Frank Andersson på restaurangen Blue Elephant i Portomaso på Malta. Han var där med Leo Vegas eller vilka det nu han gjorde reklam för. Vi stötte ihop i baren och jag frågade om snoken fått sitt — nej det hade den inte — så vi delade på varsitt par linor på dass.
Jag såg Claes Malmberg på centralen i stockholm en gång. Jag tror han åt en korv med bröd.
Sen såg jag Filip Hammar på en krog i Köping en gång. Jag tog en bild på'n med mobilen.
För en del personer kanske det är udda.
Filips släkt bor ju där så det känns inte så udda🙂
Tog en vanlig taxi på Manhattan till flyget ca 10 år sedan. In i bilen, efter att jag stängt dörren men innan taxin hann köra, hoppar Spike Lee, New York-regissören som gjort en del kända filmer som Do the right thing, 25th Hour, Clockers. jag jobbar indirekt med film så jag kände igenom honom. "I'm in a hurry can we share a cab". Han var jättetrevlig och vi pratade film i 10 minuter sedan hoppade han av. Han fick åka med gratis. Kanske en snål typ.
__________________
Senast redigerad av ManicToo 2024-09-06 kl. 14:55.
Olivia Newton-John på hotell The Landmark, London.
Magnus Hedman stod och railade mig under pokerspel på Malta.
Spelat poker med CL-hjälten John Arne Riise.
Festat med Dan (före Dan) Ekborg.
Vrålat Hammarby, Hammarby! med Leif Andrée på Arlanda.
__________________
Senast redigerad av Sturesnurr 2024-09-06 kl. 15:33.
Vet inte om det är så ovanligt miljö för honom men träffade en väldigt tankad Börje Salming utanför en krog i Linköping för ~15 år sedan. Tror han hade varit på något event för ölmärket Singha.
Jag såg honom kliva in i en taxi och slet således upp dörren och skrek ”det är Börje, det är Börje” varav en stor klunga människor sprang mot taxin, hans reaktion var något i stil med ”men vad i helvete, stäng dörrjäveln”
Promeneraade på Stockholms bakgator med klackarna klapprade mot trottoaren i svajig marschtakt. Hade lämnat en fest där det hade blivit lite för mycket slivovitz. Lyckades fråga samma man med hund om vägen vid två olika tillfällen.
Nedför en dunkelt upplyst gata började min hjärna spela upp scener från alla true crime-dokumentärer och kriminalserier jag någonsin sett. Varje skugga blev en potentiell våldtäcktsman. Då såg jag den - en vit skåpbil. Den internationella stranger-danger signalen!
Jag repeterade mentalt mitt "fuck around and find out"-tal, komplett med hot om pungkross och dumpen.se (ser väldigt ung ut). Med med mod uppumpat av balkansprit och dåligt omdöme strutta jag ändå förbi den oskyldigt vita skåpbilen som likt en flugfälla stod redo att jack the rippa mig.
Plötsligt flög dörren upp i ett påtagligt vinddrag framför näsan på mig. Ut, tyst som en katt, hoppade det ut en man med fluffigt axellångt blont hår, grå skäggstubb, och vänliga ögon som dock direkt fylldes av skräck av att jag stod där,bara några decimeter ifrån honom.
Tänk er Ron Perlmans rollfigur i 80-talsserien "Skönheten och Odjuret", fast i en mer bohemisk tappning. Hans utseende skrek "ofarlig kulturfarbror" snarare än "seriemördare", men i mitt chocktillstånd var skillnaden hårfin.
Tiden frös. Vi stirrade på varandra, två rådjur fångade i strålkastarljuset. Vänta tänkte jag. Jag känner igen honom. "Lilla fågel blå". Ja, det var sing-songwritern Staffan Hellstrand. Mest känd för låten om en vän som för egen hand lät livet bli alltför kort.
Jag pep fram ett "Hej". "Hej," svarade han. Jag i kort-kort och han klädd som en skyltdocka i en second-hand butik.
Och sedan, i en mästarklass av social finess, hostade han i handen medan jag drog ner min kjol som om jag plötsligt kommit ihåg att anständighet var en grej. Vi skiljdes åt, jag drog iväg som en catwalk-modell jagad av bin, och han, antog jag, satt snart vid ett köksbord med ett glas rödvin och skrev låtar om själar som dansar och kärlek och poesi.
Ungefär hundra meter ner på gatan slog det absurda i situationen mig. Jag brast ut i skratt och började nynna på "Lilla fågel blå".
"Kom tillbaks, den här världen är så underbar. Kom tillbaks, hela världen var så underbar. Och det kunde lika gärna varit jag. Lilla Fågel Blå."
Jag kunde inte låta bli att tänka - i denna konstiga, underbara värld kunde det verkligen ha varit vem som helst i den där skåpbilen. Men det var Staffan Hellstrand. Och det gjorde allt okej.
Slut. Eller som Staffan kanske skulle säga, "Slut på den lilla fågelsången."
Domus i Sandviken, början av 80-talet, lille Roland är på lördagshandling med sina föräldrar. Tankarna kretsar mest runt Godiset som ska inhandlas. Då uppenbarar sig Dynamit-Harry glatt leendes spankulerande omkring. Lille Roland blir alldeles perplex och funderar vad han gör där?
Senare har jag förstått att Harry (björn Gustavsson) hade sommarstuga i de trakterna tydligen.....
