Svensk Konservatism

När konservatism diskuteras, hamnar förespråkare för låt oss säga en anglosaxisk konservativ tradition ofta i polemik med företrädare för en mer kontinental, i synnerhet fransk, konservatism. Men är det ens nödvändigt för svenska konservativa att gå utanför landets gränser? För det har ju funnits en rad konservativa tänkare här i landet de senaste 200 åren. Går det inte att bygga vidare på det? Går det inte dessutom att ta avstamp i det gamla bondesamhället och den gamla allmogekulturen? Kanske rent av gå ännu längre bakåt i historien?

Ge gärna exempel på en rad svenska konservativa tänkare 200 år bakåt i tiden. Vore en intressant läslista!

Magnus Stenbock är den enda jag kan komma på på rak arm.

Under de senaste 200 åren skrev debattören ifråga. Där kan väl Rudolf Kjellén och Adrian Molin nämnas.

Förlåt, jag slarvade med avseendet. Tack!

Hur skall man kunna ta avstamp i ett bondesamhälle som teknologi har avskaffat? Möjligen att man kan återskapa/nyskapa nån slags landsbygdskultur i takt med att möjligheterna att jobba hemifrån ökar - p g a teknologi igen. Kommer inte vara forna tiders bondesamhälle dock.

Det är klart att det inte går att återskapa det gamla bondesamhället - de flesta av oss vaken är eller kommer att bli jordbrukare eller ens bo på landsbygden - men det finns mycket positivt att bevara och som kan ingå en hemkokt konservatism. Jag tänker på sådant som betoningen på det lokala gemenskapen och kärleken till hembygden, långsamheten, produktion framför konsumtion, småskalighet och hantverksmässighet framför storskalighet och massproduktion m.m.

Eftersom svenska konservativa misslyckades så fundamentalt i striden emot sossarnas folkhemsprojekt (och senare sossarnas internationella solidaritet) så kanske det finns anledning att ifrågasätta hur mycket inspiration som man kan finna i den källan.

Det hör ju till saken att det efter den allmänna rösträttens införande aldrig fanns något konservativt parti. Högerpartiet hade konservativa drag men var till syvende och sist ett intresseparti för näringslivet.

Nu befinner vi oss i ett annat läge och då kan det vara dags att damma av Vitalis Norström och andra.

Att det inte fanns något konservativt högerparti reflekterar att det inte fanns tillräckligt intressanta konservativa tänkare som kunde inspirera folk att organisera sig politiskt åt det hållet.

Men jag ska ta och studera Vitalis Norström och se ifall det finns något där som kan användas i 2020-talets Sverige. Problemet att bo i ett land som saknar konservativt politisk tradition överhuvudtaget är att inga träd har vuxit från frön som lades av dessa tänkare runt 1800-talet. Det innebär ju att Vitalis Norström möjligen känns för gammaldags i sitt tänkande för att han ska omvandlas till någon modern kontext.

Det vore väl ungefär som att läsa paret Myrdal från 30-talet utan att folkhemmet någonsin applicerats. Idag skulle till och med socialister finna deras sätt att tänka föråldrad och mestadels inte genomförbar i vår moderna kontext.

Fast folkhemstanken härrör faktiskt från den konservative Rudolf Kjellén som överhuvudtaget blev en stor inspirationskälla för sossarna efter att vänsterfalangen bröt sig ur SAP 1917. Tage Erlander ersatte dock folkhemstanken med ”det starka samhället” strax efter WWII.

Svensk konservatism à la Geijer, Norström, Kjellén och Molin är en fortsättning på tysk, kontinental konservatism. Så det innebär inte att man bryter med den dikotomi som TS ställer upp. Den är betydligt mer idealistisk och nationalistisk än den äldsta konservatismen, men jag vet inte om det gör den till en bättre mjukstart för anglifierade.

Om vi låter flashbackaren sbaum representera den anglofila linjen så verkar den delvis handla om skräck inför att bli kallad fascist av sina fiender. Då torde det här materialet vara mer svårtuggat än franska gubbar från 1700-talet. I den mån det bara handlar om språkbarriärer kan det dock vara en bra ingång.

Flera av Kjelléns böcker finns på Internet archive, bl.a. Staten som livsform och Stormakterna.