jag mår inte bra

Många av oss har mått dåligt i tonåren och tyckt att relationer med familjen och skolkamrater varit jobbigt och plågsamt.

Men livet blir bättre! Se det som ett övergående skede, en prövning. När vi blir äldre har vi möjlighet att ta oss ur relationer som är fel. Vi kan skilja oss, byta jobb eller låta bli att umgås med vår familj. Med en utbildning och en jobb med bra lön öppnar sig många möjligheter.

Men hur tar man sig ur den ungdomsperiod som känns som ett helvete?

Mitt råd är att tänka framåt. Försök fundera över vad du vill göra om 5 eller 10 år. Skapa dig en inre målbild av ett liv som du vill leva, som du trivs med. Fundera igenom vad som du då i framtiden behöver. En bra utbildning? Ett bra jobb? Vänner och relationer? Boende?

Skriv ned din målbild och behåll den för dig själv, titta på den när det känns tungt.

Börja sedan försiktigt och långsamt ändra ditt liv för att nå målbilden. Börja seriöst studera om det ingick i din målbild. Undersök arbetsmarknad, se vilka jobb som finns och vad som krävs. Försök skaffa dig vänner som du trivs med, kontakta dem försiktigt och vänligt. Alla kamrater i skolan är väl inte konstiga? När jag gick i gymnasiet var de knäppa en stor grupp, men det fanns bra folk. Bli vän med dem!

Fyll ditt liv med arbete.eller studier. Fundera inte så mycket! Glöm inte din målbild, håll den levande!

Du låter deprimerad och som om du har odiagnoatiserad npf av någpt slag
Sök akut hjälp på psyk och eller bup

Att hänga på internet och eller på andra sätt som sänker ditt mående är inget bra

Sök hjälp

Jag var precis som du som ung. När du kommer in i arbetslivet och dess ekorrhjul blir allt mer lätthanterlig. Då har du inte tid med allt övertänkande på samma sätt. Du kommer finns samhörighet med dina kollegor. Du har ett syfte med dagen och tröttar ut din hjärna tills kvällen kommer så alla monster inte behöver komma.

Håll ut i några år. Tills dess, ta en dag i taget.

Vuxna som säger att det blir bättre ljuger, jag vet. Men det blir lättare iallafall och det är ju en tröst. Ta det därifrån.

Juste, ta bort instagram också. Life saver. Radera kontot for good.

Låter som obehandlad högfungerande autism!

Det kan även vara nån sinnespåverkande parasit som infekterat dig!

Skicka PM till mig så ska jag hjälpa dig

När du går ut skolan har du möjlighet att omdefiniera dig själv. Du kan låta ditt gamla jag dö, och födas som en ny person.
Om du vill börja träna på att vara en ny person är det bara att börja när som helst. Vad tror du krävs för att du ska gilla dig själv? Om livet nu är ett spel bör du bygga en bra karaktär. Jag tror att det är ett bra kort att träna sig själv i ärlighet. Mycket mörker kommer av att man ljuger både för andra och sig själv.

Skär bort alla rent negativa influenser som att läsa självmordsbloggar eller deprimerande musik. Du odlar en dödskärlek med sådant, låt dig inte bli beroende av dina negativa tankar på det viset. Definiera inte dig själv utifrån att du är deprimerad. Ofta kan man annars börja känna sig "trygg" i ens nedstämda tillstånd.

Om du inte berättar vem det är som utsatt dig så kan de inte meddela polisen- det skulle ju liksom vara poänglöst. Generellt så har de tystnadsplikt och håller den.

Jag tror du skriver här för att någon del av dig faktiskt vill leva och må bra. Men att tänka på döden kan vara ett sätt att fly jobbiga känslor och känslan av att vara maktlös. Som du var i situationen där du blev utsatt. Din hjärna är kvar i traumat och därför tolkar den verkligheten utifrån hur du kände då: maktlös, utsatt, hjälplös, skamfylld, förvirrad, tom, värdelös (som en sak), hopplös, udda = osv. Fyll i själv med orden som definierar hur du kände under och efter traumat.

Depressionen styr dina tankar och får dig också att se världen genom "mörka glasögon". Det betyder att din hjärna mer eller mindre ljuger för dig. Dina tankar ljuger för dig. För de präglas av de gamla traumna och depressionen (ptsd leder oftast till depression).

Du är värdefull. Du är behövd. Och du KAN må bra en dag. Livet kan bli så värt att leva att ditt framtida jag blir ledsen när den minns hur nära det var att du dog pga av depressionen.

Jag vet det för jag var också en trasig ung tjej en gång, efter år av grova övergrepp. Jag hade ingen vidare lust att leva- för trauman plågade mig och depressionen styrde mina tankar. Jag såg ingen framtid, trodde inte att jag någonsin skulle kunna må bra. Jag visste ärligt talat inte hur det kändes att göra det, för livet hade aldrig varit bra.

Idag älskar jag livet och är så tacksam att jag överlevde.

Du förstår nog att du behöver hjälp, och jag tror att det är därför du skriver här. Det finns hjälp att få. Men då måste man bli ärlig när man söker hjälp. Du kan alltid ringa till någon av organisationerna som har hjälplinjer och börja där- anonymt. Å så gradvis ta steget mot ett bättre liv.

Du är inte maktlös nu. Inte hjälplös. Inte utan valmöjligheter- som du var under övergreppen (så ledsen att höra vad du utsattes för). Det är "bara" en känsla- men ibland behöver man medicin för att lyckas få lite mer energi. Oavsett så hoppas jag att du lyssnar på den lilla rösten som ändå vill leva å må bättre, den som fick dig att skriva här.. å att du börjar ta stegen på vägen till läkning.

Fokuset måste vara på dig- inte alla andra och definitivt inte förövaren. Det är ditt val å något du isf kan göra LÅNGT senare= om du ska polisanmäla eller inte. Nu är fokuset bara på att försöka närma dig reell hjälp. Kuratorn kan exempelvis inte göra mkt för dig om du inte är helt ärlig. Utan ärlighet kommer vi inte ett uns närmare läkning. Men vi kan ta stegen gradvis. Så länge vi rör oss i rätt riktning.

Ge inte upp livet, bara kampen = att försöka hålla allt för dig själv å "klara dig själv". Vi människor är byggda för relationer- för att hjälpa å stötta varandra. Jag förstår att det är svårt att lita på människor efter det du varit utsatt för, men du kommer inte vidare utan stödet av andra människor (om så "bara" hjälplinjer).

Du kan bli lycklig. Du kan bli hel. Det går. Jag lovar. (Jag var själv så ofantligt trasig men är lycklig idag å i en ständig helandeprocess.)

Heja dig! Välj livet! En dag i taget. Dö ska vi ändå göra tids nog- det kan du vänta med att göra. ;-)

Ja, livet suger....

Ibland gör det så i flera dagar....flera månader...och ibland flera år. Grejen och det positiva med livet är att det kommer komma dagar i ditt liv där livet inte suger lika hårt. De kommer komma för dig också. Man får tyvärr ha tålamod med detta faktum. Om du hänger kvar ett tag till så ska du nog se att så blir fallet. Ju äldre man blir kan man se tillbaka på de dagarna där livet trots allt inte var så illa och tiden inte sög så hårt med ett litet leende på läpparna.
Har du planer för framtiden? Bra! Håll vid dom och tänk på att förverkliga de. Hitta en inre drivkraft och tänk på att det kommer en dag snart då du inte mår lika dåligt, men det kan ta en stund.
Been there, done that....ditt mående är skit just nu....häng kvar ett tag till så kommer det bli bättre...tyvärr går såna saker långsamt....gäller att ha tålamod.