Tappat glädjen till livet

Jag är en kille på 25 år som sedan tonåren haft problem med låg självkänsla och osäkerhet/koncentrationssvårigheter i sociala sammanhang. Det har gradvis blivit värre och de senaste 2 åren har det blivit som värst. Jag har tappat kontakten med de flesta av mina vänner och sitter för det mesta hemma och skrollar på telefonen eller tittar på datorn på min fritid, då jag annars jobbar. Har inte heller några egentliga intressen, försökt mig på olika hobbies de senaste åren som att spela gitarr, rita, gymma, börja studera universitet (hoppade av) och diverse annat men jag tappar alltid intresse efter några månader. Just nu är mitt liv inte roligare än så. Jag jobbar och sitter i min ensamhet.

Har till stor del mig själv att skylla på då jag är dålig att hålla kontakten med folk, men ofta är det val jag gör medvetet för att undvika sociala situationer. Det är för att jag ofta känner att jag inte vet vad jag ska prata om, andra pratar allmänt om sport, lägenheter, resor, jobb o.s.v men jag finner inget intresse i allmänt prat. Dessutom tycker jag det är svårt att hänga med i samtalen, ofta går det för fort och jag tappar kontexten i samtalet. Detta gör att jag ofta känner mig udda, bland vänner och familj - då jag sitter där utan att kunna tillföra något. De senaste 2 åren har jag låtit min sociala ångest ta över och jag har undivkt att utsätta mig för det, vilket har gjort mig ännu mer osäker. Det har lett till svårt med ögonkontakt och ännu mer övertänkande samt svårigheter att skaffa vänner och binda relationer.

Alltså; Jag arbetar, där jag inte har särskilt mycket kontakt med någon på jobbet och pratar bara ytligt för att sedan gå hem och vara ensam. De få tillfällen jag umgås med folk på kalas eller om jag faktiskt är med vänner så är jag alltid väldigt medveten om mig själv och hur "misslyckad" och ointressant jag är, att jag inte har något att tillföra. Just nu är det lördag, jag har jobbat under dagen och efter arbetspasset känner jag mig ovanligt glad, jag ringer mitt syskon och pratar en kortstund. Efter samtalet försvinner sakta men säkert det glada humöret. Jag inser sedan att jag har inte någon mer att prata med eller inget planerat. Därefter åker jag hem för att sitta ensam och isloredad utan någon mening.

Har inga drömmar eller intressen och nu har min sociala ångest gett resultat - ett isolerat liv, som också gjort mig från en allmänt glad person till bitter. Är otroligt rädd för att detta är en spiral som bara kommer bli värre och jag vet inte vad jag ska göra. Ser ingen glädje i livet längre.

Är det någon som känner igen sig i svårigheterna med det sociala? Är jag en udda fågel, ensamvarg, ensling eller är det normalt? Är jag bara en oskön person som inte orkar lyssna på andra när de pratar? Jag vet inte...

1. Är det någon som känner igen sig i svårigheterna med det sociala?
2. Är jag en udda fågel, ensamvarg, ensling eller är det normalt?
3. Är jag bara en oskön person som inte orkar lyssna på andra när de pratar? Jag vet inte...

Börja knapra tramadol så ska du se att din ångest försvinner, du kommer att må som en kung, se bara till att ha ett stort lager.

Ge dig ut på lite äventyr i världen, utan att tänka att du måste framstå på ett visst sätt eller att du måste träffa någon, eller några. Besök någon ny stad eller något nytt ställe. Var på resa.

Gör detta minst 1 gång per år, och behöver inte vara något dyrt eller storslaget eller ens utomlands.

Det är normalt att känna sig suicidal ibland i livet, men ta inte livet av dig pga ensamhet.

Dom där ettiketterna du nämnde, tror jag inte är så hälsosamma att sätta på sig själv. Vad andra sätter för ettiketter på en, är ju svårt att styra över.

Tja... Jag känner ibland som du, jag orkar inte socialisera mig mer. I tonåren älskade jag sociala sammanhang och ville hänga med vänner men nu flera år senare så orkar jag inte, det känns som man inte får ut något av det längre och alla konversationer är tråkiga.

Nackdelen är att man reflekterar över hur kul det var med vänner förr men nuförtiden är det tråkigt

Fördelen är att man slipper problem och jobbiga människor

Nyligen på jobbet så kom jag rätt så nära en kollega, han verkade vara chill från början men ju närmare han kom desto jobbigare blev han. Varje dag ber han om en tjänst eller behöver låna pengar... Palla liksom

Jag åkte faktiskt till sydostasien själv i somras, resan blev i 2 månader. Visst växte jag som människa, jag åkte till andra sidan jorden ensam. När jag var där nere träffade jag många härliga människor men uppstod ändå många gånger där jag kände att jag inte passa in. Jag bokade ofta in mig på festinriktade hostels för att jag ville träffa människor, men oftast var de alldeles för extroverta för mig. Det blev liksom för mycket. Så även om resan var fantastisk var de många stunder jag kände att jag borde ha fått fler vänner att dela minnen med. Men jag hoppade runt från grupp till grupp och kände mig lite som "han som klängde efter". Så stor del av resan spenderade jag själv, åt frukost, lunch middag 2/3 av gångerna själv. Träffade däremot en snubbe från storbritannien som jag reste med tillsammans i 2 veckor. Även om det var kul så kom vi aldrig varandra särskilt nära. Dessutom när jag väl hade en person att vara med märkte jag på mig själv att jag inte hade lust eller energi av att lära känna andra. Vi två satt en kväll med 3st snygga tjejer och jag satt blyg som ett barn tills de tröttna.... En förklaring är också att alla var britter, svårt att hänga med i tugget. Jag hoppades att resan skulle göra mig mycket mer bekväm med det sociala, och visst det blev lättare sen att ta kontakt med människor, men min sociala förmåga förbättrades aldrig. Blev bara lite modigare.