Bör man ta en teori för sanning?

En sanning är ofta inte fundamental.

Man tar en bild på bokhyllan och använder bilden som utgångspunkt för att avgöra sanningen hos påståenden som att det finns mer än 25 böcker i bokhyllan, att den första boken till vänster på översta hyllan har röd rygg osv. Man avgör sanningen hos påståenden som dessa genom att jämföra påståendet (dess mening) med det som framgår av bilden - sanning erhålls om det finns en korrespondens mellan det som kan utläsas från bilden och det som påståendet säger.

Men verkligheten är ju inte alltid så enkel. Man konfronteras med frågor som varför inte katten äter sin mat på flera dagar; är den sjuk, har den ätit gift, är det något fel med maten. Man provar olika hypoteser, resonerar om dem och kanske testar de mest troliga. Varför blir limpan så ofta skuren snett inåt, kaviartuben ofta klämd framtill, varför blir osten så ofta en kälkbacke? När man testar hypoteser som förklarar fenomen som dessa så är det inte samma enkla bild-korrespondens som avgör riktigheten. Sanningsbegreppet är ett annat. Teoriers sanningsbegrepp påminner mer om detta sista än om korrespondens och av den anledningen är sanning inte det begrepp som passar bäst för att beskriva teoriers riktighet.

Jag hävdar också att det är sant.
Men lägger till att det inte är den enda sanna beskrivningen.
En planetbana kan beskrivas både som den Keplerska ellipsen och som en geodetisk linje enligt Einsteins relativitetsteori. Och detta är i sin tur koherent med Newtons beskrivning av hur kroppar följer räta linjer med likformig hastighet.
Det är med andra ord bara olika sätt att beskriva samma verklighet.


Jag säger att sanningsvärde är binärt. Antingen fungerar kartan eller så fungerar den inte.
Däremot så beskriver en karta bara en del av verkligheten, en del av sanningen, och efter hand som vi undersöker terrängen så utökar vi kartan.
Det är kartans värde i så fall vi pratar om här, inget som motsäger vår uppfattning om sanningens binära natur.


Det enda intressanta är om det var en fungerande modell som gjorde förutsägelsen om den röda skon, eller om korrespondensen var en ren slump. Därför testar man.
Visar det sig då vara en fungerande modell och den förutsäger att det finns en skoaffär på Jupiter, då har jag goda skäl att tro att det är sant

Det intressanta är dock vad som gör påståendet sant. Är påståendet sant i kraft av koherens? Eller i kraft av korrespondens? Eller nåt annat? Låt oss säga att det de facto var så att jordens omloppsbana inte var elliptisk, och att jorden var platt, då skulle ju det påståendet inte längre stå i en koherent relation till andra teorier såsom Einsteins relativitetsteori. Är det sant då? Det finns korrespondens men inte koherens.
Okej, jag diskuterade sanning och endast sanning.
Låt oss säga att det var en slump, skulle denna slump påverka sanningsvärdet enligt dig?

Vilka vetenskapsmän? Namn + vidimerande länkar silvoplä.

Klart är iaf vetenskapliga teorier om t ex livets ursprung och utveckling har det högsta möjliga sanningsvärde som vi realistiskt kan önska. Att det står i någon helig bok att DETTA ÄR SANNINGEN är ju precis bara ord. I vetenskap har vi helt enkelt inga heliga sanningar, allt kan ifrågasättas och hårdtestas. Inom vetenskap finns en process för att stegvis iaf få en allt sannare förklaring. (Obs: "sannare" betyder här att nya teorier blir allt bättre på att förklara allt man redan har testat och observerat, inkl nya tester och observationer. Das ding an sich kan vi dock egentligen aldrig veta något om, som Kant konstaterade.)

Nu är ju t ex Big Bang i blåsväder efter nya observationer med Webb-teleskopet.

https://www.flashback.org/leave.php?...stronomerna%2F

Har iofs hänt förr att nya data verkar ha falsifierat Big Bang, så hoppas nu inte för mycket, hittills har istället ännu noggrannare mätningar istället falsifierat falsifieringarna.

Vilka sanningar är fundamentala?

Inom vetenskap kan man inte det, utan då kan man endast falsifiera teorier, inte verifiera dem.

Så inom vetenskap kan man inte veta något?

Jag skulle säga att korrespondens mellan modell och verklighet leder till koherens mellan fungerande modeller.
Vi kan kalla det för princip P här.


Enligt princip P är en av teorierna felaktig om de är inkoherenta.

T ex i en värld där jorden de facto var platt som en pannkaka hade Einstein haft fel.

Och i en värld där Einstein har rätt blir begreppen ”rät” och ”platt” relativa.
Så när du mäter upp en rät linje eller en platt yta så kommer den att passa in i modellen, inte motsäga den. Den "platta jorden" (om vi skulle komma fram till en sån sak genom mätningar vid jordytan med ett vattenpass t ex) kommer då att vara platt på ett sätt som är koherent med Einsteins teori. Den icke-euklidiska geometrin är nyckeln här och princip P håller så här långt.


Nej. Det är metoden som är osäker. Inte sanningen. Sanningen bekräftas ju när vi tittar på utfallet.

Om man vill kan man ju säga att alla förutsägelser är gissningar, och att en bra modell är den bästa gissningen.
Världen lär ju vara probabilistisk i grunden och då är sanningen också det tänker jag.
Om det inte finns en djupare sanning.
Finns det?

Tillräckligt många negationer ger det positiva som blir kvar. Så att lägga till allt som visat sig falskt på hög är som att plocka bort alla gula stenkulor ur en behållare tills bara de blåa (sanna) är kvar.