Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Därför att du förväntar dig att dina föräldrar skall axla den familj och det ansvar du valt.

Numera verkar det vara normen att leva på föräldrarna fram tills barnet är 30 år om barnet då blir mamma/pappa vid 35 år så kanske mor/farföräldrar inte orkar en till kull barn att passa.
Min mamma älskar sina barn och ställer upp närsomhelst. Men då flyttade jag och mitt syskon hemifrån vid 18-19 års ålder och klarade oss själva.

Tycker det är synd att det blir såhär. Familjen som koncept verkar inte finnas kvar längre och svenskar verkar inte sätta något värde i att ta hand om varandra.

Inte undra på att det är så vanligt att man också ser svenskar dumpa sina familjemedlemmar på äldreboenden där de får ruttna bort så fort det blir minsta problem.

Finns ålderdomshem ens kvar längre? Jag bor själv i stockholmsområdet och här verkar det vara nästan omöjligt att få en plats på hemmet.

Generation ego.
De som är födda på 40 o 50-talet.
De har inte tid med barnbarn.
Yoga, golf, jaga, resa…. All tid går till självförverkligande.

Plikttroget levererar de julklappar o födelsedagspresenter. O som motprestation tar de selfie med barnet o lägger ut på Facebook.

Nu har jag bara brorsbarn.
Men de var riktigt underhållande när de var små. O det är när de är små som man bygger familjerelationer. Det som man slås av är hur kort tid de är små.

O det bästa. Man slipper nötas ned av vardagen, utan kan hoppa in o ta vara på guldkornen.

Fast dina barn är ju ditt ansvar och inte dina föräldrars. Det är väl toppen om de kan vara barnvakt ibland men inget man kan kräva.

Plus man orkar inte lika mycket då man blir äldre och dagens barn är betydligt mer krävande än vad vår generation var eftersom vi kunde leka själv och inte kräver att bli roade.

Jag har tre barn och är djupt tacksam om mor o farföräldrar kan ställa upp men har de annat för sig är det ju så det är och i slutändan kanske jag får avstå festen för att jag har ju valt att skaffa barn och de är mitt ansvar. Väx upp.

Barn förr lydde sina mor/farföräldrar, satt still och höll käften, dagens curlade egocentrerade kravmonster vill inte låta någon kränka dem med tillrättavisningar som ansågs självklara förr...

Är i samma ålder med småbarn och har också boomerföräldrar. Fenomenet känns igen i min umgängeskrets och för oss också absolut.
Tycker många redan har beskrivit det väl. Boomergenerationen är den mest egocentriska någonsin. Fick allt serverat på ett silverfat från tidigare generationer, och väljer att inte föra det vidare till efterkommande på något plan (samhällsmässigt eller familjemässigt). De sitter och glanar och låter sig indoktrineras och skrämmas upp av det allmäktiga SVT vareviga kväll där den enda rätta och objektiva sanningen sägs.

Att de själva fick enormt mycket hjälp av sin föräldrageneration, i ett samhällsekonomiskt läge som var mycket bättre för de än vad det är för dagens unga, och sen har mage om att se på sina barn och barnbarn som att "de tog 20 år av MINA bäst år". Herregud, som om livet går ut på att åka till kanarieöarna och sitta och vina med vänninorna. Newsflash: de själva tog 20 år av sina föräldras "bästa år" när de växte upp.

Det är liksom en del av att få barn. Ser man barn som en börda bör man inte skaffa barn överhuvudtaget. Familjen har alltid spännt över generationer, far- och morfäldrar har alltid hjälpt till med barnbarn, men boomer-generationen tycker uppenbarligen att deras självförverkligande är viktigare än att skapa band med sina barnbarn.

Lite lustigt med någon som i polemik mot TS i tråden skrev "hur gjorde folk för i tiden?" Ja, hur gjorde folk? Mor- och farföräldrar hjälpte till, det var så man gjorde förr. Familjen var familjen, man ställde upp. Man satte inte golfresor eller potentiella möjliga förkylningar som man kan få om man umgås med barnbarnen över HELA familjens (dvs alla generationer) väl och ve. Man underordnade sig familjen.

Kan nog delvis vara en generationsfråga. Mina föräldrar är födda under kriget (liksom min farbror och svägerska) och de har då ställt upp maximalt på alla barnbarnen, inklusive i min farbrors fall att flytta till ett land på andra sidan jordklotet för att hjälpa till med barnbarnen när familjen bodde där. När det gäller min egen mamma så har vi ibland hittat på att vi behöver hjälp med barnen eftersom hon är så förtjust i att hjälpa till.

Min frus föräldrar är födda efter kriget. De ställer också upp när man frågar, men har väsentligt mycket fler egna projekt (resor, föreningsliv etc) som lägger hinder i vägen.

Mina päron vill ha min unge (2 år) hela tiden, bor i samma stad också. Det funkar väldigt smidigt om jag ska iväg och träna och kärringen jobbar sent, då kommer de hem till oss och är banrvakt tills jag kommer tillbaka.

Vet bara hur det varit med mina barn.
Farfar och farmor har kunnat vara barnvakt lite då och då sen 1 års åldern. Medan mormor och morfar har blivit mer tillgängliga som barnvakt sedan barnen blivit lite äldre.
Beror väl på vad man är bekväm med.