Sexslaven är nu internationell underhållning – och den svenska debatten gömmer sig under en sten?
HBO:s Sexslaven har gått starkt internationellt, etta i Sverige, tvåa i Norge, trea i Storbritannien och högt på listorna i stora delar av Europa och Latinamerika. Den sänds via Prime med. Alltså gott om tittare. Men debatten i Sverige? Knäpptyst.
Det är märkligt, för serien innehåller ungefär hela svenska rättsstatens provkatalog i två avsnitt, med sexualbrott, BDSM, otrohet, samtycke som togs tillbaka i efterhand efter nio år och två barn ihop, motstridiga berättelser, rätt ensidigt polisarbete, virriga domstolsbedömningar, barn, grymt umgängessabotage, möjlig hämnd och urspårad medieetik.
Samtyckeslagen bygger på frivillighet. Bra. Men den svåra frågan är förstås hur frivillighet och ofrivillighet bevisas i en lång, sexuellt komplicerad relation. BDSM är inte ett frikort för senare handlingar – men inte heller ett retroaktivt bevis för att allt tidigare varit tvång.
Där borde diskussionen börja. Hur bra är polis och tingsrätt egentligen på alternativa hypoteser?
En anonym anmälan ska tas på största allvar. Den ska inte automatiskt tas som sann. Falska anklagelser finns. Sexualbrott finns i mycket större omfattning. En fungerande rättsstat måste klara båda tankarna samtidigt. Annars behövs snart inga förundersökningar, bara bra dramaturgi.
Och barnen? Om en förälder hålls borta i åratal kan tiden själv göra separationen permanent. Verklig fara kräver skydd. Men obefogat umgängessabotage kan också skada barn svårt. Den frågan försvinner lätt när alla vuxna redan fått sina roller som hjälte och skurk.
Sedan har vi medieetiken. En global streamingserie kan göra en komplicerad familjekonflikt till permanent sökbart nöje. ”Sexslav”, BDSM, hundratals människor, våld och barn är dessutom närmast algoritmiskt perfekt true crime.
Så miljontals tittare kan mycket väl se serien. Frågan är bara om någon tänker efter efteråt.
Sexslaven kunde ha startat en riktigt viktig svensk diskussion om samtyckeslagen, bevisvärdering, polisens kvalitet, domstolars felrisker, falska anklagelser, umgängessabotage och mediers makt.
I stället tycks vi hittills ha fått två timmar internationell underhållning och ungefär tre minuter självkritik..
Sverige borde faktiskt kunna bättre
HBO:s Sexslaven har gått starkt internationellt, etta i Sverige, tvåa i Norge, trea i Storbritannien och högt på listorna i stora delar av Europa och Latinamerika. Den sänds via Prime med. Alltså gott om tittare. Men debatten i Sverige? Knäpptyst.
Det är märkligt, för serien innehåller ungefär hela svenska rättsstatens provkatalog i två avsnitt, med sexualbrott, BDSM, otrohet, samtycke som togs tillbaka i efterhand efter nio år och två barn ihop, motstridiga berättelser, rätt ensidigt polisarbete, virriga domstolsbedömningar, barn, grymt umgängessabotage, möjlig hämnd och urspårad medieetik.
Samtyckeslagen bygger på frivillighet. Bra. Men den svåra frågan är förstås hur frivillighet och ofrivillighet bevisas i en lång, sexuellt komplicerad relation. BDSM är inte ett frikort för senare handlingar – men inte heller ett retroaktivt bevis för att allt tidigare varit tvång.
Där borde diskussionen börja. Hur bra är polis och tingsrätt egentligen på alternativa hypoteser?
En anonym anmälan ska tas på största allvar. Den ska inte automatiskt tas som sann. Falska anklagelser finns. Sexualbrott finns i mycket större omfattning. En fungerande rättsstat måste klara båda tankarna samtidigt. Annars behövs snart inga förundersökningar, bara bra dramaturgi.
Och barnen? Om en förälder hålls borta i åratal kan tiden själv göra separationen permanent. Verklig fara kräver skydd. Men obefogat umgängessabotage kan också skada barn svårt. Den frågan försvinner lätt när alla vuxna redan fått sina roller som hjälte och skurk.
Sedan har vi medieetiken. En global streamingserie kan göra en komplicerad familjekonflikt till permanent sökbart nöje. ”Sexslav”, BDSM, hundratals människor, våld och barn är dessutom närmast algoritmiskt perfekt true crime.
Så miljontals tittare kan mycket väl se serien. Frågan är bara om någon tänker efter efteråt.
Sexslaven kunde ha startat en riktigt viktig svensk diskussion om samtyckeslagen, bevisvärdering, polisens kvalitet, domstolars felrisker, falska anklagelser, umgängessabotage och mediers makt.
I stället tycks vi hittills ha fått två timmar internationell underhållning och ungefär tre minuter självkritik..
Sverige borde faktiskt kunna bättre