Hur duckar alla storsparare sin dödsångest?

Jag ogillar också tanken på att jobba stenhårt>spara>dö>random människor/staten får dina pengar. Jag tycker att det är deprimerande och att en sådan livsstil är emot livet som det var menat att levas, det vill sägas för dagen. Det är iaf så jag tycker livet ska levas. Om jag fått en garanti på ett långt och hälsosamt liv, då hade jag börjat spara.

Även om man inte gör det så kommer det ju upp i nyllet varenda dag om folk som dör som flugor, och de är ofta yngre än en själv (som golfproffset i förrgår).

Jag är i kategorin av de som räknas som slösare, lever för dagen etc. Har prövat att spara några gånger i livet men motivationen sinade väldigt fort. Ett stort skäl till detta är att man blir påmind konstant om hur skört livet är. Jag vet inte om det är jag och folk som också gillar att bränna pengarna man har som har en sjukdom eller om det är den andra sidan som har en naiv världsbild, men jag känner iaf varje dag att liemannen knackar på axeln.

Kan inte komma på en enda dag när man inte tänker på döden. Även om man inte gör det så kommer det ju upp i nyllet varenda dag om folk som dör som flugor, och de är ofta yngre än en själv (som golfproffset i förrgår). Att koppla bort detta och intala sig själv att man är en "untouchable" som inte kommer dö förrän man fyllt 90 tycker jag är sjukligt, jag förstår inte hur man kan tänka bort, meditera bort, kalla det vad ni vill, sitt möte med döden. Hur gör ni?

Jag ogillar också tanken på att jobba stenhårt>spara>dö>random människor/staten får dina pengar. Jag tycker att det är deprimerande och att en sådan livsstil är emot livet som det var menat att levas, det vill sägas för dagen. Det är iaf så jag tycker livet ska levas. Om jag fått en garanti på ett långt och hälsosamt liv, då hade jag börjat spara.

Fast jag tycker ändå ts har en poäng, att leva sparsamt ända fram till dödsbädden är ju också lite osunt. Speciellt om man inte har några nära arvingar.

]Du måste till en början förstå att det inte finns något som är personen du. Det är en illusion som din hjärna spelar upp för sig själv inför dig.
Därefter kan du gå vidare steg för steg och släppa det värdsliga men du kommer inte att lyckas om du håller fast vid din person i en tro att han/hon är du.

Ja, vi är inget annat än vågor på medvetandets hav. När vi dör blir vi ett med havet igen. Vår materia och information, vår kropp och själ, blandas med all annan materia och information. Inget försvinner utan allt ger återklang i evigheten.

Jag är i kategorin av de som räknas som slösare, lever för dagen etc. Har prövat att spara några gånger i livet men motivationen sinade väldigt fort. Ett stort skäl till detta är att man blir påmind konstant om hur skört livet är. Jag vet inte om det är jag och folk som också gillar att bränna pengarna man har som har en sjukdom eller om det är den andra sidan som har en naiv världsbild, men jag känner iaf varje dag att liemannen knackar på axeln.

Kan inte komma på en enda dag när man inte tänker på döden. Även om man inte gör det så kommer det ju upp i nyllet varenda dag om folk som dör som flugor, och de är ofta yngre än en själv (som golfproffset i förrgår). Att koppla bort detta och intala sig själv att man är en "untouchable" som inte kommer dö förrän man fyllt 90 tycker jag är sjukligt, jag förstår inte hur man kan tänka bort, meditera bort, kalla det vad ni vill, sitt möte med döden. Hur gör ni?

Jag ogillar också tanken på att jobba stenhårt>spara>dö>random människor/staten får dina pengar. Jag tycker att det är deprimerande och att en sådan livsstil är emot livet som det var menat att levas, det vill sägas för dagen. Det är iaf så jag tycker livet ska levas. Om jag fått en garanti på ett långt och hälsosamt liv, då hade jag börjat spara.

Jag är i kategorin av de som räknas som slösare, lever för dagen etc. Har prövat att spara några gånger i livet men motivationen sinade väldigt fort. Ett stort skäl till detta är att man blir påmind konstant om hur skört livet är. Jag vet inte om det är jag och folk som också gillar att bränna pengarna man har som har en sjukdom eller om det är den andra sidan som har en naiv världsbild, men jag känner iaf varje dag att liemannen knackar på axeln.

Kan inte komma på en enda dag när man inte tänker på döden. Även om man inte gör det så kommer det ju upp i nyllet varenda dag om folk som dör som flugor, och de är ofta yngre än en själv (som golfproffset i förrgår). Att koppla bort detta och intala sig själv att man är en "untouchable" som inte kommer dö förrän man fyllt 90 tycker jag är sjukligt, jag förstår inte hur man kan tänka bort, meditera bort, kalla det vad ni vill, sitt möte med döden. Hur gör ni?

Jag ogillar också tanken på att jobba stenhårt>spara>dö>random människor/staten får dina pengar. Jag tycker att det är deprimerande och att en sådan livsstil är emot livet som det var menat att levas, det vill sägas för dagen. Det är iaf så jag tycker livet ska levas. Om jag fått en garanti på ett långt och hälsosamt liv, då hade jag börjat spara.

Tror du att någon kommer att döma dig om 100 år för att du sparade 20 lakan istället för att åka till mallorca en vecka? Skitsnack. Ingen kommer att veta om att du någonsin levt.

Du får med dig varken pengar eller minnen in i tomheten. Ett överflöd av pengar ger både mig och de mina en stabil resa och guldkant på tillvaron nu. Med pengar kan jag rubba berg för någon annan om det behövs. Minnen kan jag inte göra ett skit med. Mina prioriteringar är tydliga.

Med det sagt kan man förstås unna sig själv emellanåt även om man sparar pengar. Faktum är att du måste, annars blir livet jävligt långtråkigt. Men att konstant vara tom? Hur fan gör man då egentligen? Om man inte tycker att meningen med livet är att knarka&supa varje dag dvs för då förstår jag om pengarna tar slut.