Vem var den ”smygande pesten” i svenskt kulturliv vars död Sven Stolpe gladde sig åt?

Samlingen Låt mig berätta mer gavs ut 1971, d.v.s. redan innan Tingsten dog.

Stolpe och Tingsten fann dessutom varandra i sin motvilja mot Olof Lagercrantz. Stolpe påstår rentav i ett brev att de tillsammans ställt samman något slags material om dennes svinaktighet inte minst mot kvinnor, varvid Tingsten bl.a. berättade om hur Lagersvans på DN:s redaktionsfester skrutit med sina erövringar och beskrivit en av dessa, en Lau*a Ule*, som "en kåt aphona". Förmodligen låg en del av detta material till grund för den ilskna bok om Lagercrantz som Stolpe skrev några år senare.

Detta till trots vill jag passa på att föreslå en nyansering av den bild av förhållandet Stolpe/Lagercrantz som fått spridning via Schulmans roman. Jag tror inte att Stolpes avsky mot Lagercrantz i första hand hade sin grund i att denne hade haft en affär med hans hustru Karin. Man kan t.ex. notera hur Stolpe några månader efter förbindelsen 1932 skriver ett mycket älskvärt brev till sin rival, där han bl.a. rekommenderar att "förhållandet [skall] utvecklas till en desto gedignare vänskap – det har vi alla tre bara nytta av".

Låt vara att han då antagligen inte var medveten om att relationen faktiskt lett till otrohet, utan trodde att det bara handlade om enkelriktat svärmeri från OL:s sida. När han några år senare fick vetskap om förbindelsens verkliga natur – antagligen sedan Karin genom inflytandet från Oxfordrörelsens benhårda sanningskrav bekänt hur det verkligen förhållit sig – blev det förstås ett dråpslag med livslånga konsekvenser. Men jag tror ändå att den vrede och det hat han därefter länge kämpade med, i första hand riktade sig mot Karin och hennes äktenskapliga svek (som ju tog sig andra uttryck än bara sommarveckorna med Olof Lagercrantz):


Betänk att Olof Lagercrantz däremot länge var en konservativt-kristen diktare, mycket mer konventionell och anti-modernistisk än Sven Stolpe, och när t.ex. en antologi med kristen lyrik skall publiceras 1943, rekommenderar Stolpe att Lagercrantz skall representeras i den. "Jag har stor förkärlek för hans fina lyrik." De var dessutom bägge aktiva för Finlands sak och på plats där under vinterkriget. Det är inte orimligt att det faktiskt var Lagercrantz senare vänstervändning, och hans åtföljande negativa inflytande på det svenska kulturlivet, som gjorde att denne definitivt blev Stolpes fiende, och att affären med Karin först då fick sin laddning som ett exempel på Lagercrantz allmänna lastbarhet och kladdiga uppträdande mot kvinnor.

Börjar undra om det kanske är fel med de "stora" namnen som förts fram i tråden.
Om det som Stolpe skriver tas på allvar:

Han skrev till redaktörerna för våra uppslagsverk och klagade över att han inte fått utrymme nog, han skällde ut våra litteraturhistoriker för att de inte hyllat honom tillräckligt i sina översiktsverk, han rasade när hans jämnåriga behandlades i stora monografier, han skummade av vrede, om någon kollega blivit inbjuden till en kongress, där han inte var med: han infann sig då objuden, gnatade och skällde, lamenterade och förbannade, tills han av den uttröttade kongressledningen fick gratis hotellrum och inbjudan till alla banketter…

så låter väl inte det som om det skulle röra sig om t. ex. Ekelöf, jag har aldrig läst att något sådant skulle ha ägt rum, har någon? Inte heller Lindegren eller Ekelund sysslade väl med dylika fasoner?

Kanske är det verkligen någon mindre känd författare, även om Stolpes Han betydelse är ringa – och helt negativ ska tas med en nypa salt så kan det vara så att det faktiskt ligger något i det?

Även om det är en mindre känd författare bör det ändå röra sig om en känd person, som åtminstone halva landet kände till. Stolpe skrev ju att när "hans död stod i pressen, hade jag ett intryck av att halva landet andades ut". Fast det där intrycket han fick kan förstås ha varit kraftigt överdrivet, så det kanske ska tas med en nypa salt det också.

Vad lustigt, jag tycker tvärtom att det är mycket som dykt upp i tråden som passar märkligt väl på Ekelund:

• Beskrivningen av den dödes negativa egenskaper: avunden, gemenheten, hatet och smädelserna. Oavsett dess sanningshalt har den, som Falstaff-Kafir upptäckt, påfallande likhet med Stolpes karakteristik av Ekelund i 40 svenska författare, och även med en kort formulering i hans Ande och dikt.

• Den döde beskrivs som en outsider "som så många förbannat och de flesta föraktat". Detta tycks stämma långt bättre på tidsfrämlingen (och tidvis landsflyktingen) Ekelund än på många andra av Stolpes här i tråden nämnda fiender, som ofta var högt respekterade män på svenska akademi- och professorsstolar och framgångsrikt trampade i takt med en viss samhällsutveckling som Stolpe ogillade.

• Stolpes påstående att han själv inte haft så mycket med den döde att göra, aldrig skrivit ett ont ord om honom och varken var hans personliga vän eller fiende. Ekelund verkar knappt nämnas i Stolpes skrifter förrän i det sena verket 40 svenska författare, som alltså är skrivet flera år efter att texten Den döde publicerades.

• De av baggebo1 anförda iakttagelserna om Ekelunds kverulans och oförmåga att tåla andra gudar jämte sig. Även om denne principiellt hyllade ett stoiskt ideal av lugn besinning och ingen lystnad efter annan ära än eftervärldens så tycks även andra ha menat att han ibland misslyckades att efterleva det.

• Kraniet. Kan inte Ekelund ändå i någon mån misstänkas ha varit innehavaren?

• Begravningsakten. Ekelund hade ju en skara "troende" lärjungar varav några bevisligen bevistade den, delvis i oro för att profetens minne skulle skändas av borgerligheten och kristendomen. Gösta Oswald skrev i sin sjukjournal kvällen före akten:


Kan det utifrån detta inte tänkas att Oswald eller någon av hans kollegor uppträdde som den "unge viktige ateisten", som med några högstämda ord försökte jordfästa mästaren mer i enlighet med dennes antika ideal?

Cirka två månader efter Ekelunds död skrev Stolpe i Aftonbladet att Ekelund har ”utövat ett inflytande, vars spår kan urskiljas nästan överallt i vår senare litteratur. Inom lyriken är dessa spår lättast att urskilja.” Enligt trådstarten skrev Stolpe att "[d]en döde var förvisso ingen världshistorisk gestalt. Han betydelse är ringa – och helt negativ." Om det sistnämnda verkligen har med Ekelund att göra verkar Stolpe helt ha bytt åsikt om Ekelund.

Det var ingen dålig plädering för Ekelund-hypotesen. Men stämmer följande på Ekelund?


Jag har svårt att föreställa mig att en person som alltid betonade att han såg bristen på erkännande som något positivt samtidigt skulle bete sig på det viset. Därmed inte sagt att han inte egentligen ville ha beröm (surt sa räven...), men det verkar märkligt att han i så fall skulle ha blottställt sitt hyckleri genom att tjata om lovord och inbjudningar. Om man får tro de beskrivningar jag har läst var Ekelund dessutom en svårtillgänglig, ensam människa. Den döde var en mer socialt utåtriktad person som höll sig framme i olika sammanhang, intrigerade och trängde sig på, det är i alla fall mitt intryck. Det stämmer också bättre med beskrivningen av den döde som en "källa till ständiga kriser".

Hur får du detta att passa in i din hypotes?

Och sedan har vi, som sagt, det där med den knarrande skaren redan i september.

Har du tagit fram artikeln du nämnde tidigare? Har du i så fall möjlighet att klistra in texten här eller lägga ut en kopia av den på nätet?

Tyvärr har jag inte artikeln ifråga, utan citatet från den är tagen från kandidatuppsatsen Källor och pölar: Kritiska perspektiv och litterära ideal i Vilhelm Ekelunds Böcker och vandringar (1923) av Andreas Creutz (2020).

Kanske att det är fel att söka bland namnen som alla läsande människor hör talas om tidigt i livet, som Gunnar Ekelöf, Vilhelm Ekelund, Herbert Tingsten. Kanske att vi skall söka bland dem som var skuggfigurer för en, tills man lämnat tonåren? Jag nämner namn nu som inte kan vara rätt, bara för att ange storleksordningen på personernas namnfrejd: Henning Berger, Waldemar Hammenhög.

Det var inga förslag alltså, bara ett sätt att visa vilken igenkänningseffekt den dödes namn skulle kunna ha, om rätt namn plötsligt kom fram, och det var ett namn som då och särskilt nu är i lägre division än Ekelöf med flera.

Detta är en inte orimlig tanke och i så fall är det inte osannolikt att en av dessa då ännu levande personer var Ingemar Hedenius - inte bara professor och ateist utan också en av dem som angrep Stolpe i debatten kring hans doktorsavhandling.

För övrigt en av de intressantare trådarna på länge!

Hedenius är absolut en av killarna i gänget - han var ett hatobjekt för Stolpe liksom nästan alla i den inre kretsen kring Tingsten i DN under 50-talet (utom möjligen Jolo?). Stolpe avskydde den här DN-kretsen inte minst för dess militanta sekulära ateism: de strävade med stor framgång efter att framställa all kyrklig kristendom som omodern, intellektuellt korrupt och mossig. Enskilda kristna kunde man ha överseende och respekt för men inte kyrkan eller kristna anspråk på att bli kulturellt eller politiskt ledande.

För Stolpe var Kyrkan, prästerna och de troendes församling heliga - han såg dem, i synnerhet den katolska kyrkan, som en episk historia om martyrskap och tro, offervilja och vishet - och under Guds och kyrkans ledning. "Världen kan klara sig utan en kung /dvs kungen av Frankrike/ men inte Påven" hade påven sagt i en av hans idol Paul Claudels dramer om Napoleons maktkamp med Vatikanen och Stolpe höll utan vidare med (medan Martin Lamm citerade samma rad som ett uttryck för doktrinär dumhet). Naturligtvis krockade detta med den tydliga svenska moderniteten och kulturradikalismen, som hade avpolletterat Gud och kyrka.