Citat:
Ursprungligen postat av
wetske
Helt fel, farkosten hade motorer och kunde röra sig åt alla håll. Det var viktigt att inte landa på vraket, eller släppa barlast på det, av säkerhetsskäl och att man inte vill göra åverkan.
Sen gick det ju inte snabbt, en resenär beskriver att de 100 meter de fick köra för att komma fram "kändes som en evighet".
Sikten är ju inte att hurra för heller, cirka 15-20 meter kanske beroende på årstid mm. Så det bli mycket svårt att orientera sig.
Man kan i och för sig förså att de struntad i en komplett gyrokompass för sådana är svindyra, och inte allatid man hittar rätt med dem heller.
Nere vid Nordstream var väl sikten knappt 5 meter ungefär.
Citat:
Ursprungligen postat av
nbsp
Bilden är helt fel, det är inte ett tunt titanskal med kolfiberkomposit utanpå. Det är en cylinder gjord i kolfiberkomposit, om där är något tunt lager med titan innerst vet jag inte, men troligen inte av vad man sett. Men något ytskikt lär det ha varit, kanske någon glasfiber som på utsidan?
I ändarna på denna cylinder är stora ringar av titan limmade, i dessa ringar är sen titankupoler bultade. Den ena med gångjärn som kunde öppnas för att komma in i farkosten, den där det satt ett fönster. Ringarna av titan hade lossnat både från kolfiberkomposit-cylindern och från titankupolerna.
Den "spetsiga" delen var utanför denna konstruktion, det var där motor, roder och mekanik satt.
Frågan är var det gett sig först, den kolfiberarmerade plastcylindern har spruckit av trycket och de limmade ringarna lossnat. Den kolfiberarmerade cylindern lär ha mycket låg plasticitet/flexibilitet och torde spricka ganska omgående. Temperaturen lär inte vara mer än ett par grader där nere.
Eller har deformationen börjat i ändarna av cylindern vid titanringarna?
Det som verkar lite underligt är att titankupolerna lossnat från titanringen, kan det vara där som deformationen börjat? Känns otroligt. Vad använde de för bultar? Självborrande plåtskruv, typ M6.
Ja, de ingenjörerna gjorde väl antagandet som vid en stålcylinder att den tål i regel lika mycket tryck inifrån som utifrån. En vanlig generell tumregel som brukar gälla överallt, men i större tankar eller i ubåtar behövs det dessutom inre spant eller yttre spant som förhindrar buckling.
Kolfiber beter sig acceptabelt så länge det fungerar som ett tryckkärl, dvs typ som en trycklufttub. Då utsätts kolfibern enbart för sträckspänningar. Men i det omvända är det inte så självklart längre.
Svårt att mäta kolfiber också med röntgen och/eller ultraljud, kontrasten är allt för dålig.
Och hittar man någon defekt så vet man inte om det är en defekt, eller en naturlig variation och om den kan äventyra hållfastheten heller.
De valde troligen kolfiber bara för att det var ballt och modernt.
Om kolfibern var lindad direkt mot titanmetallen, så vet man ju om att vidhäftningen mellan de två materialen inte är den allra bästa.
Dessutom har de olika temperaturkoefficienter att jag har för mig att titanet krymper mera vid sjunkande temperatur än vad kolfibern råkar göra.
Och om en sådan krympning inträffat så smiter ju vattnet emelllan titanet och kolfibern och utövar fullt tryck enbart på titandelen. Ett recept för en katastrof alltså.
Vidhäftning mellan metall och olika plastmaterialer är inget självklart ämne och mycket svårnavigerat ämne tyvärr. Och kan bero på bakningsprocessen mm.
Sålklart att vid en CAD/CAM-design så kan det ha sett bra ut. Men CAD/CAM utesluter många faktorer.
Bäst vore att bygga en exakt replika och provtrycka den och se var den spricker.
Man behöver inte provtrycka utifrån med hela kapseln luftfylld, utan kan fylla kapseln till 90-95 % med vatten, så när implosionen blir ett faktum så blir inte skadorna så stora på tryckkkammaren.
Om cylindern enbart bestod av kolfiberkomposit så skulle den i så fall ha haft spant inuti för att anses ha varit säkrare.
Lim mot titan är lömskt på det viset är att man vet inte hur vidhäftningen är efter XX antal månader, tyvärr. Limmet efterhärdar oftast flera månader efter att det blandades till och denna efterhärdning kan innebära försämringar av vidhäftningsförmågan, typ