Hjälp!!Jag har inte fått träffa mina barn på 6 månader

Folk har väl olika emotionell koppling till kläder. Är de urvuxna finns det ingen materiell orsak att ha kvar dem. Många verkar spara massor sånt där av sentimentala skäl, morsan har flyttkartonger med sånt hemma hos mina föräldrar och (en obegriplig) idé om att jag och min bror en dag ska tycka det är jättekul. Jag har kvar mycket av min unges urvuxna kläder, men det är också för att det finns en tanke om att han nog inte är sista ungen.

Vad gäller det förstnämnda är det däremot uppenbart för alla som kan någonting om sånt här. Det är inte "bara att åka dit". Av många skäl. Både juridiska och andra.

Förhåller det sig så att det finns risker för barnen så skulle socialtjänsten redan engagerat sig och tagit kontakt med TS för att diskutera att få till stånd en placering med stöd av LVU. Så har uppenbart inte skett. Sen är det en ganska bisarr uppfattning att man till varje pris ska försöka "vinna" enskild vårdnad. Det här handlar inte om att "vinna" och ingen kommer vinna. Alla kommer förlora och det kommer kosta massor tid, pengar, energi och livslust. Det kan finnas skäl att revidera yrkandena. Baserat på informationen som ligger vid handen gör det dock knappast det.

Du vet inte vad du pratar om…
Vilken lag eller juridiskt beslut hindrar henne från att åka dit och plinga på när pappan frihetsberövat hennes barn?

Eftersom du påstår att det finns många skäl ”både juridiskt och andra” så borde det inte vara svårt för dig att svara på frågan. Men av nån anledning är jag rätt säker på att ett svar uteblir

Ang kläderna så har det gått 6 månader. Tvivlar starkt på att hennes barn är under 2 år.

Ja överjävlig. Jag går sönder. Jag är en karriärskvinna som sitter i x-antal styrelser. Bra jobb, bra liv, bra hus. Har lärt barnen allt, från krypa, gå, prata till cykla som simma.

Kan glädja dig med att 90% av vårdnardstvister i domstol vins av mammorna till barnen.
Du ska specifikt göra en anmälan om kidnappning av barnen hos polisen, då jäklar blir det fart.

Det finns ingen lag som i sak hindrar att man åker dit och knackar på, det finns dock ingen vidare poäng med att göra det om barnet ändå inte kommer lämnas ut. Risken är att det ställer till en scen som inverkar negativt på barnet och den egna relationen till barnet. Den andra föräldern kan också uppleva situationen som hotfull och potentiellt anmäla för ofredande, så av det skälet bör man också då dra med sig minst ett vittne, vilket gör det hyfsat omständigt.

Däremot finns ett flertal lagar som hindrar att man åker dit och agerar för att "ta tillbaka" barnet. Det är exempelvis vad det lilla ordet "bemäktigar" syftar till i brottsrubriceringen "Egenmäktighet med barn". Det förhåller sig alltså så att även om domstol tilldelar ena föräldern enskild vårdnad, och därmed skiljer den andra från vårdnaden, samtidigt som barnet då vistas hos den andra, så får inte den enskilda vårdnadshavaren helt sonika "klampa in" och föra med sig barnet handgripligen om den andra föräldern inte medverkar till frivillig överlämning. Utan då skall vårdnadshavaren vända sig till domstolen för verkställning och begära handräckning med polis. I övrigt lär man ju göra sig skyldig till hemfridsbrott och liknande bara av att klampa in oinbjuden i någons privata bostad.

Nej. Då han blockerat mig så jag inte kan ringa dem eller dem mig

Nja, jag skulle nog inte vara så säker på utfallet. Något är kraftigt galet, även för svensk socialomsorgs måttstock, i det här fallet. Varken TS advokat, socialtjänsten eller polisen anser att det är egenmäktighet med barn att trotsa domstol och underhålla barnen från deras vårdnadshavare. Något står inte rätt till, och det gör det aldrig i dessa vårdnadstvister.

Även om socialtjänsten är ett sedvanligt rövhål så bör advokaten anmäla för egenmäktighet med barn och sedan se till att den anmälan håller sig kvar hos polisen. Advokaten bör dessutom stå på sig mot socialtjänstens tröga handläggare och se till att barnen får träffa sina båda vårdnadshavare.

Socialtjänsten och polisen duckar egenmäktighet då de anser att TS inte är lämplig, för annars hade polisen agerat.

Du vet var de går i skola - kontakta skolan och be om hjälp?

Hon kan, men med en risk, att hämta barnen från skolan. Hon är vårdnadshavare och skall till och med ha informationsrätt. Det är heller inte utrett hur barnen plötsligt blev folkbokförda hos pappan, då det nästan är praxis att folkbokföra barnen hos modern.

Du drar väldigt mycket slutsatser omkring hur det ser ut med den där flickvännen. Vi vet väldigt lite om hur den situationen ser ut och vad som hände i det där andra vårdnadsmålet. Igen, om Socialtjänsten bedömer att hon är en risk för barnet så är det inte ett vårdnadsärende längre i första rummet, utan ett placeringsärende enligt LVU. Och där är vi uppenbart inte. Att en förälder skiljs från vårdnaden om sina barn innebär inte på något sätt att de per automatik ska anses olämpliga att umgås med barn. Det här borde socialtjänsten redan rimligtvis ha tittat på inom ramen för en utredning med stöd av Socialtjänstlagen, och eftersom TS inte nämner något sådant är min slutsats att det faktiskt inte finns sakliga skäl till ett sådant förfarande. Barnen far inte illa.

Av vad som framkommit har den andra föräldern själv inte gjort sig skyldig till försummelse av den omfattning och allvarlighet som krävs för att domstolen på den grunden ska anse honom olämplig och därmed skilja honom från vårdnaden. Ifall båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad kommer domstolen att tvingas välja mellan föräldrarna. Umgängessabotaget talar mot pappan. Att barnen tycks uttrycka att de vill bo hos sin pappa talar mot TS. Det är inte en säker utkomst. Att motsätta sig gemensam vårdnad ökar i TS fall tveklöst risken att förlora vårdnaden helt, förutom att det också positionerar henne som mer konfliktsökande och oförsonlig, vilket inte är till fördel i domstolen. Det är onödigt att utsätta sig för den risken utan att ha en stabil grund för det. Därför är det klokt att invänta vårdnadsutredningens slutsatser innan en sådan åtgärd övervägs.

Sen är ett sådant utfall heller knappast till fördel för barnen - om någon till äventyrs bryr sig om vad som faktiskt är bra för dem mer än sannolikheten att gå vinnande ur ett helt självförvållat konfliktläge där det verkligen spetsats till allt eller inget. Det är precis folk som resonerar som du som gör vårdnadstvister värre än vad de måste vara. Folk som ska leta skäl till att försöka manövrera ut den andra föräldern helt och marginalisera, istället för att försöka vara så rimliga och kompromissökande som möjligt.

Det finns ingen lag som i sak hindrar att man åker dit och knackar på, det finns dock ingen vidare poäng med att göra det om barnet ändå inte kommer lämnas ut. Risken är att det ställer till en scen som inverkar negativt på barnet och den egna relationen till barnet. Den andra föräldern kan också uppleva situationen som hotfull och potentiellt anmäla för ofredande, så av det skälet bör man också då dra med sig minst ett vittne, vilket gör det hyfsat omständigt.

Däremot finns ett flertal lagar som hindrar att man åker dit och agerar för att "ta tillbaka" barnet. Det är exempelvis vad det lilla ordet "bemäktigar" syftar till i brottsrubriceringen "Egenmäktighet med barn". Det förhåller sig alltså så att även om domstol tilldelar ena föräldern enskild vårdnad, och därmed skiljer den andra från vårdnaden, samtidigt som barnet då vistas hos den andra, så får inte den enskilda vårdnadshavaren helt sonika "klampa in" och föra med sig barnet handgripligen om den andra föräldern inte medverkar till frivillig överlämning. Utan då skall vårdnadshavaren vända sig till domstolen för verkställning och begära handräckning med polis. I övrigt lär man ju göra sig skyldig till hemfridsbrott och liknande bara av att klampa in oinbjuden i någons privata bostad.