I samlingen Låt mig berätta mer (1971) skriver Sven Stolpe om en avliden person som han tyckte var ovanligt vedervärdig. ”Får man glädja sig över att en person har dött?” inleder Stolpe och svaret blir att ja, i det här fallet får man nog det, så otäck var den döde.
Han namnges förstås inte, men jag tänkte att det kanske går att lista ut vem han var. Nedan citerar jag de delar av texten som kan bidra till att identifiera honom.
Vem är det Sven Stolpe skriver om?
Han namnges förstås inte, men jag tänkte att det kanske går att lista ut vem han var. Nedan citerar jag de delar av texten som kan bidra till att identifiera honom.
Citat:
När hans död stod i pressen, hade jag ett intryck av att halva landet andades ut – ett nästan olidligt tryck hade försvunnit, äntligen, äntligen, var denna förfärliga människa borta.
Citat:
Den döde var förvisso ingen världshistorisk gestalt. Han betydelse är ringa – och helt negativ. Men i svenskt kulturliv var han en ständig risk, en källa till ständiga kriser. Han var som en smygande pest – rätt som det var, kände man fläkten av hans hat, hans avundsjuka, hans gemenhet.
Citat:
Får man döma? Man kan inte gärna låta bli, när man ser gräset formligen vissna under en ond människas fötter, när man i decennier hör om hans vilda utbrott av avund, av hat, av missunnsamhet, när man läser hans ohyggliga brev. Jag tog fram den bunt brev jag har från honom – de ligger långt tillbaka i tiden – och läste för första gången åter igenom dem. De var inte särskilt ovänliga, snarast tvärtom. Vi var aldrig ”fiender”. Mig har han aldrig skadat. När jag sakta gick igenom dem, tyckte jag mig för första gången se, att denne man, som så många förbannat och de flesta föraktat, i själva verket var sjuk, defekt. Man såg det förresten redan i hans ohyggliga kranium, i hans ögon. Han var ett slags karikatyr på människan. Han gjorde aldrig någonting riktigt bra – men alla hade, trodde han, ändå plagierat och bestulit honom. Han hade alltid varit den förste. Det var bara det, att ingen observerade honom, erkände honom.
Citat:
Den döde hade en osläcklig hunger efter erkännande, beröm. Han skrev till redaktörerna för våra uppslagsverk och klagade över att han inte fått utrymme nog, han skällde ut våra litteraturhistoriker för att de inte hyllat honom tillräckligt i sina översiktsverk, han rasade när hans jämnåriga behandlades i stora monografier, han skummade av vrede, om någon kollega blivit inbjuden till en kongress, där han inte var med: han infann sig då objuden, gnatade och skällde, lamenterade och förbannade, tills han av den uttröttade kongressledningen fick gratis hotellrum och inbjudan till alla banketter…
Citat:
Jag undvek honom alltid, hela hans sfär plågade mig. Jag har veterligen aldrig skrivit ett ont ord om den döde. Men visst avskydde jag allt vad han stod för, visst äcklades jag av hans självmedlidande, hans eviga anklagelser och beskyllningar.
Citat:
Jag reste upp till hans begravning. Han avskydde kristendomen, förstås, och ”vigdes” till vilan av en meningsfrände. Det blåste kallt – jag stod på litet avstånd för att inte irritera och hade rockkragen uppslagen. Jag kände till att börja med en rysning – nihilismen biter sig själv i svansen, förtär sig själv. Det onda är en negering – det har ingen verklig existens. Ingen av de närvarande föreföll gripen eller sorgsen. ”Vigningen” var en sorglig historia – en viktig ung ateist försökte spela präst. I vems namn ”vigdes” han?
Vem är det Sven Stolpe skriver om?
__________________
Senast redigerad av Stabskapten 2021-11-23 kl. 16:29.
Senast redigerad av Stabskapten 2021-11-23 kl. 16:29.
