När vården inte hjälper, och att besluta sig för att inte längre söka vård

Nej kommer eventuellt söka hemtjänst (fysiska åkommor)


Ja. Psykiatrin är verkligen skräp.
Har med personal- och platsbrist att göra. Finns inte psykologer så det räcker heller

I första hand söker man till vårdcentralen. Man borde kunna få träffa en psykolog för samtal. Sen om man kanske har en psykiatrisk öppenvårdsmottagning så kan man efterfråga att få gå i terapi som KBT till exempel.
Det viktigaste är att man kämpar och jobbar med att ändra sitt mående till det bättre. Man ska inte gå in i offerrollen.
Hitta bra rutiner i din vardag med kost, motion och sömn.
Hitta något socialt sammanhang.

Jag går i samma funderingar, efter ungefär samma bakgrund. Tror att vården vill att man hänger sig. Om man jobbar ända fram till hägningen så dör man ju som ett plus på landstingets konto. Fick inte ens ett SSRI-piller när jag bad om det.

Men det är svårt att ge upp på vården när man vet att andra får allt de behöver. Det är ju vi som betalar.

Vården vet inte någonting som någon annan vill veta. Ingenting alls. Det är först om man vill ha svar på labbresultat, recept osv som vården kan vara behjälplig.
Inte något som inte är ordinerat av läkare får vården göra. De vägrar tom att ta tex ett vanligt blodtryck trots att det tar 10 sekunder och apparaten ligger sidan om. Man får går tillbaka till läkaren och säga att här har en miss skett och ta hela rundan en gång till.
De svarar en knappt utan undrar varför man vill veta. Vem vill hålla på så och varför är det så?

Startade tråden för att se om någon annan tidigare gjort som jag och mått ok: välja bort psykiatrin.


Nej får inte träffa psykolog, men inser att jag inte heller vill träffa psykolog. Det är brist på psykologer, man får vänta på behandlingskonferens ett år minst, sen träffa psykologen som en audition där man måste ange varför man är i behov till skillnad från andra osv.
Jag har det jag behöver (socialt).
Behandling mot Ptsd är inte tillgängligt för mig, men kanske inte heller det viktigaste idag. Det är en tuff behandling så avvaktar.
Jag kan inte kämpa mkt mer. Det har jag redan gjort i årtionden.
Jag väljer istället distraktion istället.



Jag tror också att vi hopplösa patienter som inte lyckas bli friska
Förväntas ta sina liv. Jag har träffat så jäkla knäppa läkare (tillsammans med sjuksköterska anhöriga ) som valt att anmäla dem. Detta har hänt två gånger. Jag har sett psykskötare slå en dement psykotisk rullstolsburen gammal farbror som kallade personen otrevliga saker. Psykiatrin är inte så human som en kan tro.
Jag har mkt att leva för (bra familj, partner, intressen, fin bostad) men när smärtan är stark så är den verkligen farlig.

Jag känner mig olustig eftersom jag inte vill söka vård längre.

Har du några kroppsliga bekymmer, huvudvärk, magont, diarrer, IBS eller något annat med magen eller har du ont någonstans i kroppen.

Nej har inga problem alls.

Vilka vägar då.

Dumskallen fick citeringen pga av att denne var inne på samma ämne

Nu var ju frågan ställd till kukloskan som är ts och har bekymren

De verktygen måste du tyvärr hitta själv. Vården är inte gjord för det du beskriver. Så länge som du inte är i behov av akut medicinering så är det också bättre för din egen skull att kämpa på själv.

Det du kan göra är att du ber vanlig vc att kolla upp vitamin och mineralnivåer, se så du inte har problem med sköldkörteln, såna fysiska saker som kan ge depressionssymptom.

För själen, överväg att ta en prat med diakon eller jourhavande medmänniska.

Träning nämns ofta här, och det är ingen mirakelkur, men det kan ge positiva effekter.

Nu när vintern är så mörk, gå till simhallen, simma några längder, sitt i bubbelpool, basta.

Gillar du djur? Umgås med dem så ofta du kan.

Ta hand om din hälsa annars med vettig mat, kroppsvård, hårvård osv. Det är heller ingen mirakelkur men det hjälper för helheten. Det är tufft för ens fysiska kropp att bära känslor av livströtthet.

Har du människor som står dig nära? Berätta för dem. Behöver inte bli till så stor sak. Be inte om lösningar, be bara om närheten.

Gör precis allt du kan för att hitta det du tycker om och gör det sen också, musik, bästa kaffet, godaste semlan, vackraste blombukett osv

Gå med i nån förening, gärna en sån som gör praktiska saker. Slår ett slag för hembygdsförening även om du är yngre, brukar alltid finnas nån gubbe eller gumma med livskompetens där och de är alltid glada för fler och yngre medlemmar.

Kom också ihåg att livet ska du leva för din skull, inte för andras.

Sen begriper jag också att det absolut inte är enkelt, men lidande är en del av att vara människa. Alla brottas med de onda tankarna ibland.

Kärlek till dig

Du menar väl också alla andra i landet som har dålig psykiatrisk hälsa? Ja då får man ju själv ta tag i och försöka lösa sina problem själv. Jag tror inte att det behöver vara dåligt. Vem fan har mått bra igenom hela livet? Det löser sig men det kräver att man själv engagerar sig och fattar vuxna beslut. Obekvämt och i bland jävligt jobbigt. Nu blir jag nog utskälld som cynisk men det är min uppfattning.

Jag har vård gör somatiska (fysiska) sjukdomar och är utredd så inget sådant.
Jag kan tyvärr inte träna.

Det är inget fel på mitt liv, tvärt om. Men psykisk smärta kommer man ej över.
Syftet med tråden var att höra om man ska skita i att kontakta vården få man är missnöjd.
Verkar som att det är så jag får göra.