Citat:
Ursprungligen postat av
U22
Jag fyller snart 26 år och jag har extrem ångest över det. Nu är jag inte längre ungdom och livet genomgår en hel del förändringar. De flesta får väl sina första rynkor vid 26 och knäna börjar kännas lite gamla. När man säger till någon att man är 26 år så låter det väldigt gammalt.
Jag känner att detta är något som gör mig mer och mer deprimerad. Detta är inte som vilken åldersnåja som helst utan det är NOJA!! Jag har börjat bli cynisk, kan liksom inte fatta hur folk liksom bara accepterar att de nu är äldre. Självmord känns faktiskt som en inte alltför orimlig slutsats. När man är ung så äventyrar man en hel del, men som vuxen bara jobbar, äter och sover man. Vet ärligt talat inte om jag orkar detta resten av livet. Jag funderar på självmord, no kidding. Vad gör man?
Äter-sover-jobbar gör man väl när man fått barn, innan dess finns ju tid till alla möjliga coola saker. Ta livet av sig låter ju konstigt, då har du verkligen ingen chans till äventyr längre. Riktiga ålderskrämpor kommer vid 50-års åldern, innan dess är det mesta övergående om man vill att det ska vara det.
Men visst man är ju inte fyra längre som min dotter som sprang över stallets gårdsplan i sina stövlar och ropade ”jag ska ut på äventyr!” och ställde sig där och betraktade den leriga omgivningen och de stora ladugårdsbyggnaderna