Citat:
Ursprungligen postat av
outerik
Det är knappast alla som känner eller klarar av att besitta "revanschism och entreprenöranda".
Så är det förstås. Men för mig blir då inte slutsatsen att staten ytterligare ska ta över individens försörjning, i tron att mer pengar kommer skapa en revanschism. För du kan inte köpa en revanschistisk kraft till individen.
Det jag saknar i alla sådana här tidnings/media-reportage om människor som inte har råd att köpa julklappar till sina barn (och man ska veta att de reportagen ligger klara och i drivor för tryckning de närmaste veckorna, och hjälporganisationer ser en möjlighet att få in mer pengar till sina löner genom att köra ut reportagen och annonserna) är att vi först borde ha en politisk-filosofisk diskussion om individens formande av sitt liv.
Få politiska partier ville ta i den här filosofiska frågan ( = vad är individens ansvar för sitt eget liv, och vad ska staten hålla sig på armlängds avstånd från för att ge individen utrymme att bli människa?) i valrörelsen, och det är därför vi i princip har åtta socialdemokratiska partier av lite olika kulör i riksdagen. Men alla tänker likadant om mig som människa och mänsklighet.
För mig är det inte rimligt att staten har som idé att den ska tänka ut hur människor ska leva sina liv. Då blir hela livsmeningen förfelad och ett självständigt liv meningslöst. Barn till fattiga föräldrar lever inte sämre liv än barn till rika föräldrar.
Föräldrakärleken köps inte för pengar, inte heller omsorgen om sitt barn. Mina barn här hemma blir inte lyckligare över många julklappar om de vet varför de bara får en. Men vet de det så ökar deras lojalitet med familjen och inte mot jämförande människor och influencers, som är ett dåligt föredöme.
Det finns säkert föräldrar som tror att de kan ersätta föräldranärvaro året runt med en höstlovsresa till Paris, nya rosa metallichörlur eller en becknarväska till sin son, men det är faktiskt inte så det funkar. Media vill gärna att det ska vara så för då har de sin konsumtionsvinkling, att saker är viktigare än omsorg och kärlek. I reportage ovan var föräldrarna sjukpensionärer vilket indikerar att de är hemma hela tiden. Många barn skulle jubla över en sådan situation och värdera den högre än tusen julklappar.
Men i livets slut, också när de här barnen så småningom dör, kommer de inte värdera sina livsframgång i julklappar från föräldrarna. Men däremot kommer de värdera högt att ha fått känslomässigt stöd att göra något av livsgåvan.
Jag önskar att politikerna hade talat om betydelsen av att individen ska göra något av sin livsgåva, och det är inte att få ett bidrag för att kunna leva. Livsgåvan är större än så. Sedan måste vi förstås stötta människor så de inte hamnar i en nedåtgående spiral av social misär. Vi måste också omhänderta de som håller på gå helt bonkers, som Theodor Engström
Men de här mediareportagen som TS inledde med handlar inte om dessa svårigheter, så därför ska vi göra analysen utifrån vad som beskrivs i reportaget. Inte att det finns människor som har det mycket värre (för de finns också).
