Vem var den ”smygande pesten” i svenskt kulturliv vars död Sven Stolpe gladde sig åt?

Var inte Stolpe djupt kristen? Tänkte först på OL också men det verkar ju vara fel. Ture Nerman känner jag inte mycket till om.

Av beskrivningen låter det som vilken kändiskåt kulturnisse som helst. Vad var det som utmärkte den "smygande pesten" jämfört med den genomsnittlige kulturkoftan?

Detta kan också hjälpa:

Hur många generationer hjälplösa studenter har inte bokstavligen förgiftats av den snåla, hånfulla nihilismen hos en professor, som aldrig skrivit ett bestående verk, som hänsynslöst bedrivit mannamån, som smädat och kränkt så gott som alla viktiga och nyskapande diktare i de sista generationerna.

Sven Stolple var förtjust i 90-talisterna.

Står det om samma person i samma text?

Ja det är från Sven Stolpes Låt mig berätta mer, samma text. Kapitlet har titeln Den döde.

Och personen som beskrivs i öppningsinlägget är samma som denne professor? Där hade ju Stabskapten i såna fall kunnat komma med den "ledtråden" direkt, eftersom det är en ganska viktig pusselbit.

Det kan vara Martin Lamm, död 5 maj 1950 i Stockholm. Docent i estetik med konst- och litteraturhistoria i Uppsala. 1919–1945 professor i litteraturhistoria vid Stockholms högskola.

Från Sven Stolpe och den litterära debatten (1956) av Birger Christofferson.

När Sven Stolpe, 19 - årig, hade presenterat Gundolf i " Iuvenes ” och på seminarier , tillrättavisades han av sin lärare Martin Lamm

Är det helt klart att det var en professor som det syftas på i TS citat?

Annars lutar jag åt Ekelöf som tidigare nämnts i tråden.

Nej, helt säker kan ingen vara. Vad får dig att tro att det skulle vara Ekelöf?

Det låter som en rimlig kandidat - men då ska man komma ihåg att före 1940 var Böök en av de allra mäktigaste personerna i svenskt kulturliv och en person som många i dåtiden behandlade med djup vördnad, t o m kryperi.


Böök uppträdde och skrev ofta med ambitionerna och laterna hos en professor (även om han inte hade titeln) - det gjorde däremot aldrig Ekelöf.

Knappast Böök eller Lamm, Stolpe beundrade dem bägge redan som ung student och hade ett så gott förhållande till den sistnämnde att Lamm rentav gjorde en extrasväng när han var ute och reste i Europa och besökte Stolpe när denne låg inlagd på sanatorium i Schweiz. Jag har också många gånger funderat på vem det kan vara, det knepiga är ju inte minst att Stolpe påstår att han sig "veterligen aldrig skrivit ett ont ord om den döde". Då faller många bort.

Sen får man väl tänka på att Stolpe hade smak för goda historier och tillspetsade framställningar – den här slutar väl rentav med att han hör ett kusligt skrik långt bortifrån som indikerar att den döde är på väg att hämtas ned till helvetet.