Varför sparar inte alla föräldrar pengar till sina barn?

Tack för ett bra svar. Ja, jag vet att läget är som det är och det enda man kan göra är att blicka framåt.

Hursomhelst, om jag hade skaffat ett barn i framtiden hade jag lovat mig själv att spara pengar till det, det tillhör god moral anser jag precis som att man ser till att de får en trygg och bra uppväxtmiljö.

Fick 40 000 i handen som jag la på en festresa. Päronens gnetande försvann på en vecka. Därför sparar jag inte separat till mina barn. Jag klumpar ihop allt sparande med mitt eget så kn jag göra punktinsatser där det behövs. Bil, körkort eller sådant. De ska inte få något gratis i handen.

Ja, själv fick jag inte en krona från mina föräldrar när jag fyllde 18 eller när jag gick ut gymnasiet. Detta är någonting jag irriterar mig över än i dag, då det blivit rejält mycket svårare för mig att få en bra "kickstart" i vuxenlivet. Jag har inte haft råd att ta körkort och skaffa bil, vilket lett till att det automatiskt blivit mycket svårt att få jobb. Inte heller har jag haft råd att flytta hemifrån i unga 20 års åldern, utan är i 25-års åldern och bor fortfarande hemma. Inga besparingar har jag heller att tala om, och även fast jag har mat för dagen och tak över huvudet känns det jobbigt ekonomiskt för mig. Många andra i samma årskull som mig fick fonder på typ 100 tusen när de gick ut gymnasiet, så de hade råd att investera både i att skaffa körkort, bil, eget boende och även ha kvar pengar i aktier.

Jag kan förstå om ens föräldrar knappt har några pengar att tala om när boende, transport, mat m.m. är betalt, men de allra flesta föräldrar tjänar tillsammans 40 tusen efter skatt eller mer i månaden. Det är mer än tillräckligt för att kunna spara undan säg så lite som 500 kr i månaden till sitt/sina barn. Det blir 120 000 kr på 20 år, och om de läggs i en fond/portfolio kan de lätt vara värda minst det dubbla över en så lång tid, d.v.s. en kvarts miljon.

Vad anser ni? Är det verkligen för mycket begärt att ens föräldrar lägger undan 500 kr i månaden (250 kr per förälder) till ens barn så att det kan få en ärlig chans till en bra start på vuxenlivet när tiden är kommen? Det är så fruktansvärt snålt med föräldrar som tjänar medel och inte har skyhöga bokostnader, men ändå inte sparar undan en en krona till sina barn. Vad fick ni själva när ni fyllde 18 alt. gick ut gymnasiet?

Jag har läst om detta fenomen förut. Det måste vara något modernt påfund? När jag fyllde 18 var det inte tal om några pengar, varken för mig eller för någon av mina vänner.
Nu är jag uppväxt i en fattig familj där det knappt fanns pengar till några större utsvävningar. Antalet familjesemestrar kan jag exempelvis räkna på ena handens fingrar, men jag vågar påstå att det inte tillhör vanligheterna att ge barnen 100 000 i fonder när de blir myndiga.

Jag har tidigt fått lära mig att försörja mig själv, söka jobb och lägenhet och spara de pengar jag får över. Jag tror det är bra mycket sundare än att få allt serverat.

Ja, själv fick jag inte en krona från mina föräldrar när jag fyllde 18 eller när jag gick ut gymnasiet. Detta är någonting jag irriterar mig över än i dag, då det blivit rejält mycket svårare för mig att få en bra "kickstart" i vuxenlivet. Jag har inte haft råd att ta körkort och skaffa bil, vilket lett till att det automatiskt blivit mycket svårt att få jobb. Inte heller har jag haft råd att flytta hemifrån i unga 20 års åldern, utan är i 25-års åldern och bor fortfarande hemma. Inga besparingar har jag heller att tala om, och även fast jag har mat för dagen och tak över huvudet känns det jobbigt ekonomiskt för mig. Många andra i samma årskull som mig fick fonder på typ 100 tusen när de gick ut gymnasiet, så de hade råd att investera både i att skaffa körkort, bil, eget boende och även ha kvar pengar i aktier.

Jag kan förstå om ens föräldrar knappt har några pengar att tala om när boende, transport, mat m.m. är betalt, men de allra flesta föräldrar tjänar tillsammans 40 tusen efter skatt eller mer i månaden. Det är mer än tillräckligt för att kunna spara undan säg så lite som 500 kr i månaden till sitt/sina barn. Det blir 120 000 kr på 20 år, och om de läggs i en fond/portfolio kan de lätt vara värda minst det dubbla över en så lång tid, d.v.s. en kvarts miljon.

Vad anser ni? Är det verkligen för mycket begärt att ens föräldrar lägger undan 500 kr i månaden (250 kr per förälder) till ens barn så att det kan få en ärlig chans till en bra start på vuxenlivet när tiden är kommen? Det är så fruktansvärt snålt med föräldrar som tjänar medel och inte har skyhöga bokostnader, men ändå inte sparar undan en en krona till sina barn. Vad fick ni själva när ni fyllde 18 alt. gick ut gymnasiet?

Jag fick hjälp av mina föräldrar när jag lämnade och jag har gett mina egna barn förutsättningar när de lämnade med ett rejält kapital på banken samt körkort på fickan. Håller med ts och förstår inte varför man som förälder inte ger barnen en språngbräda ut i vuxenlivet. Jag har gynnats av det och mina barn gynnas av det.

Fast alla är inte lika.
När jag blev 18 så var jag avundsjuk på mina vänner som föräldrar sparat och gett språngbräda åt.
Idag är jag ~30 och när jag tittar tillbaka så är jag nästan glad över att jag inte fått några pengar. Jag är på samma ställe nu i livet som många gamla vänner men erfarenheten att tagit pissjobb i 20-års åldern för att få körkort eller kunnat köpa mig en 5000 kronors bil värderar jag högt idag.

Att mina föräldrar inte gav mig pengar som 18åring har gett mig perspektiv jag inte haft om jag inte behövt torka gamlingar i röven för att få råd med körkort. Ett jobb jag var tvungen att ta då min gymnasieutbildning inte gav mig den kompetens som jag behövt i den stad jag då bodde.

Jag sparar idag till min son men han ska allt få kämpa för att ta del av de pengar som kommer finnas, ingen silversked inte.

Fick 40 000 i handen som jag la på en festresa. Päronens gnetande försvann på en vecka. Därför sparar jag inte separat till mina barn. Jag klumpar ihop allt sparande med mitt eget så kn jag göra punktinsatser där det behövs. Bil, körkort eller sådant. De ska inte få något gratis i handen.

Det är nog det smartaste, lägga en 200 000 i händerna på en arton åring är inte smart alls.

Men föräldrar bör fatta att i dag, utan vissa saker, blir det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden, om man inte har kontakter vill säga, körkort och bil är saker som underlättar enormt, speciellt om man inte har så där jättelätt att konkurrera på arbetsmarknaden. Bostadsbristen ska vi ju inte ens tala om, en kontantinsats gör barnens liv mycket enklare, förr var det att ge dem ett försprång, nu mera handlar det om att inte hålla dem tillbaka.
Men alla föräldrar har inte möjlighet att spara, alla föräldrar är inte ansvarsfulla, alla föräldrar har inte möjlighet att förbättra sina jobbmöjligheter så de kan tjäna mer och spara undan mer och inte alla föräldrar borde få lov att sätta barn till världen, men livet är inte rättvist och blir man tilldelad en dålig start i livet får man göra det bästa av situationen.
I dag vet ju också alla att det blivit väldigt tufft där ute, så att idag inte ha något som helst sparande för sina barn säger väääldigt mycket om föräldrarna lämplighet.

Jag har läst om detta fenomen förut. Det måste vara något modernt påfund? När jag fyllde 18 var det inte tal om några pengar, varken för mig eller för någon av mina vänner.
Nu är jag uppväxt i en fattig familj där det knappt fanns pengar till några större utsvävningar. Antalet familjesemestrar kan jag exempelvis räkna på ena handens fingrar, men jag vågar påstå att det inte tillhör vanligheterna att ge barnen 100 000 i fonder när de blir myndiga.

Jag har tidigt fått lära mig att försörja mig själv, söka jobb och lägenhet och spara de pengar jag får över. Jag tror det är bra mycket sundare än att få allt serverat.

Jag tror att detta att spara tlll sina barn är mkt en generationsfråga.

Jag är född -77 och fick absolut ingenting. Grämer mig inte för det. Jag pluggade 1,5 år med CSN direkt efter studenten, sen jobbade på hamburgerbar och med opinionsundersökningar på telefon 1998, sen som cykelbud och sedermera förare av fordon i kollektivtrafiken. Sen läste jag in juristutbildningen.

Dock sparar jag nu barnbidraget till mina barn (obs i mitt eget namn så att jag kan bestämma när de ska få pengar och till vad). Min farsas kommentar: ”äh, det är ju bara dumt”. Men det är andra tider nu.
På 90-talet var det ingen som förutsåg en skenande bostadsmarknad med krav på att ha 15 procent i kontant insats. Fram till ca 2010 kunde man ju låna till kontantinsatsen, dessutom.

Ingen idé dock att du grämer sig, TS. Många 18-åringar är inte heller mogna att få ett par hundratusen i handen.

Nog skulle du ha kunnat spara en bra slant sen din 18-årsdag? Du har ju haft sju år på dig.

Man är sin egen lyckas smed!

Givetvis hade jag satt undan pengar till mina barn, om jag vetat att de varit utvecklingsstörda och inte kunnat ta hand om sig själva. Fast jag hade då inte handgripligen gett dem pengar, jag hade ordnat någon slags fond eller stiftelse med uppgift att sörja för att de inte skulle lida nöd.

Nu har de i stället fått väldigt bra gener och en god uppfostran, något som är mycket mer värt än pengar.

Vad är det för mening med att ge sina barn en massa pengar när de blir vuxna? Antingen är de dumma i huvudet och då kommer de att slösa bort de där pengarna med en gång, eller bli avlurade dem. Eller så är de inte dumma i huvudet och då kommer de att tjäna ihop pengarna själva.

Fast alla är inte lika.
När jag blev 18 så var jag avundsjuk på mina vänner som föräldrar sparat och gett språngbräda åt.
Idag är jag ~30 och när jag tittar tillbaka så är jag nästan glad över att jag inte fått några pengar. Jag är på samma ställe nu i livet som många gamla vänner men erfarenheten att tagit pissjobb i 20-års åldern för att få körkort eller kunnat köpa mig en 5000 kronors bil värderar jag högt idag.

Att mina föräldrar inte gav mig pengar som 18åring har gett mig perspektiv jag inte haft om jag inte behövt torka gamlingar i röven för att få råd med körkort. Ett jobb jag var tvungen att ta då min gymnasieutbildning inte gav mig den kompetens som jag behövt i den stad jag då bodde.

Jag sparar idag till min son men han ska allt få kämpa för att ta del av de pengar som kommer finnas, ingen silversked inte.