Sverige - Kvinnornas rike med en mjuk stat?

Erik J. Olsson är gäst hos Aron Flam. De för ett långt samtal om boken Det nya matriarkatet, och de slutsatser och resultat som däri framkommer. De lyfter fram både för- och nackdelar med ökad feminisering. En fördel är att arbetsklimatet i flera myndigheter anses ha blivit bättre. En nackdel, och en verkligt farlig, är att flera av de "hårda" myndigheterna förkvinnligats i sådan grad att de nu riskerar att inte kunna fungera i sin viktigaste roll. De myndigheter som lyfts fram i boken är dels Polismyndigheten, dels Kriminalvården. I den förra har arbetsmiljön kommit i förgrunden, före att lösa verkligt farliga uppgifter i syfte att skydda allmänhet och samhälle. I den andra har ett betydande antal fall förekommit där kvinnliga fångvaktare inlett felaktiga relationer med fångar, och/eller börjat bistå dem med t ex allehanda sekretessbelagda uppgifter. Kvinnor i staten kan således utgöra ett ökat säkerhetshot, om detta beteende även kommer att återfinnas i Försvarsmakten, FRA, FMV etc.

Överhuvudtaget har vi, enligt min mening, för litet problematiserat farliga och skadliga val som kvinnor gör, inte minst när det gäller relationer med kriminella, missbrukare, misshandlare, invandrarmän osv.

Väl värt att lyssna på: https://www.youtube.com/watch?v=qZX4XJkl-2Q

Vi kan väl förbjuda män från att jobba i förskolor och kvinnor från att jobba inom kriminalvården, så blir det ungefär lika.

Tror inte att det någonsin kommer ske dock.

Vi kan väl förbjuda män från att jobba i förskolor och kvinnor från att jobba inom kriminalvården, så blir det ungefär lika.

Tror inte att det någonsin kommer ske dock.

Tja, det är förstås en tanke, men problemet med femininiseringen går mycket djupare än så, när huvuddelen av rättsväsendet domineras av kvinnor, alla departement och nästan alla statliga myndigheter - till och med de tekniska högskolorna. Grundskolorna har blivit flickskolor, med kvinnliga lärare och rektorer.

Varningslamporna blinkar röda för mig när en kvinna vill jobba som fångvaktare på ett manligt fängelse, och även till viss del om en man vill jobba i förskola. Kvinnliga poliser och domare har jag inget emot dock. The Golden One visade att det inte verkar finnas någon korrelation mellan andelen kvinnliga domare och mjuka straff, då vissa länder i Östeuropa har större andel kvinnliga domare än västeuropeiska länder.

I grunden så är det väl så att grundskolor alltid har fler kvinnor än män. Desto yngre barn, desto större obalans finner man.

Så går du till ett land som Turkiet så är också 62% av grundskolelärare kvinnor. I Italien är hela 94% kvinnor. Till och med i Saudi Arabien är strax över 50% kvinnor.

Läraryrket tycks passa kvinnliga könet helt enkelt. Redan i 20-talet så blev kvinnor en majoritet av grundskolelärare.

Män söker inte till yrken där de har hand om barn helt enkelt i någon hög grad, tror inte att man behöver göra en stor konspiration om varför så är fallet. Prioriterar skolan lärarens roll som auktoritetsfigur så kan dock säkert antalet män som vill bli lärare gå upp något.

Men kvinnliga kriminalvårdare bör vi ju rentav misstänka är där av fel anledning, precis som män som söker bli förskollärare. Det finns risker involverade ifall de är där av fel anledning som inte är värd priset bara för att man vill vara inkluderande.

I ett land där så många barn växer upp utan närvarande fäder, och så gott som enbart möter kvinnor i skolan och i olika offentliga institutioner, så har pojkar svårt att hitta manliga förebilder och veta vad som är god manlighet. När så gott som hela den offentliga sektorn blir kvinnlig, så ökar det problemen för pojkar. Detta avspeglas bl a i skolbetygen, vilket leder till färre unga män som blir antagna till de utbildningar som leder till framtida inflytande. Detta är ett seriöst samhällsproblem.

Ja, varningslampor är nog befogat.

I boken visas att med ökad andel kvinnor, så ökar också vänsterlutningen inom organisationen/institutionen. Det innebär att det är statistiskt sannolikt att mer av vänstervärderingar får fäste när andelen kvinnor ökar. Det är verkligen inte vad som behövs när kriminella skall bekämpas och fiender skall nedkämpas.



Inte för att det säger mycket, men för all del.

Tja, jag tror att man kan göra en del för att attrahera fler män till grundskoleläraryrket, men det är utopiskt att tro att man kan utgöra mirakel här.

Män är naturligt inte inklinerade att hantera barn hela dagen. Det är samma siffror i Japan, Turkiet, osv. som i Sverige. Sverige har bättre siffror än OECD-genomsnittet. I länder som Ungern och Ryssland är över 95% av grundskolelärare kvinnor och de är antagligen inte särskilt feminiserade. I Ryssland är det smått otroligt 99.3% av grundskolelärare som är kvinnor.

Antagligen misstänks du vara bög (eller värre) i Ryssland ifall du som man vill bli grundskolelärare.

Håller med om att pojkar behöver sundare förebilder än algoritmerna på nätet som drar ner dem i det ena träsket efter det andra.

Jag föreslår att 'vi' inför en kortare arbetsdag så att män kan umgås mer med sina barn. Pappor är viktiga både för söner och döttrar. Kanske också att vi behöver uppmuntra män att vara hemma mer, sköta hem och barn. Som förr i tiden när sonen gick bredvid pappan och lärde sig det han kunde. Svunna tider som inte kommer tillbaka men som det är nu fungerar inte.

Det kan inte vara naturligt att smäbarnspappor är den gruppen i samhället som jobbar mest. Förr hade det funkat när man jobbade hemma på gården men nu..... Borta 9 timmar + pendling om dagen. Trött på helgerna. Kvinnorna tar mer än hälften av föräldraledigheten, vabben och går oftare ner i arbetstid under småbarnsåren. Sån obalans kan inte vara sund.

Arbetsmarknaden ser ut som den gör pga intressen, går inte att göra så mycket åt. Men mer tid med barnen kan vi göra nåt åt.

Det finns en ekonomisk verklighet, unga par har knappt råd att hitta någon hyfsad bostad. Att reglera arbetsmarknaden så att produktiviteten går ner kommer inte nödvändigtvis göra situationen enklare för vanliga människor.

Jag säger samma sak till konservativa med hemmafruromantism, mediansvensken kan bara kombinera detta med fattigdomsromantism.

Ja, är man villig acceptera 1960-talets levnadsstandard så är det inga problem leva på en inkomst idag. Men få svenskar vill det. Man vill inte leva mer trångbott, eller skippa utlandssemester, eller restaurangbesök.