Citat:
Ursprungligen postat av
Rodaste-raven
De verktygen måste du tyvärr hitta själv. Vården är inte gjord för det du beskriver. Så länge som du inte är i behov av akut medicinering så är det också bättre för din egen skull att kämpa på själv.
Det du kan göra är att du ber vanlig vc att kolla upp vitamin och mineralnivåer, se så du inte har problem med sköldkörteln, såna fysiska saker som kan ge depressionssymptom.
För själen, överväg att ta en prat med diakon eller jourhavande medmänniska.
Träning nämns ofta här, och det är ingen mirakelkur, men det kan ge positiva effekter.
Nu när vintern är så mörk, gå till simhallen, simma några längder, sitt i bubbelpool, basta.
Gillar du djur? Umgås med dem så ofta du kan.
Ta hand om din hälsa annars med vettig mat, kroppsvård, hårvård osv. Det är heller ingen mirakelkur men det hjälper för helheten. Det är tufft för ens fysiska kropp att bära känslor av livströtthet.
Har du människor som står dig nära? Berätta för dem. Behöver inte bli till så stor sak. Be inte om lösningar, be bara om närheten.
Gör precis allt du kan för att hitta det du tycker om och gör det sen också, musik, bästa kaffet, godaste semlan, vackraste blombukett osv
Gå med i nån förening, gärna en sån som gör praktiska saker. Slår ett slag för hembygdsförening även om du är yngre, brukar alltid finnas nån gubbe eller gumma med livskompetens där och de är alltid glada för fler och yngre medlemmar.
Kom också ihåg att livet ska du leva för din skull, inte för andras.
Sen begriper jag också att det absolut inte är enkelt, men lidande är en del av att vara människa. Alla brottas med de onda tankarna ibland.
Kärlek till dig
Här har du allt du behöver, TS!
Något som många som dräller hos psykiatrin har missat är att det inte finns någon, varken psykolog, läkare, kompis eller någon annan person, som kan göra något åt ditt liv. Du är den som bor i din kropp, din själ är din, och du är själv ansvarig för dig&ditt.
Många ungdomar av idag har vuxit upp överbeskyddat, aldrig fått klara sig själv och är därför dåligt rustade för livet. Tidig inskolning på dagis och därmed mindre tid i den nära symbios som är viktig för att det lilla människobarnet ska kunna utveckla en självständighet, dålig skolundervisning som lämnar barnen med fler frågetecken än kunskaper. Det är fördjävligt. Men så är det, och då får man leva med det! Det är en stor del av livet- att överleva, att hitta vägar och att göra det bästa av det man har.
Det jag tycker att jag ser hos dessa ungdomar är en slags passivitet och en förväntan på att någon annan ska komma och ta hand om dem. Man vill ligga inne på psyket för att nån ska stoppa om en och klappa en på kinden och lyssna på gråt och gnäll över att man har det så jobbigt. Detta är något som man rimligen kan söka i sitt privata liv och inte belasta vården med, men många unga är helt handfallna och förstår inte att detta är en av de saker man behöver fixa själv som vuxen och förstår inte hur man gör. Man är inte självförsörjande.
Nu vet jag inte om TS och ni andra i tråden som klagar över att vården inte hjälper er hör till dessa tilltrasslade generationer, men oavsett så är det så som den citerade ovan, och jag, skriver, att ditt liv är din arena och det är upp till dig vad du fyller den med. Man kan gå runt och lida, eller man kan leva. Valet är ditt och du kan göra det vilken dag som helst. Så länge man väntar på att någon eller något annat ska göra något åt dig&ditt så kommer besvikelsen vara din följeslagare.
