Varför använder folk tempus felaktigt?

Så hur ska du ha det? Blandar man, eller inte? Du säger emot dig själv!
Och i vilken mening "blandade" jag, om inte den första?



Det är ingen skillnad mitt exempel och de som försvaras i tråden. Att du påsår det visar bara att du inte förstår.

Du bara blandade nu- och dåtidsböjningar i samma mening. Det gör man inte när man använder historiskt presens. Då använder man en och samma tidsform, nutid, genom hela berättelsen, men det är underförstått att det handlar om dåtid. Visst brukar man blanda nu- och dåtidsböjningar i första meningen för att göra det klart att man berättar om dåtid, men då är det endast första meningen. Jag tycker din text antyder att man bara kan blanda nu- och dåtid och kalla det historiskt presens, vilket är rent fel.

I sista meningen skrev jag att det antyder att det är så du ser på saken.

Antag att en person är den ende efterlevande i en syskonskara på fyra.

Vilket tempus är då det lämpligaste att använda? Presens,preteritum (imperfekt) eller perfekt.

Jag har tre syskon.
Jag hade tre syskon.
Jag har haft tre syskon.

Språk som kinesiska och japanska känner inte "tempus", utan använder istället aspekt. Germanska språk använder ett mellanting av tempus och aspekt, och enbart latin och grekiska har verkligt tempus.

"Imperfekt" förekommer överhuvudtaget inte i svenskan, vi använder preteritum.

De senaste kanske 10 åren (eller kanske mer) tycker jag att man hör folk, kanske särskilt i mer akademiska sammanhang, använda presens istället för imperfekt. Det kan handla om poddar, dokumentärer eller annat. Detta stör jag mig på. "Gustav Vasa föds 1496..." Nej han föddes 1496. "Olof Palme mördas i korsningen..." Nej han mördades där.

Jag tror inte att man höll på såhär förr. Vad beror detta på? Är det för att man vill att lyssnaren i största möjliga mån ska uppleva det som om han/hon vore i stundens skeende? (för då blir det ju förstås presens). Jag tycker dock att det känns ganska pretentiöst och mår lite illa varje gång jag hör det.