Autistiska föräldrar

Min pappa är troligen autistisk, bortsett från att han långa perioder var frånvarande så var han snäll och intresserad när jag var barn. Det jobbiga var väl att han haft svårt att förstå sociala normer vilket ofta blev lite pinsamt i andras umgänge, samt att han kunde och kan bli gränslös och inte inser vad man inte frågar eller säger till sitt barn.

Det låter hemskt. Eftersom jag antar att dina föräldrar är hyfsat gamla undrar jag om föräldern blev diagnostiserad som vuxen. Hen verkar ju plockat fram autistkortet varje gång något inte passat hen. Och då måste man veta att man har autism. Väldigt få äldre vet om att de har det.

Du förstår inte skilnaden i att räkna upp diagnoskriterierna för autism. "avsaknad av theorhy of mind", "svårigheter att sköta den personliga hygienen" (källa: tidigare arbetskamrater, Tage Erlander), "Dålig finmotorik" (enligt lisbeth lärde sig palme knyta sorna när han var 26) .

Det var just partikamraterna som arbetade ihop med honom som spekulerade om psykopati. Även om det blev dödstyst efter att han tog över partiet.

man kanske skall ha grundläggande kunskaper om autism innan man diskuterar ett ämne. Ditt svamlande om närvarande far (som det inte finns belägg för), väger lät mot de direkta diagnoskriterierna för autism.

Och då räknar vi inte ens in synfel, ett bräkande som alla som arbetat med särskolan känner igen, ett mycket bisarrt utseende. Allt pekar solklart mot en lättare utvecklings-störning.

Men du är kanske som Annie Lööf som investerat i att invandring är är bra så nu håller hon för öronen när det gäller allt som pekar i motsatt riktning.

Mina argument är så mycket tyngre än dina. Men det är du väl för dum för att förstå.

Fy fan. Måste fråga, @Hovslättsmannen hur har detta påverkat dig som vuxen? Om så, hur har du klarat dig?

Jag har aldrig hört någon av de jag kände ur kretsen kring honom babbla om vare sig psykopati eller autism.
Du svamlar.

Titta på Love on the Spectrum och försök se hur dessa skulle vara som föräldrar. Jag har tyvärr ingen aning då det inte givits några exempel och det är kanske inte det första man utvecklar vid dating. Jag tror snarare att endast en av föräldrarna generellt kan ha autism om inte dessa så att säga potentiella autistiska föräldrar har mycket hjälp av sina egna föräldrar. Ser man serien så förstår man att det kan bli svårt med att ha familj då man redan har en del problem i vardagen.

Även asperger. Där fungerar de mer normalt även om de har svårt att läsa mellan raderna inom de sociala koderna. De kan även bli mycket tröttare i dessa sammanhang som att ta hand om sitt barn. De senare har jag läst om och hade faktiskt ingen aning tills nyligen. Men det förklarar väl allt som händer.

Jag har något har dem sagt. Du har något. Då frågar jag, vad har jag då och får inget svar. Snackat med en terapaut med mycket erfarenhet. Denne säger då att mitt spektrum är ojämnt eller i alla fall påstår att minst en stapel i testdiagrammet är under normalvärdet enligt denne. Denne rekommenderar en utredning.

Normalt sett utreds barn, det betyder att ens förälder om man är äldre än 18 år då måste ha tagit en till vårdcentralen för vidare utredning.

Jag har inte sett så mycket exempel i tråden som är konkreta där den som skrivit vetat exakt om deras förälder haft något utan bara "trott" att de haft något.

Elakheter från ens föräldrar kan bero på många andra saker och att man har något : autism, asperger, adhd, add eller något annat betyder inte per automatik att orsaken är deras diagnos utan kanske något annat, borderline, psykopat, sociopat eller narcissist, någon typ av dåligt beroende.

Hur menar du? Motivera gärna.

Att du verkar lite drabbad själv

Jag ser inte var han nämner att hans far var medveten om det. Min far är garanterat autist fast han inte har någon formell diagnos, och han är snarare sjukligt överbeskyddande. Som ett exempel kan nämnas att han blev väldigt arg när jag ville ge min bror ett paket röda Prince. Min bror var vid tillfället 42 år och jag 47...

Visst är det! Det har också varit en ögonöppnare. Jag har aldrig riktigt fattat vad som varit annorlunda med min pappa, förrän i vuxen ålder då jag lärt mig om det här med högfungerande autism. Jag är inte längre arg på samma sätt, för det var inget som min pappa kunde styra över. Han gjorde verkligen sitt bästa, men han nådde verkligen inte fram för det mesta.

Min pappa var mycket bortrest när jag var liten. När han väl kom hem så försökte han leva vanligt familjeliv, men allt och alla frustrerade honom hela tiden. Folk sa fel saker och gjorde fel saker. Han blev lätt besviken, ledsen och arg. När han blev frustrerad så spårade han liksom ur. Han kunde liksom börja frusta och fick ett väldigt besynnerligt rörelsemönster, där han liksom knöt händerna, skakade på axlarna och bet ihop. Sedan försvann han någon timme, och sedan kom han tillbaks och låtsades som om inget hänt. Jag var livrädd varje gång det hände, men tänkte att det är väl så pappor gör. Jag förstod tidigt att det var något bara hände hemma, och inte när pappa var på jobbet eller träffade vänner, utan bara när han "var sig själv".

Att vara i hans närhet betydde att man antingen lyssnade på hans extremt långa utläggningar om saker som omöjligt kunde intressera någon annan än honom själv, eller så blev man helt ignorerad. Jag var så rädd för honom, att jag alltid lyssnade artigt, och hans monologer kunde bokstavligen pågå i timmar.

Minns att han verkligen kunde bli rasande över konstiga saker. Det kunde handla om andras frisyrer och strumpor. Han blir så förbannad över att små barn "rockar sockan", att han låser in sig på toaletten. Olika strumpor gör honom inte bara arg, utan okontrollerbart arg.

Jag fick en historia berättat för mig, från när han var ung. Farsan var i tonåren, och hans äldre bror låg i lumpen och kom hem på permis. Hans bror hade klippt sig i en kortare frisyr än vanligt, och farsan spårade ur. Grät, skrek, slog i väggarna. Observera att han var typ sexton.

En annan sak är att han blir arg när något händer som han inte "godkänt". Det ligger kanske i skärningspunkten mellan patriarkal kultur och autism, men om någon i släkten flyttar eller söker en utbildning så anser han han att han skulle ha konsulterats först, av någon anledning. Så när barnbarnet kommit in på Handels, är jublande glad och blir gratulerad av alla - så är pappa rasande och blir otrevlig. Han hade nämligen rekommenderat en annan utbildning, vid ett annat lärosäte. Så var det under hela min uppväxt. Man fick skaffa lägenheter, vänner och jobb i smyg, eftersom han anser sig ha veto i dessa frågor hos andra människor. Det har varit extremt påfrestande att behöva smussla, till och med när man själv är medelålders.

En annan grej är att han inte kan skilja engångshändelser från återkommande saker. Därmed kan han inte ha överseende med enstaka händelser, utan skäller omedelbart ut människor första gången de kommer försent, oavsett om de kommit i tid i 25 år. Därtill har han förstått att han har svårt att förstå att människor gör misstag. Han tillskriver alldeles för lätt andra människor onda intentioner. Därför var man alltid livrädd för att göra ett endaste, litet misstag - för det kunde bli världens scen av det.

Sedan har förstått att han är högfungerande autist så har jag börjat notera en massa grejer som faktiskt är typiskt autistiska, till exempel känslighet för lappar i kläder, känslighet mot "fel" konsistens i mat, fixering vid ords exakta innebörd etc.

Pappa slutade jobba när han blev medelålders. Han hade ont överallt, och han var ständigt trött och utmattad av alla intryck under arbetsdagarna. Man fick väcka honom och nästan övertala honom att gå upp. I efterhand har jag förstått att han blev omöjlig att ha att göra med på jobbet, eftersom han skulle ha saker på sitt sätt hela tiden, och det blev värre med åren.

Sista tiden jobbade han med en egen liten verksamhet som i stort sett alltid gått med förlust. Huvudsaken för honom är att han får göra saker på sitt sätt, och att göra det han vill göra.
Jag tycker väldigt mycket om honom, men det är lite orättvist att man ställt samma krav på honom som på en vanlig man, genom hela livet. Det har han lidit mycket av.

Tack för att du delade med dig, jag fascineras av ämnet då jag haft och har kontakt med autister/aspergare.

Jag har växt upp med en lågfungerande asperger/autism (troligen bor den här människan med något form av stöd i dagens läge) och har flera andra jag har kontakt med idag med autism och asperger i mildare grad men högfungerande.

Den jag växte upp med hade flera konstiga saker för sig. Helt socialt inkompetent, fattade aldrig ett skämt eller kunde inte läsa av känslor och ansiktsuttryck. Exempelvis frågade han ibland 'varför skrattade den där personen?' eller'varför var han ledsen?' och ett skämt i hans värld var den lägsta ordvitsen för 'det roliga var att ordet var felstavat' Dessutom kissade människan på sig varje dag. Har läst att hygien och oförmåga att förstå när man måste gå på toaletten är en autistgrej. Jag trivdes faktiskt med att hänga med den människan tills jag blev ungefär 14 för då var man tvungen att verkligen ta hand om honom varje dag. När man var liten var det inte konstigt att vara lite knasig. Jag bröt tillslut med människan. Tragiskt.

De andra är mest som några nördar som gillar tvspel. Men den ena har ungefär samma grej som din far. Just det att han alltid ska ha rätt och blir näst intill aggressiv när han argumenterar för sin sak (som oftast är fel) och även i brädspel eller sociala kortspel, där är det raseriutbrott om man på något sätt myglar eller utnyttjar reglerna. Använder även aggression tills det att hans motståndare bara ger sig av trötthet. Även bilar är något han anser sig ha rätt om, och även idiotförklarar (högt och verbalt) folk som kör en bil som han i sin värld anser vara dålig. Men allt det här, lika som med strumporna med din far, och din fars dåliga vana att skälla ut folk, måste väl ändå bottna sig i att de ser helt slaviskt på regler? Påhittade som redan upprättade?

De där med monologer har jag tänk på mycket också. För det gör bilfantasten också, och länge. Inte i timvis men tillräckligt länge för att man kollar med i ölglaset tre gånger och börjat tänka på annat. Min teori är att de saknar taktkänsla i samtalet och har tänkt ut monologen innan, därför kör de slut på den tills det är klart. Ibland ser man hur han står och kokar ihop något att säga, och när samtalet byter ämne ser man besvikelsen att historien inte passar in längre. Naturliga samtal går ut på att man reagerar på vad den andre säger, något som de inte klarar av.

Fan, autister är jobbiga och fascinerande samtidigt.

Exakt så. Ibland brukade jag försöka flika in något, kontra med något eget exempel, eller helt enkelt spinna vidare på något han sagt. Då blev han upprörd och sur för att jag "inte lyssnade" eller (som han tyckte) viftade bort honom genom att byta ämne.
Konceptet samtal verkade över huvud taget knepigt för honom. När någon ställde intresserade frågor (som man gör), så förstod han inte varför alls.