Den gamla seden att levande begrava eller mura in djur för att mota bort onda andar

Denna grymma sedvänja är nog till stor del bortglömd i vår tid, men förekomsten av så kallade "mumifierade katter" uppmärksammas emellanåt. De torde dock oftast ha avlivats före inmurandet.

https://en.wikipedia.org/wiki/Dried_cat

Från Småland finns det muntligt traderade uppgifter som talar om att framförallt harar och harungar så sent som på 1700-talet ska ha begravts levande under rågångar, dvs. gränsmarkeringar som stenmurar och gärdesgårdar för att avvärja ofärd från gårdens ägor. Just gränsmarkeringar ansågs vara en lämplig plats för sådana rituella handlingar.

Från Hinneryd i sydvästra Småland, mina egna hemtrakter, talar en gammal sägen om att en hind, alltså en hjort av honkön, ska ha begravts levande under ingången till den gamla kyrkan (idag sedan länge riven och ersatt av en "ny" en bit därifrån). Folklig, men sannolikt felaktig, etymologi talar till och med om detta som ursprunget till ortens namn; Hind = Hinneryd.

Förmodligen trodde man att man genom att sätta någon/något levande i jord band dennes ande vid platsen, så att personen/djuret efter döden skulle gå igen på just denna plats och beskydda den framgent. Detta trodde man var omöjligt om man begravde en redan död kropp; då hade ju "livsanden" redan flytt.

Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius skriver i sin "småländska bibel" Wärend och wirdarne om denna gamla sed:

En gammal och ännu allmänt utbredd sägen vet nemligen förtälja, att när man i forntiden skulle bygga kyrkor, iakttogs alltid att helga platsen, genom att offra det första lefvande djur, som möttes på vägen. Detta djur sattes då qvickt i jord, eller begrofs lefvande på den nya kyrko-tomten (jfr.§ 66), och blef sedan kyrkans skyddsväsen. Kyrkogrim-roen hämnas allt ohägn, som föröfvas på sjelfva kyrkan, kyrkogården, eller på de dödas grafvar. Intränger någon på kyrkogården nattetid, så tros kyrkogrimmen vara tillhanda att jaga honom derifrån, och kan då väl hända, att våldsverkaren blir kastad hufvudstupa öfver kyrkogårds-inuren.

Känner ni till andra lokala exempel från landets olika delar på denna gamla sedvänja?

Ordet qvick är ett gammalt ord för levande. Som självständigt ord är det nog utdött i svenskan men levar kvar i stelnade uttryck som qvickt i jord.

Kvicksand?

Ja, det har nog att göra med att sanden rör sig som om den vore levande.

Även i dessa dagar finns det folk som begraver djur levande. Det brukar vara hamstrar som är i dvala och som folk uppfattar som döda dvs de är ej medvetna om att de begraver sina levande hamstrar.

Sedvänjan att begrava levande djur är tecken på ondska. De vet mycket väl vad de gör men låter tokerier ta över.

Kvicksilver.

Undrar om gamle Edgar Allan Poe kände till detta, när han skrev The Black Cat?
https://poestories.com/read/blackcat

Han var ju intressad av det gotiska, intresserad är väl ett understatement kanske.

Man kan inte döma gamla tider efter moderna sedvänjor och normer... på den tiden födde man upp och slaktade egna djur. Döden var ständigt närvarande... barn dog, gamla dog i husen.

Hur hade de sett på oss? Sodom och Gomorra? Giriga och lata?

Vi passar in på alla dödssynder.

kan inte så mycket om själva offerämnet men ordet kvick är ju ett annat ord för snabb/skynda.
i texten står det "Detta djur sattes då qvickt i jord, eller begrofs lefvande", alltså snabbt Eller levande.
efter lite google ser jag att det faktiskt har betytt levande så i den benämningen finns det väl inte kvar men ord byter ju betydelse med tiden.
kvick är ett ord jag är uppväxt med men i betydelsen snabb/skynda.
tex ordet runka betyder från början skaka eller röra fram och tillbaka.
nu är det helt förknippat med manlig onani.
och ordet runka i sin ursprungliga betydelse har nu blivit rucka.
jag bodde i ett gammalt hus när jag växte upp på en väldigt liten och inavlad ort. men det är inget jag har hört talas om förrens när jag blivit vuxen och då bara nån enstaka gång från tv.
men jag undrar, la man inte nåt dött djur under tröskeln till ett nybyggt hus förr i tiden?
alltså, jag menar bostäder och inte bara kyrkor.

Dörr djur har jag aldrig hört.
Mynt tror jag, och ibland när en murstock restes, en runsten...

Taggar: byggoffer - byggnadsoffer - rituell nedläggning - kyrkogrim

Intressant trådidé! Föreställningar om offer vid byggen tycks ha varit spridda över hela jorden.

What Is Construction Sacrifice?
https://owlcation.com/humanities/The...t-the-man-dies

Across the globe, it was once a part of many traditional cultures to perform construction sacrifices to appease god or gods and thereby protect large-scale buildings like dams, bridges, and castles.
/---/
Known variously as hitobashira in Japan, daa saang zong/da sheng zhuang in China, myosade in Burma, and tumbal proyek in Indonesia, these words/phrases all express the same brutal reality of sacrificing humans to protect structures from being destroyed by natural disasters such as tsunamis or attacks from hostile enemies.

The ritual was performed to strengthen the structure, not literally, but by ensuring its protection via appeasing offerings made to the spirits in the construction area. The ritual was mostly done close to the structure's primary support.

Vill du läsa mer om byggnadsoffer rekommenderar vi Ann-Britt Falks bok ”En grundläggande handling” som kom ut 2008.

Kyrkogrim
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkogrim

En kyrkogrim är, enligt gammal sägen, en bagge, hund, tupp, häst eller något annat levande djur, som när en kyrka byggdes, i skyddsmagiskt syfte, begravdes levande under en av kyrkans hörnstenar. Kyrkogrimen hade till uppgift den nattliga vakten vid kyrka eller kyrkogård.
/---/
Kyrkogrimmen är ett "byggoffer", ett över hela världen spritt bruk att mura in ett offer vid uppförandet av ett byggnadsverk. Det är inte osannolikt att även människor har murats in, men det är inte fastställt. Syftet med bruket var att blidka platsens ande.

Ordet kyrkogrim är dialektalt. Det avsåg ett rå eller skyddsväsen för en kyrka. Begreppet förekommer främst i sydsvensk och dansk folktro, men ska även finnas i finlandssvensk folktro.

Deponerade djurskallar i Fjelie
https://arkeologerna.com/bloggar/fje...llar-i-fjelie/

Att deponera djurskallar i byggnader har en lång tradition på den skånska landsbygden. Från undersökningar i Bunkeflo, Djuramåsa, Fosie, Hyllie, Lockarp, Östra Skrävlinge, Kyrkheddinge, Stora Uppåkra, Örja, Övre Glumslöv, Skegrie rapporteras om byggnadsoffer med djur från medeltid och framåt.
/---/
Annars är det ovanligt med hela djur i depositioner. Det finns dock exempel på att även hela griskultingar, hundar, katter och får lagts ner under olika tider. Depositioner under golv tycks öka under 1600-1700-talen för att bli helt dominerande bland byggnadsoffren under 1800-talet.
/---/
Vill du läsa mer om byggnadsoffer rekommenderar vi Ann-Britt Falks bok ”En grundläggande handling” som kom ut 2008.

Jag satt för en stund sedan försjunken i första bandet av Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden", en av juvelerna i mina bokhyllor, tillsammans med gamle Hyltén-Cavallius "Wärend och wirdarne". Grimbergs verk, ehuru förkastat av många sentida historiker för sin ohejdade nationalism och bristfälliga (med våra dagars mått mätt) källkritik, är som balsam för själen för den som vill drömma sig tillbaka till fornstora dagar, och mycket finns där som håller riktigt hög kvalitet än idag. Men man måste läsa den med ett kritiskt sinne, i synnerhet om man till äventyrs vill använda den som källa.

I kapitlet "Blot" på sidan 122 kan vi läsa följande rader:

"Ännu på 1800-talet har folket i avlägsna trakter av Småland trott sig kunna bota boskapspest genom att blidka "jordvättarne" med kreatur, som levande grävdes ned; och trovärdiga bygdeforskare förtäljer att så sent som på 1830-talet begravde en ståndsperson i Bohuslän en levande häst, ja att exempel på denna grymma vidskepelse förekom i Jönköpings län ännu år 1843".

Ta inte ovanstående rader som absolut sanning så länge inga mer konkreta belägg presenterats, men det kan definitivt inte uteslutas att det Grimberg skriver stämmer. Det som dagens människor uppfattar som osedvanligt barbariskt har ju haft en tendens att sällan omnämnas i sentida historiska verk, det är inget man vill uppmärksamma i onödan. Jämför med hur många ordböcker sällan listar svordomar och könsord, de ord som man oftast lär sig direkt av lokalbefolkningen i länder man besöker, jag har själv erfarenhet av det. När jag för ganska många år sedan besökte Spanien på en av mina första resor till landet (har gjort åtskilliga resor dit sedan dess) var jag ännu inte så bevandrad i det spanska språket, men jag hade lärt mig lite grundläggande fraser med hjälp av en Berlitz-bok med tillhörande cd-skivor. Utanför en tjurfäktningsarena i den lilla staden Cuéllar i Kastilien satt jag och väntade på att corridan skulle börja, och kom då i samspråk med några spanska ungdomar. Konversationen var tragglande, deras engelska var ännu uslare än min spanska, men vi kunde någorlunda förstå varandra. De lärde mig många "fula ord" och skrattade gott när jag upprepade dem, och det unnade jag dem.

För att återgå till trådens ämne; äldre släktingar som idag är avlidna har berättat för mig att de i sin tur hört gamla människor berätta att man i deras föräldrars ungdom brukade gräva ner levande harungar under gärdesgårdar och "hackerör", dvs. stenrösen som uppkommit när man brutit ny jordbruksmark. Och samma sak har jag hört bygdehistoriker berätta.