Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

[quote=premeditation]
Just nu arbetar jag med juridik, men jag är inte advokat eller jurist.
Haha, gillar dig mer och mer. Måste åter till verkligheten, var bara tvungen att reflektera.

Mvh,

LL

[quote=premeditation]
Kommer du ihåg nåt du drömt, under hela livet? beskriv isf en dröm du haft.

Hur ser sömnvanorna ut? Hur mycket sover du? har du lätt för att somna, lätt för att vakna osv?

Har du haft problem med sängvätning?

Musiksmak?

Har du psykopatögon?

Relationen med familjen? Vet dom om vad du är? Har nån annan familjemedlem psykopatiska tendenser?

Äcklas av människor säger du, djur då?

har du intuition?

[quote=LagomLagom]
Till TS.


Du får gärna utveckla vad du menar med att "träna "bort"".



Har aldrig tänkt i banorna att ge upp någonting, tycker snarare det är bättre som det är nu. Har ingen önskan om att ha barn, aldrig haft en tanke på det. Barn i största allmänhet äcklar mig.
Men jag kan inte heller uttala mig om hur det hade varit att ha ett eget barn.

[quote]
Det varierar. Jag har haft tjejer som varit riktigt dumma, men haft det yttre som attraherat mig. Det är bekvämt i den mån att man inte behöver anstränga sig lika mycket för att de skall tycka om en. Men eftersom jag inte är speciellt intresserad av sex (jag får ut väldigt lita av det, det äcklar mig lika mycket som det tillfredsställer mig) så tröttnar jag snabbt.
Jag kan inte riktigt se möjligheterna till ett långvarit förhållande, enda kompletteringen jag upplever är att det kan vara bra i sociala sammanhang att ha en respektive med bra utseende som inte kastar ur sig grodor och låter dum. Då menar jag främst om jag tycker hon låter dum när hon pratar eller inte, det verkar inte krävas så mycket generellt för att accepteras av andra på det planet.


Känslofulla människor är boskap. De lever sitt liv efter sin svaghet. Och då menar jag inte tjejer som gråter för minsta känsliga motgång tvunget. Värst är killar och män som läser om någon pedofil i tidningen som direkt utbrister "honom skulle man vilja binda fast i en stol och plåga och kastrera blabla". Fruktansvärt patetiskt. Det är enbart känslorna som talar och jag VET att om de skulle ges tillfället att i realitet få göra det de pratar om hade de inte haft nerverna. Ibland kan jag fantisera om att kidnappa personen de pratat om för att sedan tvinga personen i fråga att utföra vad han sagt, för att bevisa min poäng. Men sen kommer jag tillbaka till verkligheten.

[quote=premeditation]


Det ligger nog någonting i det du säger. Farligast är de personer som naturligt är duktiga på att läsa andra människor, oavsett hur mycket de styrs av känslor. Om jag känner att jag tittar in i en spegel när jag betraktar någon som betraktar mig brukar jag se till att hålla mig borta så mycket som det går. Det brukar uteslutande vara på blicken jag avgör om jag är på farlig mark eller inte.



Hon gjorde slut med mig efter att hon insett att jag faktiskt inte brydde mig om henne. Att hon bara intresserade mig på olika plan. Hon kände sig som ett objekt, en leksak. Detta uppenbarade sig efter en stor tragedi i hennes liv där hon faktiskt kände av min frånvaro. Det tog mig lång tid att acceptera att det var slut, mest för att hon passade så bra in i mitt liv.



Inte sett, så kan inte uttala mig.


Det har jag sett några gånger, inget jag fann speciellt intressant.

Jag har sett den och minns att jag gillade många aspekter i den. Men jag minns den inte så pass väl att jag skulle kunna ge en analys, då måste jag nog se om den.

[quote=2mas][quote=premeditation]

Som barn minns jag att jag hade en dröm om att jag var i en simhall som började brinna. I duschrummen fanns det istället för vatten bensintankar. Jag kom aldrig ut ur simhallen vad jag minns. Detta är en av de få drömmar jag minns fragment ifrån. Tror jag kan ha varit 5-6 år när jag drömde den.


Jag sover generellt dåligt. Jag sover lätt, vaknar av minsta ljud i princip. Svårt för att somna, jag kan inte sluta processera saker i huvudet. Tar till och från sömntabletter för att inte hamna fel, sömnen är ju viktig. Cannabis hjälper dock väldigt bra när det kommer till att somna och hålla sig sovande. Lika bra som sömntabletter efter min erfarenhet.

Som barn hade jag det, inte i min ungdom eller i vuxen ålder.

Varierande. Klassisk musik uppskattar jag mycket. Det beror lite på vilket humör jag är på, men klassiskt fungerar i alla lägen.

Det beror lite på vad du menar. Just ögonen är det största hindret att övertyga alla med vad man nu vill åstakomma. De som anat något med mig har i princip alltid sett det i mina ögon, för allt jag säger är totalt genomtänkt och kan i princip aldrig ifrågasättas. Men just mina ögon har jag haft lite problem med. Det har hänt att personer sagt att jag har en kall, isande blick och att de inte förändras med ansiktet. Jag tränar mycket på just ögonen, men min standardblick är nog inte den mildaste.


Nej jag tror inte de vet, jag har alltid hållt lite distans till min familj. De tycker nog att jag är lite udda av mig. Min mor har garanterat psykiska problem. Min far är väldigt rationell och intelligent. Jag vet inte speciellt mycket om min släkt i övrigt, så kan inte uttala mig.

Nej just djur äcklas jag inte av. Jag tycker djur är 'renare' än människor. Jag har haft hund.

Väldigt bra, för det mesta behöver jag bara några sekunder för att bilda mig en uppfattning och jag har för det mesta helt rätt. Jag har aldrig haft helt fel om någon vad jag kan minnas. Då har det varit smärre detaljer som varit fel, men bilden har i stora drag varit korrekt. Människor är simpla för det mesta.

Mycket svammel här ser jag, psykopati är inget annat än GROV aspd, "sociopat" brukade vara benämningen på nãgon som fãtt sin aspd stõrning av den sociala miljõn och stõrningen har ej ansetts vara lika "grov" som psykopati.

Nu har man dock tagit bort all den skiten och allt som igentligen finns är olika grader av antisocial personlighetsstõrning men vad som format den är tämligen ointressant vad gäller själva stõrningen.

Och narcissism har inget med der att gõra, det är en storning som innebär att man skapat sig en falsk sjalvbild som skydd mot yttre hot imot sitt "ego" som fõrsvar och gãr att behandla.

Och du åvan den jag citerade blandar ihop associal med antisocial, tvã helt skillda saker.

Jag sjalv har asperger, handlar utifran logik och stanger av min lilla formaga till empati om jag nu maste, valjer doch hellre att kanna an att vara mitt kalla jag.

Ok, något snabbt pga tidspress som vanligt så se "lätt" på ordvalen.

Antisocial personlighetsstörning är diagnosticerad utifrån "normen", vad man i normen (80-90%) anser är "rätt" reaktion på en given situation i sociala sammanhang; privat, i arbete, på fest, i konflikter, med bekanta, i arbete, affärssammanhang osv. Föräldrar väl anpassade i "normen" lär ut detta till sina barn under uppväxten, föräldrar som ej av olika anledningar själv inte förstår eller blivit upplärda i dessa "osynliga/underförstådda" sociala "regler/överenskommelser" klarar inte förbereda uppfostra sina barn så de assimilerar/anpassar sig till sin omgivning. På olika sätt, vissa föräldrar finns inte där, andra kan inte dölja sin egen ångest och därigenom "skapar" ångestfyllda barn, vissa slår sina barn och psykiskt misshandlar dem ochvissa föräldrar är helt snett ute men starka personligheter. På olika sätt skapar de "antisociala barn" med olika utrryckssätt inom sfären "antisocial personlighetsstörning" Allt ifrån de mest uttåtagerande fysiskt och psykiskt misshandlande "psykopaterna" som är så misshandlade under uppväxten att de har absolut noll tro på mänskligheten och är i princip som "djur" där alla människor existerar för att djävlas med dem; för så har deras uppväxt varit de har INGA bevis på att det finns vänliga människor som orkar med dem utan de har misshandlats psykiskt/fysiskt under hela uppväxten i olika fosterhem och har även oftast hjärnskador av föräldrars missbruk under fosterstadiet. I andra änden finns de som har fått allt utom kärlek och känslor ifrån föräldrarna, de som har fått allt de velat materialistiskt, de har fått "bryska" analytiska "råd" hur de ska göra för att få det de vill utav livet, de har fått en stark och trygg guidning på alla plan utom de mänskliga rörande känslor, samvaro, närhet, ja INGEN bekräftning av sina mänskliga varma sidor utan ENDAST de "egoistiska/analytiska" och gärna i formen av "paranoia mot alla andra som är ute efter att ta det som är DITT".

I mitt fall är jag uppfostrad med en "jag-stark" moder, som idag troligen hade diagnosticerats som "asperger/narcissist" (som du sa olika psykiatriker ser olika saker beroende på egen erfarenhet och förmåga att "se" personen) i en tävlingsinriktad miljö. Känslor fanns inte på tapeten utan rak analytisk kritik var min uppväxt. Dessutom har jag alltid haft en hög testosteronhalt, tidigt utvecklad, stark fysisk och psykisk grundstyrka, som "spätt på" hur jag uppfostrats (det som brukar kallas för disposition för/ eller gener som "ger" en olika stigar mot olika personligheter i syskonskaror trots samma uppfostran). Samtidigt "way of" gentemot normen i hur man agerar/respekterar/socialiserar. Att socialisera för mig under uppväxten är att göra, skapa, sträva, ta vad jag vill ha, driva framåt och i kombination med dåligt tålamod "gjorde" mig till "aggressivt framåt" i andra normbarns ögon. Samtidigt i en miljö där många "med liknande/hög" egetdriv fanns så "taket var någorlunda högt" för ren egoism om man så säger.

Jag har helt enkelt vaknat upp i åldern 22-25 och på allvar insett att jag agerade fel, jag tolkade omgivningens intentioner fel, jag respekterade inte omgivningen utan utgick HELA tiden ifrån mitt ego. men jag har alltid varit på gränsen och "klarat" mig hårfint ifrån "social uteslutning" om man så säger; dvs visat mitt "riktiga ego". När jag växte upp var någon som grät i mina ögon en "j-vla manipulatör" som försökte skaffa sig fördelar på min bekostnad och något som gjorde mig rosenrasande (missade totalt att personen verkligen var sårad och oftast av mig). En "vän" dog i mina armar och jag blev rosenrasande för att tidsslöseriet drabbade mig (förstå hur föräldrarna/familj och övriga vänner kände sig fanns inte på kartan; vadå personen är död, move on, shit happeneds lixom). Jag har alltid umgåtts och "flytit" runt i olika umgängeskretsar och likt en kameleont anpassat mig till "sättet att vara" där jag befunnit mig, omedvetet konstant övat upp förmågan att assimiliera min omgivningen. Jag trodde länge att alla gjorde så, att det var så man umgicks och meningen med gruppen som människor socialiserar i var " ha kul för stunden typ. Jag missade totalt att själva andemeningen med att upprepande visa varandra tillhörighet i gruppen genom att öppet deklarera samma humor, samma klädstil, samma politiska åsikter, samma musiksmak har med deras trygghet att göra; att de kan lita på varandras lojalitet. Jag har alltid tyckt att folk är idioter och aldrig förstått varför åsikter är så betydelsefulla för majoriteten. För mig är behovet av denna grundtrygghet NOLL, andras egentliga åsikter och tyckanden har jag absolut NOLL behov av för min bekräftelse och förstå inte att mina ord har någon betydelse för andras känslor heller. Jag har alltid bara hållit med för att få vara med för stunden (spela fotboll, åka skidor, gå på konsert, diskutera whatever, uppleva whatever som gödde min enorma rastlöshet).

Summan av kardemumman "uppväxt", utanför familjens egen bubbla och även en del andra narcissisters, är att just 80-90% uppfattar det "riktiga" jag som en i "aftonbladets skräckterm" "psykopat" eller i psykiatrikernas manualer sk antisocial personlighetsstörning = avvikande från normen.

Det jag gjort de senaste åren är helt enkelt att studera, förstå och anpassa mig efter normbeteendet. Att inse att laget är viktigare än jaget. Att inse att mår laget bra mår jag bra och tusen till klicheer. Jag är nu drivande, orädd, framåt, våglig OCH eftertänksam. Jag frågar OCH väljer att TRO på om någon säger jag känner mig överkörd när du går på sådär, då ändrar JAG mig och har insett att det ÄR jag som MÅSTE ändra på mig då mitt ursprungsbeteende är ett minoritetsbeteende. Detta gör det inte synd om mig och som vinst får jag en massa människor som bryr sig om mina obefintliga känslor (detta är ren tragikomik för mig), vilket de absolut inte hade behövt göra. jag har till slut, efter 10-års medveten självträning, nästan nått dit att jag inte känner mig obekväm när någon bryr sig om mig. Jag vet ju inte hur jag ska agera Men jag uppskattar tanken, jag förstår att de "väljer" att lägga sin tid på mig och det uppskattar jag.

Du ser den röda tråden va? Blev långt ändå det här, som vanligt när det gäller mig. Tankar, ideer, reflexioner?

Jag ÄR tacksam för dina tankar kring detta. Tex, är det någon som har förmågan att "se" var jag misstar mig i frågan "har jag lyckats förändra mitt beteende" så att normmänniskan tror mig är det du. Eller missar jag på målet? För att kunna "se" om jag feltänker måste personen "stå bredvid" mig. Jag är alltför van vid att människor försöker mentalisera mig/hjälpa mig och trots att jag vågar (ofta/ibland) vara öppen med att jag inte förstår känslor (utöver ilska) så missar de på målet. Jag har inte valt att bli så här och jag har alltid känt mig annorlunda; att det skulle visa sig att jag vår SÅ annorlunda som "känslolös" hade jag nog helst velat vara utan. Jag har förvisso MÅNGA fördelar av detta men vissa nackdelar ÄR jobbiga. Hur ska jag tex kunna uppfostra mina barn till att bli lyckliga normbarn när jag har så svårt att "vara" normal. En del av mig är rädd för att jag inte ska lyckas med det, den andra är övertygad att jag kommer lyckas så länge jag aldrig ger upp.


Mvh,

LL

Hej.

Såg ditt svar nu, måste iväg återkommer så fort jag hinner.

LL

Hej.

Tillbaka och har tid till att formulera ett vettigt svar.


Synd att du ser det som "svammel"; väldigt "Göran Perssonskt" av dig. Gallimatias är ett annat ord med samma "tyngd", i mina ögon är nedervärderande ren och ljuv musik och bör åtnjutas i delikata ordalag; vi pratar ju om en sann och av många ouppskattad konstart för tusan Ta det inte så ordagrant och vänta med att döma ett påstående tills du hört hela utläggningen, detta är inte Skavlan där varje person får tre meningar att utveckla sina tankar. Här har du möjligheten att be mig fortsätta utveckla tankegångarna bakom "kortfattade summeringar" och få se hur insatt jag verkligen är eller inte är. Sen sågar du mig med fotknölarna, det måste ju kännas värre då (no pun intended)

Jag utvecklade resonemanget något i ett annat svar till TS och om du har läst det så tror jag du ser att vi verkar vara rörande överens. Det intressanta tycker jag är, själva diagnoskriterierna är "ganska" fixerade för de olika "störningsgraderna" i sfären antisocial personlighetsstörning, varför blir vissa si och vissa så? Vad är det i ens uppväxt som får en att läsa "världen/livet" som fan läser bibeln ungefär?


Är medveten om att i nästa version av psykiatrikernas bibel kommer många diagnoser uppsugas i gruppering neuropsykiatriska störningar; detta då komorbiditeten/samexisterande av diagnoskriterier är hög i många diagnoser. Jag tolkar detta som att man äntligen börjar inse att alla dessa olika diagnoser är gradskillnader av samma fenomen, dvs hur "way of" från normen man blivit uppfostrad. Sen "försvårar" individens "disposition/gener/anlag" det hela då två personer utsatta för väldigt lika "behandling" kommer svara mot denna helt olika. Det vissa får grov ångest av blir andra inte ens berörd av osv. Detta är ett helt område för sig själv som jag länge varit nyfiken på och studerat, är övertygad att hormoner spelar stor roll här.

Men just vad som format de olika graderna av störningen är "spot on" mitt största intresse. För det är där jag hittat nyckeln till att förstå, acceptera och förändra det hos mig jag kan förändra; dvs, attityden och beteendet mot andra. Efter 10år helhjärtat arbetat på min personlighetsförändring, plus 3-5år halvhjärtat innan dess, så har jag insett att "kärnan" kan jag "nog" inte förändra. Det jag menar är att själva kärnan av min personlighet som i mångt och mycket gör mig till den jag är: känslokylan, frånvaro av rädslor och den konstanta nyfikenheten, ändras inte.

Känslokylan, vad menar jag med det. Jo jag vad som än händer, vad jag än gör, vad jag än upplever så förankras inte denna händelsen känslomässigt i mitt undermedvetna. Jag får alltså ingen guidning för framtiden i form av "preventiva olustkänslor" eller "preventiva lustkänslor". Den enda guidning jag får är "adrenalinminnet", känslan av adrenalinets upprymdhet oavsett vad som händer. Det är antingen likgiltighet eller ilska i olika grader. Allt annat som tex glädje, sorg, lycka, nedstämdhet, medkänsla får jag ingen "automathjälp" att visa motparten vid socialt interagerande. Hela denna delen har jag fått träna in så att jag kan "spela upp" den här bekräftelsen "vi" människor undermedvetet/eller medvetet söker hos varandra.

Tex, jag blev påhoppad bakifrån och misshandlad en gång vid ett speciellt ställe "lämpat för ambush", detta "borde" ge mig en känslan av obehag när jag går efteråt så jag kollar "gömställena" innan jag försätter mig i samma utsatta sits igen. Men icke, när jag går där blir jag upprymd av tanken att jag förhoppningsvis blir påhoppad igen och därav kollar absolut inte gömstället innan, men jag har "ögonen i nacken" aktiverade även om jag är mycket noggrann med att se till så att inget i mitt kroppspråk visar att "denna gången är jag beredd".

fortsättning följer...

Ett annat exempel, vill påvisa ett "icke-manligt-coolt-farligt" tecken/bevis på samma företeelse, för det är ganska många som önskar att de hade denna förmåga men missar att alla mynt har en flipside. Det spelar ingen roll om 10st flickvänner till mig i rad (säg med en månads mellanrum) i ett förtroligt ögonblick öppnar sitt innersta för mig och med tårar i ögonen bedyrar sin kärlek till mig och hur mycket jag betyder för deras grundtrygghet;för att mötas av ett ansiktsuttryck /medkänsla som att de precis sa att klockan är kvart över tre; bli komplett vansinniga och göra slut med "monstret" så kommer jag instinktivt reagera likadant 10:e gången. Nu har jag lyckligtvis lärt mig "spela upp" det kroppspråket/beviset i mitt uttryck som de förväntar sig och jag har tränat upp min förmåga att "orka med" att konstant ha känselspröten påslagna så jag inte missar "tydliga" känslosignaler ifrån människor under min vakna tid. Jag orkar psykiskt med denna belastning och jag vet hur många av mina likasinnade som tyvärr inte gör detta. Jag vet att många av dem lika gärna "kan bli det de likförbannat blir behandlade som av sin omgivning oavsett hur de än försöker! Alla människor vill bli gillade för den vi är, accepterade för den vi är och de flesta får det; men varje gång jag visar vem jag verkligen är blir folk rädda; helt i onödan, för de blir påminda om en miljon stereotypa bilder av en farlig dåre media hjärntvättat dem med i hopp om att sälja lösnummer på "vår" rädsla.

Vi människor som grupp skapar själva de monster vi förtjänar genom hur oförstående vi är, hur dåliga vi är på att välkomna avvikare i gruppen, genom vår rädsla och sjätte sinne att "känna" när något är fel. Det sistnämnda tragikomiskt antagligen anledningen bakom vår ras framgång i evolutionsstegen, vi är "intelligentare" än djur som företrädesvis lever i nuet.

Kontenta, saker och ting är inte som man tror. Jag har förstått att jag har inget att vara rädd för, jag vågar numera berätta varför jag ibland reagerar konstigt, att jag "bryr mig TROTS att jag inte visar upp de tecken du är van vid att få, ifall jag gud förbjude" fångades i ett "off guard" ögonblick. Så länge jag över tiden agerar likadant så lär sig folk att de kan lita på mig. Tidigare förstörde min egen rädsla, paranoia, det för mig, jag tyckte jag började se små tecken på andras beteende mot mig; jag gjorde tom deras dåliga dagar till tecken på att de inte gillade mig. En klassisk form av självuppfyllande negativ profetia, jag sänkte mig själv genom att lägga "dåliga tankar" i andras handlingar. Nu vet jag bättre.

Vad skiljer då mig ifrån den "vanlige" Aspergern, den som ganska lätt får "normens" sympati (förutom jamtelagsavundsjukan på flashback som blir avundsjuka på att vissa handikappade får ersättningsstöd) istället för "psykopat" stämpel? Jo, inget av mitt yttre, min fysik, mitt kroppspråk, mitt förhållningssätt, min förmåga att hantera det sociala mångfacetterade livet ger något som helst tecken på att något skulle vara "fel" på mig. Det är ju därför jag måste vara ond, eller hur? När du (alla du= average läsare) träffar mig träffar du din "twin-soul", din ying möter sin yang, jag är för bra på att kopiera dig helt enkelt; det är ju så jag alltid trott att man skulle göra, att alla gör. Glöm inte att jag har haft huvudet så långt uppe i röven på mig själv (en stor del av livet) att jag sett ut igenom min egen mun. Jag har kopierat dig, men i övrigt har jag inte sett/insett att du inte konstant hoppar runt mellan femton olika umgängeskretsar och gör likadant. Jag är extremt intresserad av allt som har med mänskligt beteende att göra, psykologi, sociologi så jag har alltid varit extremt närvarande när du berättar något (vad du berättar om spelar mig ingen roll) för jag studerar dina reaktioner, dina uttryck, var du reagerar med känslor och var du inte reagerar, vilken humor klarar du osv. Sen plötsligt när jag sett "dig", och jag visar så mycket av mig du klarar utan att bli orolig, osäker, arg blir jag plötsligt "färdig" med dig; du har lärt mig allt du kunde lära mig helt enkelt. Att det var en så "stor" händelse för dig att gå fram och prata med den där tjejen du med så stor inlevelse berättade om eller att du gick på den där arbetsintervjun förstod jag ingenting av. För i min värld är en "viktig" arbetsintervju eller prata med där "onåbare" tjejen lika upphetsande som att nysa, jag bara gör det om jag vill det. Man läser andra som man läser sig själv.

Jag klumpade ihop narcissism med sociopatism, är det det du menar? Den gemensamma nämnaren i dessa diagnoser är att de har en publik de verkar för/dompterar för sina egoistiska intressen som miljontals neurotypiska, men till skillnad från dessa utan att ta in/bry sig/vårda motpartens känslor. Dessa finns inom artisteri, näringsliv, föreningsliv osv, överallt där många människor visar sin kollektiva uppskattning för en eller några "upphöjda" individer. Sociopaten/narcissisten vill INGET mer än att vara den "upphöjde", oavsett på vems bekostnad SKA de dit där de INBILLAT sig de hör hemma och kommer må bäst. De flesta når aldrig fram, de neurotypiska "alfahannarna/kvinnorna" avslöjar dessa förr eller senare och DE till skillnad från narcissisten/sociopaten har inga som helst problem att få massans hjälp med att utesluta/ignorera när det verkligen gäller. Över tiden kan aldrig den dysfunktionella individen vinna denna striden, då människor följer den som visar i handling inte ord att den bryr sig om dem mest. Dessa individer finns nästan uteslutande att hitta i organisationer (oftast företag) där du efter 5 sekunder äntrat känner den obehagliga atmosfären. Om du upplevt detta, vilket jag har i yrkets vägnar där många företag över tiden besökts, så vet du vad jag menar med att du kan nästan "ta på" oron, osäkerheten, rädslan som döljs bakom stela kalla leenden och stela avvaktande ordspråk. För mig är detta lycka, de gånger jag upplevt detta är glada minnen av upprymdhet och har knappt kunnat hindra mig ifrån att få uppleva "narcissisten/socipaten". Det finns inget roligare än människor med dålig självinsikt och det är enormt tillfredsställande att se hur de förändras inför en person som INTE blir berörd, timid, rädd, reserverad inför deras mästringsförsök. Det är enormt tillfredsställande att lugnt, metodiskt, analytiskt och med ett oförändrat kroppspråk/ögonkontakt sakta se hur de kopierar mitt sätt att vara, hur de assimilerar mitt lugn istället för jag deras stress. Här hade, om jag varit "ondsint/jagsvag/dålig självinsikt" dessa snabbt känt sig hotade och de hade slagits för livet (bildligt talat) om de misstänkt att jag försöker få dem att tappa ansiktet/mästra dem/visa mig bättre än. Nix, det enda jag gör är känner igen en likadan dåre som jag själv och visar genom humor och självutlämnande (lika hållhakar funkar bäst) att jag bara vill göra affärer. Tyvärr så är jag ju en "nykter antisocial" så jag är inte ute efter att dela några roliga lekar som går ut på att påverka/manipulera människors känslor och se "hur roliga" de ser ut upprörda och allt. Sådana möten brukar avslutas med en ömsesidigt handslag och en "tyst" blick. Jag tror att enda sättet jag kan hjälpa till att förändra en människa av "min egen sort" till det bättre är att visa att jag "ser dem", att jag visar att jag valt bort rädslan/paranoina men att jag respekterar dem för mycket för att försöka påverka dem till förändring. Ingen människa på jordklotet har kunnat ändra på mig förutom jag själv, så måste jag behandla andra.



Associal för mig är den som avhåller sig ifrån att socialisera och/eller yrkesmässigt verka i sociala miljöer. De upplever obehag av ifrån andra och upplever ofta obehag av att själva förändras invändigt till det sämre. Alla människors blickar/"dömande" blir för mycket. Dessa är för mig vänliga själar som inte skadar någon om de inte blir väldigt trängda/kränkta. Dessa har svårt för/vill helst inte möta andras blickar, de känner sig för snabbt provocerade/dömda av andras ögonkontakt och missförstår neurotypiskas ögonkontakt; de slår bort ögonkontakten precis innan deras tankar "börjar bli onda". De blir per automatik självdestruktiva i och med detta, de slår ner sin egen självkänsla och det finns inga på denna jord jag mer sympatiserar med och skulle slåss till döden för. Faktum är att 90% av de riktigt aggressiva utbrott jag gjort mot andra människor har varit i situationer där dessa, vänner eller främlingar för mig, varit utsatta för kränkningar/påhopp av andra. Här finns bl.a den "vanliga" Aspergaren enligt min erfarenhet.

Antisocial för mig är den, likt mig, som verkar lika obekymrat i små som stora sociala miljöer, privat som yrkesmässigt eller även total ensamhet. Den gemensamma nämnaren är att den egna personens mående är helt frikopplat ifrån andra människors ord, åsikter, sätt att vara mot en. Det går i längden inte att vara arg på en som inte blir arg tillbaka utan "förstår", så ingen uteslutning sker utan i längden om en person försöker "jaga upp de andra för att utesluta "freaket"" så kommer till slut de andra börja behandla den "arge" som "freak" istället. Jag håller ögonkontakten med dig till en millisekund innan du börjar känna dig hotad, är du som jag kan vi stå 5cm ifrån varandra och glo djupt i ögonen i 5 år utan att uppfatta ett hot ifrån den andre. Detta har jag haft mycket roligt åt och använt mig frekvent av i Turkiet när det kommer till den ädla konsten prutning. De riktigt skickliga säljarna där nere, skickligt manövrerande sina i svenska ögon mätt starka känsloutbrott för att försöka påverka ens analytiska bedömningsförmåga (ju mer känslor desto sämre tänk) har jag förbryllat många gånger under 10-15min långa prutningssessioner En rolig sak säkert inte många lagt märke till är att de under de "fysiskt rörliga" samtalen "råkar" komma såpass nära inpå att de kan se om dina pupiller har utvidgat sig eller inte. Utvidgade pupiller är tecknet på att du är i affekt, på något sätt: ilska, oro, rädsla. Efter ett tag inser de att jag kommer inte bli påverkad oavsett, vid flertalet tillfällen har min "känsligare" familj lämnat affären för de tycker det blir obehagligt, trots att jag försöker förklara att det är bara ett spel. Har till och med gått tillbaka dagen efter och kramat försäljaren, som kramat hjärtligt tillbaka, för att visa att så är fallet. Eller det kanske bara är jag och ryssarna de tittar på pupillerna, inte för att de tror svensken är farlig; men vem vågar lita på en ryss som ser ut som en korsning mellan en lejontämjare på en cirkus, en affärsman och en dansare på studio 69

Kom mer än gärna med dina tankar, reflexioner om vad som helst du associerar ovan tankar med.

Mvh,

LL

Visar du inte empati här? Jag trodde 'psykopater' saknade empati för andra.