När vården inte hjälper, och att besluta sig för att inte längre söka vård

Har ni också i kontakt med psykiatrin blivit så besvikna gång på gång att ni bestämt er för att aldrig igen söka vård där?
Om man blir så deprimerad och ångestfylld att man vill ta sitt liv så får man helt enkelt stanna hemma oavsett om man fullföljer planer eller bara kollapsar av utmattning

Du vill ta ditt liv för du inte får hjälp av vården? Märkligt argument då det finns så många andra vägar.

Vad vill du att vården ska göra? Tänk ut det så är det lättare att få just den hjälpen. Tyvärr finns det ju ingen mirakelmedicin.

Nej. Nej nej.
Alltså man söker vård när man inte står ut, eller det är för svårt att stå ut. Man är helt enkelt för skör för att själv lösa sin situation.
Man söker hjälp men blir hemskickad (platsbrist).
Ska man helt enkelt bara sluta gå till vården?
Tar mkt energi att ta dig dit, beskriva sin situation, men nekas vård?

När jag har varit nära suicid har jag inte fått medicin, inläggning eller stöd.
Anledning har varit platsbrist. Naturligtvis är jag glad att dem inte skickar hem en med beroendeframkallande piller. Men åtgärder jag bett om (stöd, arbetsterapi, psykoterapi) ger dem inte.
Bett om psykoterapi men sånt tar flera år innan man får.

Min fråga är nog mest.. har ni andra hittat sätt att klara av era situationer när vården inte hjälper?
Hur?

Det låter hemskt det här. Har du några vänner som stöd? Sluta inte gå till vården om det är så illa att självmord är aktuellt, så klart.

Usch. Kämpa på.

Jag har inget och kommer aldrig ha något med vården att göra om jag inte bryter något eller får hjärtinfarkt, stroke etc. Mår 100 gånger bättre utan att ha något med packet att göra, ändring av livsstil är den enda vägen för att må bättre (det är jävligt svårt, men det är görbart och den enda genuina vägen), att knapra en massa legala chem-piller löser inte grundproblemet utan enbart symptomen.

Japp. Efter ett par år så gav jag upp och gick vidare med mitt liv. När det kommer till att läka så tror jag att alla måste göra sin egen grej och hitta sina egna metoder. Att skära ut psykiatrin och vården eliminerar stora källor till negativ påverkan på ens mående.

Jag personligen har hanterat situationen genom att helt och hållet gått min egna väg. Psykedeliska, erfarenheter, resor, äventyr, filosofi... jobbat på mig själv mycket. Idag mår jag prima.

Lycka till med din resa.

Alltså allmänpsykiatrins läkare blir ju vansinniga när man berättar att man blir hemskickad. Faktum är att ångest, sorg och melankoli plus den energi som går åt att ta sig till psykakuten, vänta på oengagerad jourläkare, samtal i nedsläckta rum och att fokusera på att gå hem igen… gör helt enkelt att man är för fysiskt och psykiskt trött för att orka göra dig illa. Man somnar på teralen vaknar kl 14 dagen där på, lika starkt psykiskt lidande men för fysiskt utmattad att ta sig till akuten.

Jag förstår att dem inte vill låta mig (ung kvinna) dela rum med en man som befinner sig i psykos eller mani och pladdrar eller skriker dygnet runt.
Det är bara ett sånt värdelöst system.
Och en jävla chansning för läkaren att be en suicidal person gå hem igen.

Jag har jättefina anhöriga men jag delar inte suicidtankar med dem.

Jag har inte tankar på suicid sen ett tag. Men jag tänker på nästa gång jag dåligt.. ska man sova bort det bara?

Men jag har svårt att klara mig själv. Jag är övertygad att min sköterskas apati, kyla eller ointresse när jag hör av mig har att göra med compassion fatigue (emotionell utbrändhet. Hon har helt enkelt inte förmågan att hjälpa alla patienter och att visa verklig empati kräver energi)

Skönt att höra!
Jag tänker att jag kanske själv måste hitta sätt att stå ut. Senaste månaderna har jag känt mig mycket bättre. Verkligen. Fysiskt tröttare men psykiskt stabilare.
Livet innebär lidande såklart. Jag behöver verktyg för att stå ut bara