Svenskar som äter med pinnar på asiatiska restauranger

Det finns ju en anledning att skeden, gaffeln och kniven uppfanns.
Försök äta en wonton soppa med pinnar.
Två jävla pinnar är ganska neandertal att försöka äta med. Soppa eller inte soppa.

Så det är för mig helt underligt när någon svensk dyker in på en asiatisk restaurang och önskar få pinnar äta med. Det är helt ärligt patetiskt.
Vem tror de att de imponerar på?
Kineserna bryr sig inte.
Japanerna hatar kineser.
Bordsgrannen bryr sig inte.
Resten av lokalen skiter fullständigt i om du kan jonglera tre riskorn mellan två spröt.
I köket finns både en sked och en gaffel, som uppfanns för att slippa äta mat plockepinn.
Vad är det du vill bevisa med att kunna plocka upp lite ris med fingerfärdighet som om du är på väg pulla av en ko mitt i sitt idisslande?

Man anses väl som häftig om man äter med pinnar men det skiter jag i, jag äter alltid med kniv och gaffel på asiatiska restauranger.

Du har helt rätt, inte en jävel bryr sig. Om nu pinnar vore både patetiskt och efterblivet som du beskriver, varför finns det då pinnar att äta med på en asiatisk restaurang?
I det fullt rationella och lätt autistiska förhållningssätt som ditt resonemang ger uttryck för så får man dock inte förglömma att mat också är en upplevelse för sinnena och ett sätt att för stunden identifiera sig med en matkultur och dess olika rekvisita.

Ja, varför göra någonting mer till en upplevelse? Ta bort de vinkande katterna, lyckokakorna... Ja, varför inte maten också kan vi inte bara äta ugnsbakad falukorv och potatismos med sked och ett glas vatten på det? Varför snofsa till det så överdjävligt?

Personligen tycker jag det tillför lite känsla. Maten är ju inte ens kinesisk, men det ger en känsla. Den kinesiska musiken och väggbonaderna ger ett trevligt intryck. Alla kan inte vara NPC:er, även om många är det.

Har man rätt fattning tycker jag inte det är så tokigt. Jag har käkat många gånger med pinnar men det beror på att jag är en slarver som glömt besticken när man har med mat på utflykt etc och därför täljt till två ätpinnar.

Jag äter med pinnar när det vankas den typen av mat! Tycker det är så himla kul

Ätpinnar är enormt effektiva för många asiatiska rätter, om man kan hantera dem. Visst går det fortare att äta oklibbigt ris med gaffel (eller varför inte sked) eller sushi med händerna, men vem har så bråttom att de måste sleva i sig maten? En wonton eller nudelsoppa ätes med fördel med en kombination av sked och pinnar, så kan jag äta maten i den ordning som passar mig bäst.

Jag varierar själv mina verktyg. Eftersom jag äter helt obehindrat med ätpinnar så väljer jag dem ofta för japansk eller kinesisk mat, som ju är gjord för att ätas med pinnar. Och ibland även för annan mat, för att hålla nere tempot eller bara för att hålla uppe min teknik. Finns det inte pinnar så äter jag med de bestick som finns, och finns inga bestick så äter jag med pinnar. Thailändsk och indonesisk mat äter jag gärna med gaffel och sked.

Om det stör folk så får det stå för dem, jag bryr mig inte ett dugg om vad andra tycker eller vilka ätredskapspreferenser de har. Vem sitter och glor på hur andra äter och stör sig på det?

Jonglerar du riskornen?
För extra upplevelse?

Äter själv med bestick, men jag har aldrig fått intrycket att mina bordsgrannar som väljer pinnar gör det för att imponera.
Så jäkla svårt är det inte att äta med pinnar.

Vi förstår. Du vet inte hur man använder pinnarna. Vad kommer innan neandertal?

Jag tycker det är trevligt med pinnar till asiatisk mat. Bara att ta seden dit man kommer.

Likt toon char Mr. Mike Nomad, i Seriemagasinets Steve Roper inspirerade oss när vi var valp så äter vi alltid med de framlagda pinnarna på den lokala asiatiska syltan.

Det visar vår förmodade beresthet och vår Cocacola-koloniala respekt för kulturen.

Gäller som alltid kunna ha två tankar i huv'et, samtidigt.

Vi ogillar kommar lika mycket som Mr. Nomad för det.

Se bara till ha rätt handgrepp. Ena pinnen vilar i tumgreppet. Andra pinnen gör jobbet.

Kulturell appropriering, känns lite sunkigt i det här fallet.