jag mår inte bra

jag är en tjej i de äldre tonåren som har ett problem. jag vill inte leva längre.

konstant tänker jag på tanken av att ta livet av mig. jag finner ingen plats på denna jord, min omgivning stöter bort mig. jag får inte plats, jag är inte menad att ha en plats. jag klär mig definitivt alternativt, därför blir jag utstött av skolkamrater och folk utan att de vågat lära känna mig. det suger.
jag har inga kompisar, men jag har en pojkvän. han liknar mig en del, därför trivs jag med just honom. trots att jag har min älskade, känner jag mig ensam så fort vi är isär. han bor två timmar bort, alltså kan vi bara ses på helgerna. en konstant känsla av ledsamhet, ensamhet, ångest och andra mörka tankar när han inte finns där att krama. jag känner ingen tillhörighet här i världen, över huvud taget. jag skär mig ibland när jag måste lätta på känslorna, men jag finner det onödigt. oftast orkar jag inte ens leta upp rakbladet. jag har ingen verklig motivation till något här i livet. känner mig bara som en deprimerad individ i något fånigt spel, som styrs av en annan deprimerad individ.

min familj är inte den bästa. pappa driver mig ur sinne, varje dag. jag kan inte umgås med mina syskon, det känns som att det inte är "min " familj jag bor och är med. jag hade önskat att jag var som alla andra. kände som alla andra, klädde mig som alla andra, betedde mig som alla andra, men så är det inte. och det är inget jag kan ändra på nu. jag trivs inte i min kropp eller mitt utseende, hittar ständigt nya osäkerheter på min kropp. jag har gått hos en kurator ett tag, men jag ser ingen skillnad i mitt mående. trots min svaga motivation här i livet har jag vissa planer för framtiden, gymmar regelbundet för att hålla mig aktiv och har relativt goda betyg i skolan. trots detta vill jag inget annat än att dö. varje dag går jag runt och funderar på döden. när kommer jag att dö? borde jag göra det? hur ska jag göra det?

jag har hängt runt på flashback och andra deprimerade självmordsbloggar ett tag för att känna tillhörighet och finna svar på mina frågeställnignar. jag vet hur jag ska ta livet av mig, om jag en dag bestämmer mig för att göra det. är det någon som kan hjälpa mig? jag vill inte må såhär... jag vill ha kompisar. jag vill kunna känna lycka. jag vill känna mig tacksam för att jag har liv.

Du är säkert en bra tjej. Alla kan hitta sin nya familj. Ibland finns den på nätet.

Jag har min biologiska familj som jag tycker mycket om, men känner att jag inte passar in, sedan har jag min kompisfamilj, den har varierat genom åren och tyvärr har jag glidit ifrån vissa. Men jag har t ex min bästa kompis sedan många år. Vi är lika i vissa saker och olika i andra. Vi bor i samma område. Sedan har jag min internetfamilj, vissa i den har jag känt över 20 år.

Vad har du för egenskaper som gör dig annorlunda?

Hur kommer det sig att du inte har nätkompisar att prata med om det blir ensamt, vill du bara träffas i verkliga livet?

Hej du! Har du många år kvar i skolan? Jag upplevde det som att världen var så liten när jag gick i skolan och att allt kretsade kring skola, läxor, kompisar osv men nu när jag slutat skolan känner jag att livet börjat mer. Vad gillar du att göra? Vad har du för framtidsplaner osv?

läs en bra bok (seriöst) Grottbjörnens folk är bra.

Du befinner dig i en ålder där man lever väldigt tätt inpå andra och frågan om att passa in är oproportionerligt stor mest som en tillfällig prövning. I andra åldrar senare finns andra prövningar (engagera sig i sina barn, acceptera dålig chef, stå ut som änka ... för att göra en snabbspolning). Du anger inte riktigt vad du själv skulle vilja göra, vad du tycker är trevligt, eller varför du har umgänget som du har. Akta så du inte dras ner av en negativ relation bara för igenkänningsfaktorn. Kan du testa att byta kontext, dvs hitta helt nya arenor? Tänk Ulf Lundells "En varg söker sin flock". Kan du testa att undvika negativ input (sociala medier och skvaller). Akta dig för att försöka bli accepterad eller markera bara på yta (du anger kläder). Hitta något eller någon som engagerar. Att ditt enda andra inlägg handlar om att du blev snurrig av snus antyder att du är skör och naiv, dras inte med i skit.

Okej, en del av detta är att du fötts in i en situation som du inte tycker om. Din familj exempelvis som du skrev om. Men vad du kan göra sedan när du börjar komma in i 20-årsåldern, är att helt själv och på egen hand välja precis allt om hur ditt liv ska bli.

Du kanske har kvar din pojkvän och då kan ni bestämma vart ni ska bo, vilka jobb och utbildningar ni ska ha, och om och när ni ska skaffa barn. Det är ditt val hur din framtid ska se ut, och du kan på alla sätt och vis skapa din egen familj, och finna likasinnade på annan ort, och i klassen på ett universitet (om du vill gå en utbildning) hitta själsfränder som förstår dig och som du kan ha utbyte med på sätt som du kanske inte ens kan ana nu.

Allt detta är helt upp till dig. Så lägg dig ner i soffan och stirra upp i taket och börja drömma om din framtid. Skriv ner i en journal allt och börja fundera på hur dina drömmar ska bli sanna. Det finns många drömmar som blir sanna! Det kräver att man arbetar på dem, och att man önskar dem, och att de är tydliga och klara, och att de kommer ur ens själ.

När ska du träffa din kurator nästa gång?

Jag tycker att det är viktigt att du visar henne den här tråden, för du beskriver väldigt bra hur dåligt du mår och hur svårt du har det med självmordtankar.

Det är faktiskt inte meningen att man ska må så här dåligt. Ibland blir det så i livet att mörkret tar över och färgar hela ens tankar och tillvaro i svart färg, så att man inte kan se något annat. Då behöver man be om hjälp av sjukvården, av de som kan sånt här, för att kunna komma ur mörkret. Om du inte ber om hjälp och tar emot hjälp så är det lätt att du går vilse i ditt mörker. Det är inte i mörkret en tjej som du ska vara i, du har rätt att må bra du också. Och det finns en väg ur det här.

Du behöver prata ärligt med din kurator om hur illa det är. Eller så visar du din mamma eller pappa den här tråden nu ikväll, så att de kan se till att du får hjälp. Det kan vara skönt för dig att få ta emot hjälp ett tag och slippa slita så ont som du gör.

Låt inte mörkret segra. Gör ett försök först att få hjälp. Vi finns här i tråden om du vill prata, men det är väldigt lite vi kan göra för just nu måste du få hjälp på plats.

Jag har mått betydligt värre än vad TS beskriver. Har man någon att älska är allt annat bara trams.

Det här var en jobbig läsning, verkligen mörkt. Att vara en udda fågel är en bra egenskap, just att våga att gå utanför ramarna och inte apa efter skocken för att passa in. Men det är tråkigt att du känner dig utanför och exkluderad. Sen är du i den åldern då hormoner spökar och kemisk obalans i hjärnan kan dyka upp, då hjälper nästan ingenting förutom att vänta ut det eller att kortsiktigt medicinera.

Vad bra att du har en pojkvän, här har du i alla fall en ljusglimt på helgerna. Har du tur kanske du träffar på nån annan udda fågel som du kan känna samhörighet med. Var du ska hitta den eller dessa personen är ju inte så lätt, men garanterat finns dem. En dag kommer ni att mötas, var så säker.

Allt är föränderligt, både livet och sinnet.

Detta är vad du behöver göra för att må bättre.

1. Bryt ditt mönster.
Förändra någonting i ditt liv som gör att du får nya intryck. Börja på Yoga, schack, simning, karate, pimpelfiske, knyppling eller något som kan vara helt olikt dig.
2. Bidra med något
Engagera dig i någonting där du gör nytta. Du är i äldre tonåren skriver du. Då kan du arbeta inom hemtjänsten där du kan träffa människor som behöver kärlek och omtanke. Att ge kärlek och omtanke till andra människor får dig att må bra.
3. Dra ner på internet och sociala medier.
Forskning visar att yngre kvinnor som mår psykiskt dåligt är särskilt sårbara för appar som Instagram och Facebook där man visar hur perfekt ens liv är.
4. Utgå ifrån att människor tycker om dig.
Om du går in ett rum med människor och tror att de kommer att tycka illa om dig är sannolikheten större att detta inträffar än om du gör motsatsen. Detta går att skådespela, dvs du tror att de tycker illa om dig men du skådespelar dig själv att de tycker om dig. När du gjort detta ett par gånger kommer du börja upptäcka att människor faktiskt är trevliga mot dig.

Detta var ett par förslag som du kan prova. Lycka till.

Låter tufft. Du kanske ska skriva lite. Bättre med penna på papper än rakblad på kroppen.
Kanske inte hjälper, men det här med kompisar är lite överskattat. Jag själv har en kvinna jag lever med. Bara hon och jag. Vi har väldigt lite kontakt med andra människor. Det är kollegor och närmsta familjen. Och jag mår jättebra. För det mesta. Det är absolut inget fel på att inte vilja ha kompisar. Det gäller bara att komma till insikt i sig själv om den saken, istället för att försöka leva upp till samhällets förväntningar.

Må bättre och sköt om dig. Och glöm inte pennan.