Vem var den ”smygande pesten” i svenskt kulturliv vars död Sven Stolpe gladde sig åt?

Kan det vara Johan Glans?

Edit. Missade att personen var död. Ursäkta.

Sven Stolpe hade en del obehagliga åsikter, gränsande till ren antisemitism, så det är högst troligt att han avskydde Ture Nerman som vigt sitt liv åt att bekämpa detta och det konservativa samhällets andra destruktiva uttryck.

Knappast, redan som 16-årig utbytesstudent i Jena reste Stolpe – trots att han då ännu sympatiserade med sina värdars förhoppningar om "det degenererade Frankrikes undergång" – vissa tvivel emot omgivningens "judehat":


Av åtskilliga senare citat som vittnar om att hans åsikter i vuxen ålder fortsatte i denna riktning kan väljas detta ur ett brev till Holger Ahlenius av den 4 juni 1935:


Däremot hade han ju i Astrid Cleve en nazistisk svärmor som bl.a. uttryckte sitt starka ogillande av Oxfordrörelsens förmenta USA-vänlighet, så för familjefridens skull tvingades han nog ibland uttrycka sig så diplomatiskt han nu förmådde.

Ur samma brev av den 4/6 1935 kan f.ö. anföras detta intressanta citat:

Har de senaste 80-årens debatt verkligen gått dig förbi, eller spelar du bara ovetande som de brunblåa brukar göra om sina litterära husgudars smutsiga åsikter?

I denna artikel i DN (https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-kan-sven-stolpe-inte-frikannas-fran-nazismen/) skriver den nyligen bortgångne journalisten Hans Hederberg om SS (no pun intended).

Han menar att SS beryktade ambivalens till nazismen gav honom tveksamt rykte och gjorde honom obsolet. Bland annat skriver han ” […] Stolpes förhållande till Hitlertyskland – en fråga som efter kriget vilat som en skugga över hans anseende.”.

I artikeln återges vad SS själv skrivit, som intagits i boken Hitlers svenska förtrupper, av den legendariske journalisten Armas Sastamoinen. ”valet mellan den tyska judepolitiken och den engelska socialpolitiken kan verkligen vara ganska kvistigt”. (Norrlands-Posten 14/11 1940). ”Framför Norge ligger nu åratal av lidanden [...] till straff för tidigare slapphet och försummelser.” (Nytt liv 27/4 1940). Det finns flera häpnadsväckande hyllningar till Nazityskland och Hitler.

Jag hoppas att forskaren Tobias Hübinette inte tar illa upp att jag citerar ett längre stycke från honom:

”Stolpe, själv svärson till den ökände nazisten och rasbiologen professor Astrid Cleve von Euler (f ö den första kvinnan i Sverige som doktorerade i naturvetenskap och mor till nobelpristagaren Ulf von Euler), uttryckte sig även antisemitiskt i artiklar under krigsåren, och under efterkrigstiden publicerade han artiklar i högerextrem press och kunde recensera fascistideologen och poeten Per Engdahls diktsamlingar i Nya Wermlands-Tidningen ända in på 1990-talet.”

Mycket talar för att det är Ture Nerman som SS avsåg.

Jag vet inte om Per Hallström har nämnts, men det är en högst tänkbar kandidat.

Jag har citerat en bokstav av alla diskussionsdeltagare, så att alla får ett meddelande om att tråden återupplivats. Ursäkta, jag känner inte till något elegantare sätt att påkalla uppmärksamhet.

Mitt nya bidrag är att en av Sven Stolpe ojämförligt avskydd svensk författare faktiskt funnits, och att denne man var ”modern lyriker” och var död 1970. Det är alltså ingen kompositfigur som Sven Stolpe skriver om i ”Den döde”, och ingen fantasifigur. Sven Stolpe avskydde många, men han hyste en mycket större avsky mot en viss författare.

I Låt mig berätta (1970) skriver Sven Stolpe på sidan 119:

”En vacker dag sålde jag alla originaltryck av Strindberg. Dels behövde jag hjälpa en närstående […] Dels hade jag med åren gripits av en allt starkare avsky för denna förfärliga människa, den mest repellerande jag känner i svensk litteratur (om jag undantar en viss modern lyriker, nu död).”

Det är osannolikt att Sven Stolpe ljög i Låt mig berätta 1970 som förberedelse för att trovärdigt ljuga om en ojämförligt repellerande person i ”Den döde” i Låt mig berätta mer (1971). Alltså måste den döde vara en modern lyriker, och kärnan i ”Den döde” – den singulära avskyn för en författare som Sven Stolpe haft vissa kontakter med – är sann.

Mest hatad var förstås Olof Lagercrantz av personliga skäl, men han är ju utanför skalan.

Edit: Om vi tar reda på när stycket ”Mina böcker” i Låt mig berätta först publicerades eller lästes upp i radio eller TV kan vi flytta den moderne lyrikerns dödsår bakåt. Låt mig berätta består enligt Sven Stolpe av äldre material, en klippbok som redan avvisats av förläggare (Låt mig berätta mer, sidan 11).

Edit 2: Skrev fel årtal ovan.

Jag har nog inte lika stort förtroende som du för att Stolpe inte kan ha slängt in den där raden i Låt mig berätta (1970) som en dold förberedelse, en "hook" för en text på belälktat tema i nästa bok i serien. Stolpe var ett proffs när det gällde att sprida och lansera det han skrev, och man kan räkna med att en del av texterna i den andra boken redan låg fördiga när den första kom ut. Och Stolpes allmänna sanningsenlighet är inte precis att lita på, mannen överdrev ofta och lade till så det sjöng om det. I synnerhet när han ville göra upp med gamla personliga fiender.

Det många här i tråden har sagt är ju inte heller att det saknades modeller, utan att Stolpe har fiktionaliserat hela storyn för att få den bättre. Och om storyn är delvis fiktion så finns det förstås inget som hindrar att han också har smält samman flera av sina hatobjekt - t ex Bertil Malmberg, Erik Lindegren (båda kom dock in i Svenska Akademien och var inte precis missgynnade när det gällde litterära priser osv), Gustaf Hellström m fl.

Det hela är en bedömningsfråga. Sven Stolpe ljög, ja. Han var egenreklammakare, ja. (Fast hans kändisskap var välförtjänt. Han var överlägset underhållande.) Kanske att jag är godtrogen, men textstycket i Låt mig berätta ser sant ut. Jag tror att där fanns en man i kulturlivet, förutom Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson, en man som Sven Stolpe satte i särklass vad gäller vedervärdighet. Runt den kärnan kan Sven Stolpe ha lagt villospår.

Vi vet inte hur gammalt bokavsnittet ”Mina böcker” i klippboken Låt mig berätta är. Kanske att raden om den moderne lyrikern är flera år äldre är texten ”Den döde”.

Att Bertil Malmberg skulle vara ett långvarigt hatobjekt kan jag inte få ihop med det inkännande porträttet av Bertil Malmberg i avdelningen ”Vänner” i Låt mig berätta mer.

Intressant att få en inblick från en svunnen tid, fortsätt för all del.

Han satt ju i Svenska Akademien i årtionden ända fram till sin död på 60-talet (då han var nästan hundra år gammal) - han kan knappast ha ansett sig förbigången ifråga om priser och uppskattning.

Inget vidare av Sven Stolpe att skriva sådär, men jag tror också att Ture Nerman är den starkaste kandidaten. En sådan självrättfärdig busybody, som i många avseenden stod för det direkt motsatta till Stolpe. Stavningsreformer, så aktiv i sin ateism att han skrev en bok om borgerlig begravning. En dikt från debutsamlingen (1909):

Härr Bourgeois -
vi ä några stycken ungdomar,
som ha beslutat
enhälligt
med acklamation
att avskaffa er
och skapa den nya människan,
det värkliga gudsbelätet.

Men vi blir allt fler.
Här ska valsas!

Nerman framstår som obetydlig idag men i mitten av 1900-talet var han central i kulturlivet. Han får t.ex. mer utrymme, 1 1/3 spalter, i Svensk Uppslagsbok (1955), än generationskamraten Bertil Malmberg. Säkert mycket aktiv brevskrivare, det skulle vara intressant att se de där fruktanvärda breven Stolpe talar om.

Foto från Nermans borgerliga begravning på Norra Kyrkogården:
https://digitaltmuseum.se/011013837831/ture-nermans-begravning-norra-kyrkogarden-i-stockholm-interior-gudstjanstru/media?slide=0

"En viktig ung ateist försökte spela präst" tycks stämma med bilden. Begravningen bör ha varit i oktober (angående snålblåst och uppslagen rockkrage).
Sen var ju Nerman lite lik betjänten Lurch i familjen Addams vilket stämmer in på Stolpes prat om "hans ohyggliga kranium".

Fast frågan kvarstår vad Stolpe hade att göra på Nermans begravning om han nu hatade honom så innerligt?