Hur duckar alla storsparare sin dödsångest?

Fast jag tycker ändå ts har en poäng, att leva sparsamt ända fram till dödsbädden är ju också lite osunt. Speciellt om man inte har några nära arvingar.

Om jag säger att världens första 160-åring föds idag, får du inte smått panik när din beräknade pension beräknas vara slut när du har 40 år kvar att leva?

Vad är felet med att jobba hårt för att leva bra men också spara till nästa generation?

Om jag ska vara ärlig låter det bara som ursäkter. Jag tvivlar starkt på att du tänker på döden varje dag. Mer troligt är att TS skäms och har ångest över att han inte sparat ihop något sparkapital värt namnet, utan bränt det på meningslöst skräp. Nu försöker han rättfärdiga sina beslut genom att rationalisera kring att "vi alla kommer ju dö snart!" och så vidare.

Att spara för framtiden handlar om att ta ansvar över sin ekonomi, sin familj (om man har en) och sig själv. Högst troligt kommer du att bli pensionär, och det är väldigt tråkigt om man måste leva på existensminimum resten av livet. Dessutom behöver inte ett sparande innebära att man går miste om upplevelser och sådant som är roligt med livet. Jag själv spar 40% av min lön och klarar ändå av att resa och uppleva saker. Det handlar om prioriteringar. När jag går i pension kommer jag att kunna fortsätta resa och unna mig saker.

Jag är i kategorin av de som räknas som slösare, lever för dagen etc. Har prövat att spara några gånger i livet men motivationen sinade väldigt fort. Ett stort skäl till detta är att man blir påmind konstant om hur skört livet är. Jag vet inte om det är jag och folk som också gillar att bränna pengarna man har som har en sjukdom eller om det är den andra sidan som har en naiv världsbild, men jag känner iaf varje dag att liemannen knackar på axeln.

Kan inte komma på en enda dag när man inte tänker på döden. Även om man inte gör det så kommer det ju upp i nyllet varenda dag om folk som dör som flugor, och de är ofta yngre än en själv (som golfproffset i förrgår). Att koppla bort detta och intala sig själv att man är en "untouchable" som inte kommer dö förrän man fyllt 90 tycker jag är sjukligt, jag förstår inte hur man kan tänka bort, meditera bort, kalla det vad ni vill, sitt möte med döden. Hur gör ni?

Jag ogillar också tanken på att jobba stenhårt>spara>dö>random människor/staten får dina pengar. Jag tycker att det är deprimerande och att en sådan livsstil är emot livet som det var menat att levas, det vill sägas för dagen. Det är iaf så jag tycker livet ska levas. Om jag fått en garanti på ett långt och hälsosamt liv, då hade jag börjat spara.

Och jag tror att du kryddar din tillvaro med en rejäl dos ursäkter också. För att spara mycket så måste man ha en stark tro på att en framtid finns. Om inte framtiden finns, så får hjärnan kortslutning, och man intalar saker för sig själv - ljuger för sig själv att framtiden finns, för den måste existera. Om den inte finns, varför sparade jag alla dessa år?

Min mamma pratade om att börja jobba igen en vecka innan hon dog. Hon visste själv att hon skulle dö men in i det sista så försökte hon göra logiska kullerbyttor för att knuffa undan den mörka insikten att allt jobbande och sparande inte ledde till något, ingen pension, ingenting. Man kan inte acceptera att den ryska roulette vi kallar livet inte bryr sig ett smack om hur pass duktig man varit, har man otur så finns det inget man kan göra.

Absolut, är man alkoholist så förstår jag varför man har dödsångest och inte ser sin framtid som ljus. Jag är dock inte alkoholist utan en normalbegåvad person som antagligen inte kommer att supa ihjäl mig. Men kör hårt mannen, slakta levern medan jag skrattar hela vägen till banken.