliga reflektioner).

I vilket fall... för ett par år sedan så kom jag till insikt med följande:
1. Jag faller alltid in naturligt att vara ledaren i gruppsammanhang.
2. Jag är väldigt framgångsrik i det jag gör, medans de flesta andra bleknar resultatmässigt.
3. Gjort flertalet olika "IQ test" både nationella och internationella och enligt dem tillhör jag i 4% av befolkningen med "högst IQ" vilket jag tycker är löjligt då IQ för mig kan vara väldigt många saker (dans, musik, affärssinne osv). Men med anledningen av denna tråds ursprung så anser jag nog att det kan vara relevant för diskussionen och för dem som tycker om att sätta etiketter på människor.
3. Jag är extremt vältränad och även gjort modelljobb pga min estetik och utseende.
5. Jag får fortfarande alla "dom där" tjejjerna/kvinnorna som alla trånar efter, jag har inga problem att gå rakt in på en fest/klubb/sammanhang och gå hem med den snyggaste/hetaste/mest eftertraktade tjejjen. (notera att det är samma sak idag även fast jag lever tillsammans med en underbar tjej, det betyder dock inte att jag faktiskt genomför det fysiskt utan jag får fortfarande samma uppmärksamhet)
6. Människor i min närhet ser upp till mig, idoliserar mig, dom ser mig som väldigt framgångsrik.
7. Jag vet med mig att jag har en förmåga att vara extremt manipulativ vilket gör mig extremt framgångsrik på det jag arbetar med, men jag har aldrig använt den förmågan för att skada någon kund. Snarare i syfte att dom har/ska tjäna så mycket pengar som möjligt (om det nu var orsaken till att dom investerade från början, vissa vill investera etiskt och skiter i avkastning till stor del) därför förvånar det mig att man använder "manipulativ" som något dåligt (kan det vara för att människor som inte förstår fenomenet är avundsjuka och/eller räds fenomenet och därför tar avstånd ifrån det som jag förklarade lite längre upp här i inlägget?)
6. Jag upplevde och fick ofta höra att jag levde den svenska (normiska?) drömmen.


Det kanske inte kommer som en chock när jag säger att jag avbröt hela den här cirkusen, varför? För det betyder ingenting för mig, jag gjorde det bara för att se om jag klarade av vissa saker, att använda mina "förmågor" (alltså att bara var mig själv egentligen) som känslokall och samtidigt smälta in i vad jag anser vara ett korrupt och naivt (fyllt av naiva människor, och de flesta människor skulle klara sig bättre utan att vara naiva enligt mig) samhälle. Jag är också inte rädd för att förlora något eftersom jag inte kopplar några känslor till det, likaså du beskriver att ord inte är känsloladdade för dig, det är lika för mig.

Jag känner inte heller någon som helst moral till att svara för lagen här i Sverige, det betyder INTE att jag bryter mot den mer än vad den genomsnittlige svensken gör (alla får parkeringsbot någon gång). Jag sköter mig alltid men skulle någon (som du själv beskrev det) våldta någon i min närhet så skulle jag nog rättfärdiga det med en döden då jag också känner att det är nog den ultimata kränkningen mot den i min närhet och mot mig, inga problem (många människor säger detta hit och dit men dom menar det inte egentligen upplever jag). För i min värld så är det survival of the strongest, som naturen skapt oss från början, enligt mig. Dock har lagen en stor positiv effekt i samhället av många olika skäl det är bara det att jag inte känner någon tilltro till större delen av den. (eftersom jag har väldigt bra koll på den, oftast mer än mina juridikstuderande vänner, och jag pluggar inte ens juridik?)

PS! Det råkade bli lite långt det här så texten fortsätter i nästföljande inlägg här nedanför. (dvs i nästkommande inlägg i den här tråden)

Här fortstätter mitt inlägg:


Jag förväntar mig inget medhåll i det jag skriver utan jag ville bara beskriva på ett ungefär hur mitt liv har sett ut, vad jag har för värderingar och att jag känner igen vartenda öre av det du skriver i dina inlägg. Det betyder givetvis inte att du och jag är exakt lika (för det tycker normen om att göra, generalisera det upp till nyhetsrubriker) och därför om det är något i ovanstående som du inte alls kan relatera till så vill jag understryka att det inte är min mening att att vilseleda andra som inte delar en förståelse för vad "känslokall" egentligen innebär.


Jag är på en quest att försöka lära mig så mycket som möjligt om mig själv. För jag vet att jag är annorlunda, det har jag vetat ända sedan tidig 14-års ålder) och jag har nog plöjt igenom all information som går att hitta kring mitt beteende. 100 (tusentals?) tals filmade och/eller skriftliga intervjuer med "framstående" psykiatriker och psykologer som manhaftigt valsar omkring i mörkret (dock vissa har varit nära men endå så långt ifrån) och försöker sätta en etikett på psykopati/sociopati eller vad det innebär att vara känslokall. Problemet är ju att all eller större delen av den statistiken grundar sig på utredrningar på människor som sitter inburade för att dom har begått hemska gärningar emot andra människor.



Det blev ett väldigt långt inlägg detta och som en instickare till personen här ovan som kallar dig "horunge" och liknande. Det bekräftar endast min teori (som den gjort hundratals andra gånger) att det människan inte förstår, räds hon för och/eller tar avstånd ifrån. Förhoppningsvis har h*n den mediala bilden av vad en psykopat eller känslokall person är, istället för den verkliga bilden.

Det låter också lite som om hon/han möjligen skulle kunna ha en riktigt dålig erfarenhet av en människa h*n har levt tillsammans med eller varit/upplevt varit väldigt nära som h*n sedan blivit oerhört sårad/sviken utav. Det är iaf vad jag kan se (när jag läser mellan raderna) och drar min slutsats av inlägget. Inte för att det spelar någon roll men jag ville ändå poängtera att det är väldigt tydligt, för mig iaf, att det är en annan person/händelse h*n attackerar genom att skriva som h*n gör, och inte dig personligen. Hmmm...

Jag har också problem med att lyssna på människors problem, eftersom jag inte känner med dem, inte en gnutta. Jag upplever att dom bara tar upp min tid som jag hade kunnat använt till något konkret och mer vettigt än massa känslomässigt "dravvel". Jag förstår deras problem, och kan simulera en "medkänsla". Men som du själv beskriver har jag också jättesvårt att veta "Hur MYCKET känner du av det?" vilket jag OCKSÅ har försökt att lära mig under hela min livstid.

PS! Jag förväntar mig inte att någon här i tråden ska förstå allt jag skrivit ovanstående. Det är extremt sällan jag får ett gensvar på ovanstående i mänskliga diskussioner. Det har endast varit ett ytterst fåtal människor jag stött på förstår vad jag menar och inte menar. Så smutskastning ifrån avundsjuka, oförstående och liknande rinner av mig naturligt. Jag tror att jag vill upplysa människor mer i den "känslokalla" individens vardag och hur jag ser på saker, och inte ser på saker. Därmed också se hur många "där ute" som kan relatera till ovanstående.

Jag är helt enkelt ute efter att utforska mer kring mig själv. Jag vet att jag inte är farlig, eller i känslomässig okontroll, det är jag 100% på eftersom jag har befunnit mig i situationer redan där jag (därinnan) varit orolig för mig egen förmåga men när tillfällen sedan har visat sig, dvs i skarpt läge (om någon flygit på en eller likannde) så har jag endast oskadliggjort deras beteende. Aldrig "slagit tillbaka" utan snarare bara brytit ned dem på backen ellerl iknande.

Däremot skulle jag inte ha några känslomässiga problem med att ha ihjäl någon om denne skulle utsätta mig eller någon som jag värdesätter mer än mig själv, för allvarlig traumatisk skada.

Jag läser rätt mycket kring gruppsammanhang och gruppdynamik (Samt att det alltid varit mitt största intresse i livet att betrakta människor och människans beteenden) och jag kan inte komma ifrån följande... "vänta nu... är det inte alla mina ovanstående punkter som beskriver vad naturen kallar för Alfa-hane?". Den naturliga ledaren i gruppen? Chef kan vem som helst vara, det ligger absolut 0% värde för mig när någon berättar för mig att dom är "Chef" över något.


Notera att jag inte är ute efter att skryta eller liknande. Ovanstående är och har varit mitt liv. Sen om alla här inne INTE tycker att det låter som den normiska drömmen, utifrån sett, så har jag full förståelse för detta. Jag är endast ute efter att lära mig mer om mig själv och framförallt komma i kontakt med människor som upplever samma saker som mig själv.


Så länge ingen stör mig, så stör jag inte dem. Enkel logik. Det betyder inte att människor behöver gå runt och vara rädda för känslokalla människor. Det betyder bara att vi är intresserade av vad människor känner, inte att ta del av problemen som kommer med det.

Missade att kommentera den videon du länkade LagomLagom.

http://www.youtube.com/watch?v=wCPohBvKegE



Min åsikt på detta är att anledningen till att han "kommer nära" är pga att han också är känslokall. Jag ser det i hans kroppspråk, ögon, mimik, hur han säger saker, hur han väljer att inte säga saker, hur han tittar in i kameran, när han säger saker, när han inte säger saker, hur han väljer sina pauser mfl saker. Det går inte att fejka. Vet inte om det har med linguivistik att göra. Dock kan jag slå vad om att de flesta människor skulle kalla honom "compassionate" och säga saker som "Tänk om fler var så insiktsfulla som den där killen, då skulle världen vara en bättre plats" eller liknande.


Där har ni er Psykopat ladies and gentlemen. Han skulle aldrig veta dom där sakerna han pratar om, och framförallt inte så specifikt som han beskriver dem, om han själv inte skulle vara vad samhället kallar "Psykopat".

Han träffar faktiskt bullseye, nästan. Ge en känslokall person en anledning att försvara sig så kommer den personen antagligen fullkomligt förstöra dig, känslomässigt, eftersom en känslokall person inte har några känslor att förlora så spelar det ingen roll för denne... Slaget är redan vunnet. Däremot ödslar ogärna iaf jag tid på sådant då det inte ger mig något i huvudtaget, det enda det resulterar i är en känslomässigt förstörd människa framför mig och det tjänar ju ingen på? Möter du en sådan person, med kärlek, som han beskriver, så skulle iaf jag få dåligt samvete och inse hur korkad jag är som "attackerar" en person som endast vill mig väl.

It takes one, to know one.

Kunde inte sagt det bättre själv.