Psykologprogrammet

Funderar på att söka psykologprogrammet, men har ett par funderingar först:

- Bor i Stockholm, och vill stanna har. Har alltså SU och KI att väja mellan. KI känns seriösare, men jag vet inte säkert. Vad säger ni? Fördelar och nackdelar?

- Har hört ryktesväg att studenterna överlag är väldigt vänster och feministiska. Är det så illa som folk säger? Bara en grej jag tänkte på... Jag är inte särskilt PK om man säger så

KI över SU alla dagar i veckan och du kommer inte undkomma vänsterdogmatiken och dess hejdukar oavsett vad du väljer för lärosäte. Att vara konservativ och välja en sådan vänsterorienterad utbildning kan vara obehagligt, obekvämt och även ångestframkallande beroende på hur hårdhudad du är när det gäller att utstå rådande jargong. Förbered dig på att höra genusproblematik, intersektionalitet osv. Man vänjer sig men det kan vara riskabelt för umgängeskretsen kring kurskamraterna om du råkar försäga dig, man får helt enkelt anpassa sitt förhållningssätt och vakta sin tunga - bli något av en kameleont. Kan vara trist att bli utstött då det går nio vänsterfeminister på en konservativ, dåliga odds med andra ord.

Det beror på om du är intresserad av neurobiten. Det är mer fokus på biologi och det är mycket fokus på evidens, så det blir alltså inte mycket psykodynamiskt. Tror att det bästa blir om du funderar ut vad du är intresserad av och vad utbildningen ska innehålla.

Ja, det är ganska mycket vänster och feminism. Finns en hel del personer som helt stämmer in i stereotypen om feministisk vänstervegetarian som förfärar sig över Sverigedemokraternas framgånger.
Om du kan vara öppen med dina åsikter eller inte beror på vilka åsikter det är. Handlar det om cannabislegalisering eller liknande går det nog fint, men är det invandring blir det knivigare. Folk ställer sig helt frågande till konservatism och väldigt många av kurserna har stora inslag av genusperspektiv och så vidare.

Okej tack för svaren Tycker att KI verkar bäst. Säkert bättre rykte internationellt, och kanske inte fullt lika vänster. Bryr mig egentligen inte om vad folk har för politisk uppfattning, så länge de respekterar min. Det är inte lätt att vara tjej och konservativa, många andra tjejer tycker att jag är könsförrädare, inte förstår mitt eget bästa, osv.. haha. Dock inte så kul när man har hört det ett antal gånger. Sorry för OffTopic, men jag har inte lust att vara utstött på min utbildning bara för att jag inte tror att könen är sociala konstruktioner.

Min personliga åsikt är att psykologin som vetenskap alltför länge försökt vara något den inte är; en naturvetenskap. Det speglar antagligen en viss syn på legitimitet i samhället, men just därför vill jag trycka lite extra på de teorier och resonemang som grundas i annat typ av tänkande, närmare humanioran.

Att oroa sig över politisk klimat känns onödigt. Vänsternissarna skriker mest och högst, men det betyder inte att andra åsikter inte finns. Jag skulle vara mer orolig om jag var religiös. Tycker jargongen ibland är lite otrevlig och raljant.

Ok. Så SU är bättre, i fall KI ligger mer åt det medicinska?

Jag är kristen. Och konservativ. Kommer bli kul för mig...

Bättre eller sämre vet jag inte, men jag försöker hålla mig borta från den delen av psykologin så gott det går. Annars hade jag ju blivit läkare
Jag är dock inte representativ för utbildningen. Det är många som proppsar för KI, och det biologiska är ett hett ämne just nu. Dessutom är det antagligen svårt att undvika det överhuvudtaget om man ska forska. Rent taktiskt kan det vara klokt, men sådant kan även vända i framtiden. T.ex. hur KBT är the shiznit nu, men det betyder inte att det kommer ha samma status om 10 år. Alltid bäst att satsa på det man tycker är intressant.
Utbildningen är också ganska lång. Chansen är att man hinner ändra sig innan 5 år har gått.

Det är inte säkert att det raljeras lika mycket [över religion] på andra orter, men det är ingen långsökt gissning. Religiösa grupper och psykologer har länge delat ett ömsesidigt... ehm, dislike.
Oavsett så är det oproffsigt när föreläsare och andra slänger ur sig pikar.

Är väldigt sugen på att studera psykologi. Gjorde högskoleprovet idag, och landar nog som bäst på 1.65 - planerar även att skriva det igen i vår, och om jag vaknar på rätt sida kan jag nog få 1.7. Frågan är vilka universitet jag skulle ha en chans att komma in på. Även om Uppsala eller Lund skulle vara guld misstänker jag att jag knappast kommer knipa någon plats där. Samma sak gäller KI och SU, tillsammans med det faktum att jag bor i Stockholm och gärna skulle studera någon annanstans.

Då återstår skolor som Linköping, Umeå, Örebro och Linnéskolan samt Mittuniversitetet som någorlunda realistiska alternativ. Linköping är mitt klara förstaval av dessa, samtidigt som den är den svåraste att komma in på av dessa. Någon här som har studerat psykologi på någon av de andra 4 skolorna? Jag är ingen riktigt festmänniska, men det skulle vara skoj om studentlivet inte var fullständigt värdelöst. Utöver det så vill man ju få en utbildning av någorlunda kvalitet så att man kan få ett jobb i framtiden.

Någon som har lite koll?

När jag klagade som nybliven psykologstudent på hur dåligt festandet var, fick jag höra att Linköping-psykologerna har roligt tillsammans...

Dina personliga värderingar spelar ingen roll. Du kommer antagligen få jobba med en del patienter som varit offer för konservativa värderingar i form av HBTQ-problematik, rasism och dylikt, och som mår väldigt dålig av detta. Förståelse för kön som social konstruktion (med en bas i sociobiologi) är något du måste bemästra för att kunna hantera sådana frågor.

Om du söker efter ett yrke där dina egna värderingar är viktigare än dina klienters, då bör du kanske undersöka alternativa yrken.

Linnéuniversitetet i Växjö är det enda universitetet med ett campus i Sverige, dvs att man bor i en liten mini-stad på och runtomkring institutionerna.

Utan att dubbelkolla har jag för mig att antagningen på KI är rätt låg när det gäller HP. Med rätt låg menar jag att Lund, Uppsala etc är snäppet högre.

Jag har länge varit intresserad av att studera psykologi. Jag är däremot inte så övertygad om att jag vill arbeta som psykolog. Vilka andra karriärsmöjligheter finns det efter att man slutfört psykologprogrammet? Är det galet att gå psykologprogrammet om man inte vill arbeta som psykolog?