Varför är det ingen skillnad i löner? Skenet är att alla tjänar skitbra.

När jag tog examen och fick mitt första ”riktiga” jobb reagerade jag både på att lönen kändes låg (26 500 kr om jag inte minns fel) och framförallt på att jobbet var pisstråkigt och till 80% helt jävla okvalificerat. Jag har inte datan men det skulle inte förvåna mig om jag där och då inte ”tjänade” på min utbildning alls.

Idag, 5 år och 4 jobbyten senare, har jag mer än fördubblat min lön OCH har ett arbete jag stortrivs med och är stolt över. Så mycket nöjd med både utbildning, karriärval och ”avkastning”.

Visst tappade jag nästan 5 år då jag pluggade - och inte hade mer än något sommarjobb och ibland något extrajobb under terminerna. Men pga bra relation med mor och far och att föräldrahemmet låg inom pendlingsavstånd till universitetet så kunde jag bo hemma hela studietiden. Inte ett öre i studielån.

Så skulle det, naturligtvis, kunna vara också. Du har ju i varje fall... anstr.äng..t diG fÖr att skriva.riktit nU...

Därför också min fråga till dig.

Om en "intelligent akademiker" inte förstår hur man ska få en högre lön jämfört med "arbetare" 2023 så klassas denna inte som intelligent. Du faller alltså under den senare kategorin (Det är alltså inget positivt om jag måste förtydliga).

För vem?

För staten är det väldigt uppenbart idealiskt.

Tar du den helt bisarra - i princip världsunikt svenska - situationen att värde av din produktion dessutom konfiskeras av staten är det någon slags "omöjlig" kommunistisk utopi som svenska staten har lyckats med. D.v.s. hela skälet till att du inte kan producera värde till en punkt då du kan spendera din tid med din familj är att staten tillåts konfiskera det värde du (och din fru) producerar. Medan staten "tar hand" om dina barn. Magiskt.

Som anställd är det nästan lönlöst. Allt bara försvinner ut i skatt. Har man nått 51158 kr/mån i lön så kan man ge upp som anställd. Vill man stå ut i lön måste man starta eget bolag.

Så det är inte värt att gå till 100k? Du får ut samma lön ändå?

Är väl inte något större fel på lönerna. Folk kan leva på sin lön, vilket är bra. Fabriksarbetare är medelklass nu, väldigt bra. Istället för att lönen knappt täcker hyran som i vissa andra länder.

Det var inte väldigt mycket billigare att leva förr. Vissa saker var billigt, hyra, potatis och mjölk. Men folk som levde på en lön hade det verkligen inte fett och kvinnan började jobba så fort barnen var stora nog. Att kvinnor inte jobbade är en myt. Man åt väldigt mycket mindre. Man åt det som var billigt och samma varje dag. Är själv uppvuxen på billigt bröd med margarin och leverpastej. Samma mackor morgon och kväll år efter år. Folk vill inte leva så idag. De vill variera sin mat och de vill ha massa tekniska saker, fin bil osv. Det skulle nästan kallas barnmisshandel idag om vi hade det som förr, att syskon delade rum, att dusch fanns gemensamt i källaren, att man åt potatis 6 dagar av 7 plus någon kött- eller fiskslamsa. Att man hade ett klädesplagg av varje, t ex en tröja, en t-tröja och ett par byxor. Att man fick ärva och aldrig hade nya kläder. För min del var det tur att man fick låna serieböcker och böcker, annars hade jag dött av leda. Det fanns inte mycket att göra i miljonprogrammet, kom ihåg att jag plockade små klöverblommor för att ha roligt. Som tur var fanns ett billigt föreningsliv. Men det var ofta i kyrkan, och allt avslutades med att alla skulle be till gud.

Jag tror inte att saker gör oss lyckligare, men idag måste man nästan ha fler ombyten, man duschar ju mer än en gång i veckan, man måste ha telefon och det finns numera schampo för barn! På min tid fanns det bara starka vuxenschampon efter bebis. De tog bort allt fett och mitt hår var konstant tufsigt och gick inte att kamma. Så det är inte helt fel att det finns val av varor heller.

Det borde finnas något mellanläge. Att ha det delvis snålt men att man ändå får mer än på 70-talet. Personligen tycker jag det är bra att fritids finns numera. Själv gick jag hem ensam från skolan när jag var 8 till ett tomt hus. På sätt och vis var det bra att få ta ansvar, men det var inte alltid tryggt. Råkade aldrig ut för något, men idag tror jag en peddo skulle zooma in på ett barn som alltid var ensamt.

Innan oljekrisen semestrade vi alltid i Sverige. Jag har dock den känslan att vi reste mer inom Sverige än andra. De flesta i vår by när vi inte bodde i miljonprogrammet hade bil, för det behövde man i byn.

Problemet är att folk har snärjts in i heltidsarbete och övertider. Skräcken att få dålig pension. Du kan ju likagärna dö vid 60. Men jo, denna gamla tidens pension blev ju finfin, min far sitter och lajar bort 1000 kr på inget varje månad medan min mor får snåla för att ha mat. Min far har en stor lägenhet, min mor har ett krypin. Om vi skulle återgå skulle kvinnor alltid vara fattiga som penchisar om de skiljer sig. Folk har ingen tid att tänka och planera, och nätverka med sådana som byter kläder och matlådor. Annars vore det enkelt. Men kapitalet tar upp all din lediga tid. Vi kan bryta detta men det är svårt inom ramen att man ska jobba 40-50 h i veckan. Plus andra krav man inte hade förr. Man hade inga krav att socialisera mer än över kaffe och spontant, det fanns inga gym, folk hade mycket tid och vuxna gick och lade sig senast kl 22.

Vi kan lära oss av båda tiderna.

Lönen räcker men gör tiden det?

Klart det är värt, om du kan hitta ett så välbetalt jobb. Inte många jobb där du tjänar 100 papp. Precis vad tråden handlar om, så tjänar den stora massan samma oavsett yrke.

Men även om du skulle tjäna 100 papp, så blir det ändå typ bara 23 tkr mer efter skatt, jämfört med om du skulle ha 51158 kr i lön. Detta p.g.a. marginalskatten på cirka 53%. Och då är hänsyn inte ens taget till minskat jobbskatteavdrag.

Vill du däremot ha en rimlig chans till att tjäna bra med stålar så måste man starta eget bolag. Går inte att leva på hoppet om att en dag få 100 papp i lön som anställd. Enklare att nå dit som egenföretagare.

Jag gissar att det är vanligt även idag med barn som delar rum i storstäderna.

Det enklaste sättet att höja sin lön är att slå av på arbetstakten. Det är ju naturligtvis så också att har man inte en chefskarriär på gång eller nån otrolig spetskompetens så spelar det ingen roll hur duktig man är om man redan tjänar 70-80k som tjänsteman. Då är det endast att arbeta mindre med bibehållen lön som kan öka lönen i förhållande till insatsen.

Alltså jag blickar framåt, men bitterhet är väl en högst adekvat reaktion på sånt.
Är det inte jävligt tröttsamt med verksamheter där flera av de bästa behandlas som skit och de värdelösa rövslickarna blir befodrade?
I Sverige finns det en del sånt. I organisationsstrukturer som inte bygger på output eller reell kompetens utan överlever antingen på allmosor eller skattepengar så kan det bli så. Vi borde alla vara bittra på sånt.
Kapitalister av höger eller vänstermodell våldtar arbetskraften och samhället. Detta är ett väl studerat fenomen inom flera olika vetenskaper. Det är omoraliskt och orättvist mot precis alla som berörs. Utom de som rider på det då såklart.

Om du har någon som helst moralkompass så hade du stört dig på detta. Eller så är du en av de där personerna som upprätthåller det.

Ditt inlägg bidrog noll. Ok, du tycker jag verkar bitter. Noterat...

Glad att jag tog mig en utbildning på lite mer än 1.5år för att börja inom ett yrke där det är stor brist och det fattas några generationer av arbetare kan man säga.
Ser extremt många 50+ i detta yrket.
När de lägger av så är det bara att trigga upp lönen mer än vad redan gjorts.

Ett yrke som inte kan ersättas av en robot, och som kommer fortsätta behövas byggas/underhållas även om ekonomin blir sämre.
Skönt att kunna ha månadslöner på 70k som en arbetare vissa månader, även om man behöver lägga mer än 40h/veckan.