Där har du fel. Antingen har du sett för mycket på The Handmaids Tale eller så pratar du mot bättre vetande. Alla partier i riksdagen står bakom aborträtten.
Ivar Arpi skriver tänkvärt om vilken abortdebatt vi BORDE ha, istället för typexemplet ovan med vänsterapologeter som försöker skrämma mindre vetande:
https://ivararpi.substack.com/p/abor...m_source=email
Några utsnitt:
"Det finns ett område där aborträtten utmanas. Inte från politiskt håll, utan från teknologiska landvinningar.
I Sverige får man göra abort fram till vecka 18, efter det krävs synnerliga skäl som kan vara rättsliga, sociala eller medicinska. Om fostret bedöms vara livsdugligt, och inga sådana skäl föreligger, får inte tillstånd ges.
När abortlagen infördes 1975 låg abortgränsen vid vecka 28, men den har med åren sänkts till vecka 22 just eftersom livsdugligheten förbättrats med hjälp av tekniken. 40 procent av de barn som föds i vecka 22 överlever i dag. Det är inte otänkbart att gränsen för livsduglighet kommer att fortsätta förflyttas nedåt.
I augusti 2017 rapporterade SVT om överläkaren Katarina Strand Brodd som vid flera tillfällen har försökt rädda livet på foster som aborterats sent. “Ett foster som stöts ut i vecka 22 är i juridisk mening ett barn, och träffar jag ett akut sjukt barn så vill jag hjälpa det”, sade hon till SVT Nyheter. Hennes agerande retade upp många.
“Rädda inte aborterade fosters liv”, skrev Hans Linde, förbundsordförande på RFSU och tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet, “[...] i Sverige ska det inte utföras några livräddande åtgärder på aborterade foster.” I stället ska “kvinnans behov och rätt stå i centrum”.
Sofia Zettermark och Sten Axelson Fisk, medlemmar i Socialistiska läkare och forskarstuderande inom socialmedicin vid Lunds universitet, tog det ett steg vidare:
Det är inte osannolikt med en framtid där foster kan vara ‘livsdugliga’ i artificiella livmödrar från mycket tidigt i graviditeten. Med livsduglighet som ett absolut hinder för abort skulle dessa foster inte få aborteras utan behöva utvecklas vidare utanför livmodern.
Detta skulle i praktiken innebära att abort blev olagligt, menar de, eftersom nuvarande abortlagstiftning bygger på “livsduglighet utanför livmodern”. Deras lösning är att “förankra aborträtten bortom teknikens framsteg”, som Zettermark skrev på Twitter.
Filosofen Torbjörn Tännsjö, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet, argumenterade för just detta i Aktuellt. Han menar att den fortsatta vården av vad som då ses som ett barn bör kräva föräldrarnas tillstånd och därför anses olaglig. För att sena aborter ska vara möjliga framöver måste vi alltså med lagens makt avhålla läkare från att försöka rädda barnets liv.
Och om livsduglighet utanför livmodern inte längre utgör en gräns för abort måste vi ställa frågan varför kvinnor inte ska kunna göra abort hela vägen fram till vecka 40. Varför då alls reglera gränserna i lagstiftning, i stället för att låta det medicinska ingreppet vara en fråga mellan kvinnan och hennes läkare?
Ett år efter debatten gav Statens medicinsk-etiska råd (SMER) ut rapporten “Livstecken efter sen abort” där man resonerar om detta. Det är tydligt att man balanserar på en knivsegg.
• Å ena sidan skriver man att: “ett foster som visar livstecken efter en sen abort både är etiskt och juridiskt att betrakta som ett barn och måste jämställas med andra barn när det gäller grundläggande rättigheter som rätten till liv”.
• Å andra sidan vill man inte sänka abortgränsen, eftersom det är svårt att hinna upptäcka svåra fosterskador i tid, menar man. I stället vill man att man sjukvården gör NIPT-test på fler kvinnor, vilket upptäcker kromosomavvikelser med större träffsäkerhet än vad KUB-test gör.
SMER föreslår därför “att situationen där ett eventuellt livsdugligt foster föds fram måste undvikas så långt det är möjligt”.
- - - -
Det är alltså inte "två partier i riksdagen som vill minska antalet aborter. Det är Statens medicinsk-etiska råd, i alla fall vad gäller de aborter som sker sent.
- - - -
"En återkommande, men inte helt seriös, debatt på senare år har varit om män ska ha rätt till juridisk abort. Att alltså ha rätten att avsäga sig faderskapet, trots att man är den biologiske fadern. Motståndet har varit kompakt, särskilt från feministiskt håll. Och det är lätt att hålla med. Det behövs knappast fler frånvarande fäder i världen.
Nu har abortfrågan på grund av teknologin närmat sig den frågan.
“VAD SJUKT att en kvinna som fått tillstånd för sen abort men vars kropp ej pressat ut fostret i tid kan tvingas bli mor?“, twittrade Sofia Zettermark som kommentar till överläkaren som försökte rädda ett 22 veckor gammalt barn.
Vänsterdebattören Myra Åhbeck Öhrman höll med: “Jag kan förstå att läkare vill försöka återuppliva något som juridiskt sett är ett barn. Men då bör samhället ta allt ansvar då modern med stöd av lagen avsagt sig sitt.”
Och visst finns det något absurt med en situation där man först beviljar en sen abort och sedan sätter in livsuppehållande åtgärder. Bordet fostret inte ha fått stanna kvar inne i mamman i så fall, och aborten fått avslag, om man ändå värderar det utifrån livsduglighet? Om poängen är att ta livet av fostret, varför försöker man sedan rädda samma liv? Det är paradoxalt.
Den svenska abortlagen håller på att bli förlegad, samtidigt som alla partier nu tävlar om att försvara den. Teknologiska framsteg gav kvinnor makten över reproduktionen. Hur kommer fortsatta framsteg att begränsa den? Hur långt bort är dagen då ett foster kan växa med hjälp av en artificiell livmoder?
Det nuvarande slagordet är att kvinnan har rätt till sin kropp, vilket i framtiden kanske skulle kunna säkras av att kvinnor har rätten att göra sig av med både foster och föräldraskap.
Kommer slagordet då förändras, i linje med vad Myra Åhbeck Öhrman, Hans Linde, Torbjörn Tännsjö och Sofia Zettermark säger, till att kvinnor har rätt att inte vara mamma till foster som tagits ut ur deras kroppar? Kommer slagordet bli att feticid ska vara lagligt oavsett hur livsdugligt ett foster är?
Enligt Läkarförbundets etiska regler är läkare förpliktade att ha patientens hälsa som det främsta målet, men också att aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden. Givet att ett för tidigt fött barn räknas som en patient, varför skulle inte även ett lika gammalt foster också räknas som en patient? För att lagen säger något annat? Då har vi infört dödshjälp bakvägen. Det kan vi såklart göra, men det bör i så fall artikuleras tydligt att det vi gör är att ta livet av potentiellt livsdugliga barn.
Om fostret föds levande, borde det inte räknas som ett nyfött barn med samma rättigheter som alla andra har? I vilka andra situationer har en mamma rätten att avsluta sitt barns liv?
Frågan om när ett foster är att betrakta som fullvärdigt liv kommer vi inte undan, i synnerhet inte när tekniken kan rädda livet på allt tidigare födda. Detta är abortdebatten vi borde ha."
- - - -
Men, det kanske ska tilläggas, abortdebatten vi aldrig kommer att få. Helt enkelt för att ena sidan aldrig skulle kunna ta hem den.
