När vården inte hjälper, och att besluta sig för att inte längre söka vård

Ja, det här låter förjävligt. Om man ska se något positivt i det så är det att du verkar kunna sova åtminstone. Hur mycket brukar du sova?

Man får ju inte fråga en kvinna om ålder b.la. b.la. b.la. men jag undrar ändå hur gammal du är, ungefär?! Och "ung kvinna", då finns det gott om tid för dig att ta dig ur det här.

Jo, det lär det ju vara. Det är väl lite lotteri med läkare där. Finns det många olika läkare till det akuta stället du brukar (som det låter?) gå?

Det där med jättefina anhöriga låter ju bra. Varför delar du dom inte? Jag tror det är bättre att göra det så dom förstår att det är på allvar.

Det låter ju bra. Jag vågar inte svara alls på vad som kan vara bra att göra med dom tankarna, det får andra i tråden göra.

Det låter som du borde ta hjälp av dina anhöriga och vara mer öppen med dom. Kämpa på!

Det låter mycket bra. Grattis! Liknande väg för mig. Jag vill flika in: utvecklande människor (dom har lärt mig mycket) i listan också. Jag kan inte säga att jag mår "prima" idag, men "bra" åtminstone. Trots att livet är lite problematiskt, kan man väl säga. Det lär väl lösa sig vartefter.

Man ska söka till psykakuten om man är boktavligt talat på väg att ta sitt liv, annars är det föga mening att söka dit.
Är det rimligt att ringa 112? Ja då är det ett akutläge. Annars nä.

Klart att man kan ha tur att möta på någon bra hjälp i öppenvården.
Men generellt verkar det inte som att specialistvården är speciellt specialiserade, tycker jag.
Personligen har jag aldrig fått någon vård som egentligen hjälpt direkt. Jag har aldrig träffat mer oengagerade, ointresserade personer än psykiater.

Därför att de enbart symptom behandlar och tar inte itu med grundproblematiken. Grundproblematiken är dessvärre något som var och enskild människa behöver ta itu med när det kommer till psykisksjukdom.

Ja så är det, och ibland kan man nog tjäna på att inse att man aldrig kommer fatta vad "grundproblematiken" är. Man får försöka klara sig ändå, botad eller ej liksom.

Att sänka kraven på sig själv tycker jag också är bra. Man måste inte varken vara eller framstå som lyckad eller perfekt..

Så är det verkligen, man behöver se sig själv i spegeln och ta itu frågor som exempelvis. "äter jag för mycket dålig mat, övervikt" "alkoholproblem" ,"drogproblem", "spelproblem"?, listan kan göras hur lång som helst.

Att börja äta hälsosamt , träna och vara ute i naturen ännu mer. Har gjort succé för mig och många andra. Men många ger upp för tidigt då de fortfarande känner sig dåliga. Det tar lång tid att läka kroppen från ångest, depression etc. Så man måste vara ihärdig och inte ge upp.

Läkare och läkemedelsbolagen skriver gärna ut prenumerationer på psykpiller, de tjänar storkovan på det.

Bra kan va tillräckligt.


Var ska man ta vägen om man håller på att tyna bort? Så utmattad att man inte orkar gå 3 m till köket och ta ett glas vatten?
Om man har fler problem än ett blir det svårt.


Bryr mig inte hur jag framstår.. jag behöver verktyg för att hantera kriser



Mitokondrierna fungerar inte längre

Träning, autentiska upplevelser, någon form av meningsfullt socialt liv, hälsosamma miljöer och relationer... vissa människor får väldigt goda resultat utav att ha terapeutiska sessioner med hjälp av t ex. Psykedeliska svampar och MDMA. Oftast sporadiskt bruk ~3 månader mellan varje session. Sedan efter ett tag brukar de flesta uppleva såpass resultat att de känner att vidare sessioner inte längre är nödvändiga.

Livet är inte lätt. Finns folk som har massor med barn och är avundsjuka på andra för dom är staffade av Jesus Kristus att jobba på ett monotont lagerjobb, dom är kriminella och har en uppblåst grandios bild av sig själv som en frälst konung. Var glad att du istället har varit ett offer än en förövare. Som offer har du rent samvete medans en förövare är smutsig. Förövare saboterar livet för andra för att dom är dom lägst ställda människorna i samhället. Därför vill dom dra ner dig till deras svarta avgrundshål, ner till helvetet där det luktar ruttet kött.

Ja, men sökte jag privat istället och så löste sig allt

Boendestöd kan kanske vara ett alternativ.

Att bli avvisad är en av människornas stora smärtor. Kommer man med akutpsyk med trasig själ och sedan blir avvisad, så är det ju rent livsfarligt. Jag skulle faktiskt aldrig söka akutpsyk av den anledningen. Jag skulle i ett tillfälle av svaghet se det som att jag var avvisad av alla och agera därefter. Hur länge man vill kämpa med psyk beror ju på. Har man ett mål man vill med dem kanske det är värt det.