Jag är en kille på 25 år som sedan tonåren haft problem med låg självkänsla och osäkerhet/koncentrationssvårigheter i sociala sammanhang. Det har gradvis blivit värre och de senaste 2 åren har det blivit som värst. Jag har tappat kontakten med de flesta av mina vänner och sitter för det mesta hemma och skrollar på telefonen eller tittar på datorn på min fritid, då jag annars jobbar. Har inte heller några egentliga intressen, försökt mig på olika hobbies de senaste åren som att spela gitarr, rita, gymma, börja studera universitet (hoppade av) och diverse annat men jag tappar alltid intresse efter några månader. Just nu är mitt liv inte roligare än så. Jag jobbar och sitter i min ensamhet.
Har till stor del mig själv att skylla på då jag är dålig att hålla kontakten med folk, men ofta är det val jag gör medvetet för att undvika sociala situationer. Det är för att jag ofta känner att jag inte vet vad jag ska prata om, andra pratar allmänt om sport, lägenheter, resor, jobb o.s.v men jag finner inget intresse i allmänt prat. Dessutom tycker jag det är svårt att hänga med i samtalen, ofta går det för fort och jag tappar kontexten i samtalet. Detta gör att jag ofta känner mig udda, bland vänner och familj - då jag sitter där utan att kunna tillföra något. De senaste 2 åren har jag låtit min sociala ångest ta över och jag har undivkt att utsätta mig för det, vilket har gjort mig ännu mer osäker. Det har lett till svårt med ögonkontakt och ännu mer övertänkande samt svårigheter att skaffa vänner och binda relationer.
Alltså; Jag arbetar, där jag inte har särskilt mycket kontakt med någon på jobbet och pratar bara ytligt för att sedan gå hem och vara ensam. De få tillfällen jag umgås med folk på kalas eller om jag faktiskt är med vänner så är jag alltid väldigt medveten om mig själv och hur "misslyckad" och ointressant jag är, att jag inte har något att tillföra. Just nu är det lördag, jag har jobbat under dagen och efter arbetspasset känner jag mig ovanligt glad, jag ringer mitt syskon och pratar en kortstund. Efter samtalet försvinner sakta men säkert det glada humöret. Jag inser sedan att jag har inte någon mer att prata med eller inget planerat. Därefter åker jag hem för att sitta ensam och isloredad utan någon mening.
Har inga drömmar eller intressen och nu har min sociala ångest gett resultat - ett isolerat liv, som också gjort mig från en allmänt glad person till bitter. Är otroligt rädd för att detta är en spiral som bara kommer bli värre och jag vet inte vad jag ska göra. Ser ingen glädje i livet längre.
Är det någon som känner igen sig i svårigheterna med det sociala? Är jag en udda fågel, ensamvarg, ensling eller är det normalt? Är jag bara en oskön person som inte orkar lyssna på andra när de pratar? Jag vet inte...
Har till stor del mig själv att skylla på då jag är dålig att hålla kontakten med folk, men ofta är det val jag gör medvetet för att undvika sociala situationer. Det är för att jag ofta känner att jag inte vet vad jag ska prata om, andra pratar allmänt om sport, lägenheter, resor, jobb o.s.v men jag finner inget intresse i allmänt prat. Dessutom tycker jag det är svårt att hänga med i samtalen, ofta går det för fort och jag tappar kontexten i samtalet. Detta gör att jag ofta känner mig udda, bland vänner och familj - då jag sitter där utan att kunna tillföra något. De senaste 2 åren har jag låtit min sociala ångest ta över och jag har undivkt att utsätta mig för det, vilket har gjort mig ännu mer osäker. Det har lett till svårt med ögonkontakt och ännu mer övertänkande samt svårigheter att skaffa vänner och binda relationer.
Alltså; Jag arbetar, där jag inte har särskilt mycket kontakt med någon på jobbet och pratar bara ytligt för att sedan gå hem och vara ensam. De få tillfällen jag umgås med folk på kalas eller om jag faktiskt är med vänner så är jag alltid väldigt medveten om mig själv och hur "misslyckad" och ointressant jag är, att jag inte har något att tillföra. Just nu är det lördag, jag har jobbat under dagen och efter arbetspasset känner jag mig ovanligt glad, jag ringer mitt syskon och pratar en kortstund. Efter samtalet försvinner sakta men säkert det glada humöret. Jag inser sedan att jag har inte någon mer att prata med eller inget planerat. Därefter åker jag hem för att sitta ensam och isloredad utan någon mening.
Har inga drömmar eller intressen och nu har min sociala ångest gett resultat - ett isolerat liv, som också gjort mig från en allmänt glad person till bitter. Är otroligt rädd för att detta är en spiral som bara kommer bli värre och jag vet inte vad jag ska göra. Ser ingen glädje i livet längre.
Är det någon som känner igen sig i svårigheterna med det sociala? Är jag en udda fågel, ensamvarg, ensling eller är det normalt? Är jag bara en oskön person som inte orkar lyssna på andra när de pratar? Jag vet inte...
