Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Jag visste att detta argument skulle komma och även om du har en poäng i det så köper jag det inte.
Ett val med en konsekvens som kanske kan komma om 30 år är ingenting en individ ska bära fullt ansvar för, speciellt när konsekvensen är något denne ej kan styra över.
Jag håller med dig men samtidigt inte.

Mot fråga .
Hur mycket hjälper / uppskattar ni era föräldrar?.

Det kallas liberalism. Att bara bry sig om sig själv. Vi kommer bara få mer av den skiten främst från skräplandet usa. Sen är det inte förvånande om många av dagens mor- och farföräldrar är på det sättet då 50 och 60-talisterna är de mest bortskämda generationerna i svensk historia. Många av dem har vidriga ego och lever i sin egen sagovärld. 90-talisterna kommer inte i närheten.

Sen finns det såklart undantag till varje regel.

Man är trött på ungar efter att man redan gått igenom en barnuppfostran.

I Kina försörjer äldsta sonen sina föräldrar - och hans frus jobb är att se till att de har det bra i vardagen, ofta bor de tillsammans.
Är det verkligen något du tror att människor i Sverige är beredda att göra?

Traditionen i Kina är att barnen tar hand om sina föräldrar - inte tvärtom.
Det är för övrigt något som är i förändring i Kina, där allt fler sätter sina föräldrar på hem om de har råd med det och hittar plats.

Traditionella kinesiska värderingar säger att barnen ska ta hand om de äldre. Men livet är mycket friare och roligare på hemmet, tycker 76-åriga Wang Zhongying. Ettbarnspolitik och en åldrande befolkning gör att traditionella värderingar skakas i grunden.
[...]
När Zhongyings make gick bort ville hon inte bo ensam. Den traditionella, och fortfarande vanligaste vägen, är att bo med barnen och låta dem ta hand om en, eventuellt med hjälp av hemhjälp om de har råd. Men Zhongyins generation av övre medelklass i städerna har högre krav på självständighet och komfort än tidigare generationer.
Svärdottern gjorde några snabba sökningar på nätet, vilket ledde familjen till Caocunchunhuis drygt ett år gamla privata äldreboende i centrala Peking.
[...]
– Här har jag allt jag behöver: Tre mål mat om dagen, tvätt och hjälp med personlig hygien. Jag är självständig här. Det är inte bekvämt att leva alla tillsammans i familjen. Det där med att ”bo tre generationer under ett tak”, det är på väg bort, tror Wang Zhongying.
https://www.svd.se/a/bde8601b-bac0-3...-jatteutmaning

Ja, men boomers i synnerhet stämmer in på ovanstående beskrivning. Vad helst för anledning väger tyngre än att spendera* tid med barnbarnen går före. T ex golf, båt, Spanienresor trots att varenda helg går åt till något av dessa intressen.

Personligen så har t ex inte min mamma frågat en enda gång om hon kan titta förbi trots att vi nästan bor grannar. Sånt hålls exklusivt till någon av barnens födelsedagskalas. Jul firar vi heller inte ihop.

*Med spendera så är det synonymt med att "slösa" eller "uppoffra" i deras värld.

Tycker jag har en hyfsat bra relation till mina föräldrar och har ställt upp när de behövt min hjälp.

Jag tycker också att frågan är helt orelevant. Jag förväntar mig inte att mina barn ska "betala tillbaka". Som förälder kommer man alltid ge mer än vad man får.

Även när barnen är i vuxen ålder? Du tycker dina föräldrar FORTFARANDE borde ge mer än vad du gör?

Kan det vara en anledning till att de inte vill hjälpa dig, att de är trötta på att fortfarande hjälpa dig med en massa saker vid 35 års ålder?

Känner inte igen mig alls i min egen situation. Båda mina föräldrar och min frus föräldrar hjälper oss extremt mycket. Ingen av dom är pensionärer än. Vi har utan tvekan fått mer hjälp än befogat och dom uppskattar sina barnbarn till tusen.

Sen hjälper det så klart att vi bor några minuter ifrån båda!

Mina föräldrar såg aldrig mig eller mitt syskon som en börda. Däremot fanns det gånger där inte barn kunde följa med, men det hade inte att göra med att dom ville få avlastning från oss.

Vi var alltid delaktig, fest som vardag. Men så var det med hela släkten, även utanför den egna släkten.

Däremot innebar det att man inte kunde bete sig hur som helst. Men det var något dom inte ens behövde säga. Jag satt som ett ljus och lyssnade när min far och mina farbröder pratade om saker som inte direkt var kopplat till barns intressen. Men fokuset var att göra oss delaktig tidigt i släktens affärer och historia.

Människor som anser att yta och bonusfamiljer är "häftigt" samt fokus på att "självförverkliga" sin dumhet förstår jag har det tufft i vardagen. Där man fokuserar på sitt sexliv mer än sitt faktiska liv : https://www.familjeliv.se/forum

Barn.

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?