Har du varit någon intressant person i ditt tidigare liv? Napoleon? Cleopatra?

Som jag skrev i trådstarten så har jag en kandidat. Det är kusligt. Men jag kan ändå inte säga att det där var jag. Jag är inte ens säker på reinkarnation som fenomen.

Antagligen Ganghdi (stavning?) men det är ok. Reinkarnation? Svårt att svara på men vissa oförklariga minnen finns där någonstans.

Det enda som är störtlöjligt är att det finns folk som tycker att det är störtlöjligt! Människan har sedan tidens begynnelse varit troende, vilket synts via grottmålningar, och de flesta på jorden är troende av något slag. Så tro på liv före och efter detta och en högre makt är det genomsyrande och dominerande hos mänskligheten under hela hennes existens.

Den psykologiska förklaringen till tankar om att vilja ha varit något stort är ju såklart uppmärksamhet om att man är viktig, betydelsefull. Människan känner sig obetydlig och vill på detta sätt kunna visa på - "titta, jag är någon". Men om man lugnar ner denna impuls och faktiskt söker, lugnt och metodiskt, inom sig, så kan man hitta svar. En metod är meditation. De flesta liven är ju såklart "vanliga" dito men ibland av lite mer betydelse.

Genom mitt mediterande har jag funnit en hel del tidigare liv, t.ex det föregående, något jag till viss del visste om redan som liten. Det ska ju visas en serie/film på Tv? om Stockholms blodbad som jag tänker titta på då jag var en av de biskopar som avrättades. Han, biskop Vincentius, var lite småbetydande i sammanhanget via sin tjänst som biskop men inte som individ i övrigt. Så det finns mycket jag skulle kunna berätta om hans liv samt vistelsen på slottet under de dagarna då även det återkom som minnen. T.ex fängslandet i källaren, toalettbesöken, vilket inte var en trevlig upplevelse med dagens mått mätt då man, vi, torkade oss med en pinne - enbart. Eller hur han, när han vart biskop och mötte Påven, tyckte han såg löjlig ut i sin hatt och tyckte han gjorde ett obetydligt intryck som individ och tänkte att "jag skulle duga bättre som påve". Ren avundsjuka m.a.o, vilket är något en blivande biskop bör vara fri från. Och, ja, en massa annat som skulle räcka till att skriva en mindre bok.

Det var ju kul när jag upptäckte detta liv och kunde gå till biblioteket och läsa på lite. Ett besök som gjorde att jag vart mer upplyst om det livet, än mer minnen kom fram, och kunde även se att "här har de fel/här har de rätt, i de handlingar som fanns om honom och hans levnad.

Det är inte ensidigt att vara 100% celebral, det är efterblivet att inte vara det

Att ha en känsla är en kunskapsakt. Exempelvis är att vara hungrig kunskap om att man bör äta. Att ha dåligt samvete är en kunskap om att man gjort något moraliskt klandervärt. Att vara rädd är kunskap om att vara i fara. Osv osv.

Alltså kan vi dra slutsatsen att ha känslor är intelligens.

Nej, slutsatsen är att känslor är INSTINKT, inte intelligens. Instinkt är också att bara äta och knulla alla tjejer man kan och äta mer, som DJUR.

Det som gör människan framgångsrik är att vi har intelligensen att BORTSE från våra instinkter. Ju mer känslomässigt styrd man är, desto mer apmänniska är man, dvs lågintelligenta varelser man inte ska se upp till.

Nä, det här är ingen insikt, utan blindhet. Känslor kan förädlas med intuition, där man med den inre rösten jag skrev om i ett tidigare inlägg, man navigerar med växelverkan mellan tankar och känslor, och utvecklas som moralisk varelse. Det är inte annorlunda än andra kunskapsakter, eller förmågor vi utvecklar. Det handlar om att ge uttryck för en potential genom att konformeras till ett ideal.

Nej jag har inte varit Napoleon. Jag är mentalt frisk.

Jag sa inte insikt jag sa instinkt, en vettig tänkande logisk människa kan sätta sina känslor och instinkter åt sidan och tänka logiskt.

Jag menar, du går inte ut och våldtar och knullar alla du ser bara för att du är kåt, du bortser den instinkten att föröka dig.

Om du har slut på mat och är hungrig, så åker du till affären och köper käk, du käkar inte upp din katt för att överleva.

Jag vet att det är översimplifierade exempel, fast egentligen inte. Känslor och instinkter kan smarta människor kontrollera. Det är klart jag stött på "paranormala" saker i mitt liv som jag inte kan förklara, märkliga känslor, konstiga syner osv, det är lite konstigt och nästan creepy MEN eftersom jag är en logiskt tänkande person, kan jag bortse från de känslor man får och tänka 100% logiskt, och med enbart logik, baserat på forskning och vetenskap, kan jag enkelt säga att vad det än var jag upplevde så finns det alltid en naturlig förklaring även om jag inte hittat den. Att tro att det är något spirituellt eller övernaturligt är bara dumheter och fjanterier, det är fullständigt ologiskt.

Det är INGEN slump att de mest dedikerade religiösa människorna och fundementalistiska galningar kommer från länder som har låg medelsnitts IQ medan det finns flest ateister bland de med högst IQ. Några av våra smartaste någonsin, som typ Steven Hawking var ateister, det är ingen slump.

Kom precis på att jag faktiskt varit alla i varierande proportioner.

Jag är medveten om att du inte skrev insikt, det var jag som skrev det. Och det är just att kontrollera som jag är ute efter, fast jag använder andra termer. Vad jag menar är att känslor är en kunskapskälla, men inte att de är uteslutande kroppsliga djuriska funktioner, alltså drifter. Det finns ju en uppsjö av dem som är, förfinade, så att säga. Exempelvis kärlek, empati, sorg, lycka, etc. Det är ju en del av vad som gör oss människor. Att utesluta dem, gör en mindre intelligent.

Alla känslor är kroppsliga kemiska reaktioner, helt naturligt, helt baserat på fakta. Kommer från oss, inte från någon gud eller något spirituellt.