Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Blev lite struligt ovan när jag skulle citera. Men det var ett vettigt argument! Själv så hjälpte jag till redan för drygt 20 år sedan med att skola in barnbarn på förskola. Det har blivit ytterligare inskolningar genom åren. I dag tycker jag det är underbart vara med mina barnbarn men bara om deras föräldrar är med. Man kommer till en punkt där man inte längre orkar ta hand om dem även om man tycker de är helt underbara.!

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?

Jag tycker att problemet är mycket värre med föräldrar som är ointresserade av sina egna barn och förväntar sig att andra människor ska ta hand om dem eftersom de själva är upptagna med sådant som de anser viktigare än sina barn.

Små barn är jobbiga, krävande och ibland ganska tråkiga. Har alltid varit kommer alltid att vara. Som jag skrev tidigare så verkar det snarare vara inställningen till dom som förändrats.

Det du efterlyser är ju inte intresse för barnbarnen - utan barnvakt och avlastning för att du själv skall ha det kul och bekvämt.


Väl sammanfattat.

Håller med, Svenskar har en vidrig individualistisk syn på livet. Här bör vi ta efter Kineser!

Nej barn har inte alltid varit jobbiga. Förr var barn intresserade och uppskattade de äldre, de hjälpte till och brydde sig. Du har antagligen fostrat dina barn till att bara tänka på sig själva och vad de vill ha?

Jag klandrar dig inte, dagens samhälle gör det svårt att undvika egoism, men det är ju knappast barnens far- och morföräldrars fel. De ska väl knappast behöva fostra ytterligare en generation? Låt dem njuta av friheten.

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?