Svensk Konservatism

Jo, får du in lite konservativ tankegods i ett socialistiskt projekt så kan det bli så illa att det faktiskt fungerar.

Hade det istället slutat med verklighetsfrånvänd vänstervanstyre så skulle det antagligen vara bättre för Sverige.

Sverige på 50- och 60-talet var antagligen det bästa landet världen någonsin skådat.

Det var ett ganska bra land. Gunnar Ekelöf varnade dock för vad som var påväg att gå sönder långt tidigare (redan på 30-talet!), poeter kan ofta se det som döljer under utopins vackra sken.


Undvik att hylla staten för mycket för det som folket faktiskt har byggt. Det kan enkelt bli så att folket slutligen inte ens behöver existera (de kan väl vara vilket folk som helst), då det ändå är staten som har "byggt landet".

För att göra det riktigt enkelt för vem som helst att förstå, vilket land skulle du föredra att bo i:

1)Ett Sverige med en svensk befolkning som aldrig haft en socialistisk regering.

eller:

2)Ett Sverige som inte längre bebos av svenskar, men har styrs av socialdemokraterna i 100 år?

Jag tror faktiskt att 1) inte skulle se så annorlunda ut från Sverige under 60-talet, vara ungefär lika fredligt och säkert som sossarnas Sverige men ha lite starkare familjeband och lite mer av rikare mer företagande svenskar, samt lite mer av mild fattigdom bland arbetarklassen (som lever lite smutsigare, men inte i fyrkantiga socialistiska lägenheter runt fabrikerna.

2)Skulle inte likna Sverige på något sätt ifall det nu inte råkar vara skandinaver eller liknar som byter ut svenskar.

Rickard Sörman från SD-kanalen RIKS säger att vi behöver vara mer stolta över Sverige. Vår historia, våra uppfinningar, vårt land.

https://www.youtube.com/watch?v=MeVzpfn3a1A

Det är viktigt att punktera att vi var ledande inom kultur och vetenskap långt innan vi hade någon socialdemokratisk regering, vi startade massor av framgångsrika företag också långt innan socialdemokraterna sökte skapa sin mjukare DDR-Sverige.

Vi hade toppuniversitet långt innan folkhemet. Carl Von Linne, Ingmar Bergman, Hjalmar Söderberg, Alfred Nobel, Anders Johan Ångström, Strindberg var alla storslagna svenskar som inte skapades under en socialistisk samhällsmodell. Företag som Ericsson, Volvo, Electrolux likaså.

Vi ska vara otroligt stolta över vår historia. Det är viktigt. Det är bara viktigt att inte halka in i den socialdemokratiska narrativet där vi ska stolta över att vi värderar alla lika människors lika värde, jämlikhet, lgbt, välfärden, arbetarrättigheter, etc.

Och vem här sagt att våra framgångar är socialdemokraternas förtjänst?

Förresten när Paludan brände koranen på Mynttorget nyligen sa han att Koranen är en elak bok som går emot svenska värderingar.

Ja, verkligen. Svensk konservatism förlorade Kjelléns folkhemsidé till S och hela idén om nationellt ansvarstagande igen till S och Palme som blev internationalister. Man kan med fog fråga sig vad tänkandet spelar för roll om man förlorar det politiska initiativet hela tiden. Svensk konservatism har i det senare avseendet inte så mycket att skryta med.

Men, för att anknyta till TS efterlysning, så kommer här några försök:

Christopher Jacob Boström: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Prese....aspx?id=17999
https://sv.wikipedia.org/wiki/Christ...b_Bostr%C3%B6m

Rudolf Kjellén har redan nämnts, men jag undrar om inte Harald Hjärne bör nog tillföras listan. Dessa läses nästan inte längre, emedan det rådande liberalsocialistiska paradigment effektivt motverkat detta. Därmed har det saknats mera tongivande moderna svenska konservativa tänkare, där sådana som Jakob E:son Söderbaum har haft svårt att komma fram i offentligheten.

Denna brist på modernt, svenskt konservativt tänkande speglas givetvis av att Sverige inte på mycket länge har haft ett riktigt värdekonservativt parti.

Sexuella revolutionen, mångkulturalismen, obligatorisk sexualundervisning, rivandet av gammal arkitektur, förstörandet av stadskärnor, kulturradikalism, andra vågens feminism. Allt detta kan tillskrivas den period du beskriver som bäst någonsin.

Problemet för svenska konservativa vid 1800-talets slut. hade Anders Chydenius och Anders Nordencrantz. Dessa var verksamma på 1700-talet och deras teorier blev obsoleta i och med industrialiseringen.

De konservativa var emot allt på 1800-talet. Industrialiseringen, järnvägarna, rösträtten, handel med andra länder etc.

I slutet av 1800-talet blev de konservativa en slags enfrågerörelse där höga importtullar blev liktydigt med konservatism. Detta under en tid då industriproduktion, och billigare varor, skapade ett visst välstånd i samhället.

De konservativa raderade helt enkelt ut sig själva.

Det beror på att konservatism endast kan frodas i diktatur. Att försöka rätta in sig i den liberala demokratins led gör konservatismen tandlös och impotent. Något som borde vara självklart för alla vid det här laget.

Fast Rudolf Kjellén och Adrian Molin som jag nämnde tillhörde den radikalkonservativa Unghögern vars idéer bevisligen var synnerligen dynamiska eftersom sossarna kopierade många av dem närmast rakt av. Särskilt Rudolf Kjellén framförde ganska hård kritik mot de konservativa som du kritiserar. Allmänna Valmansförbundet som var dåtidens traditionella konservativa högerparti gjorde nämligen misstaget att både vara emot meritokratiska reformer såväl som demokrati.

Så blir det när ett parti övergår från att vara ett idéparti och blir ett intresseparti. Samma har hänt med vår tids S, när man inför jämställdhetsplaner och mångfaldsplaner i offentlig sektor (avskaffar meritokratin) och upphöjer identitetspolitik och kvoter (i näringslivet, politiken mm) och därmed avskaffar demokratin (som bygger på åsiktsrepresentation - inte egenskapsrepresentation).