Att sia om framtiden

Barn ska planera sina studier och liv. Välja en bana som kommer påverka deras identitet och framtid. De har nästan inga grunder att stå på i sitt beslutsfattande.

De får gå på vad de tycker för stunden. Vilket baseras på den begränsade kunskap de har för stunden. I praktiken tar de livsavgörande beslut baserat på rena illusioner.

Kan man höja det dilemmat till en filosofisk diskussion för att ge barnen verktyg att tänka på sina livsval? Det är inte bara barn som tar livsavgörande beslut.



Den stora tråden om civilekonom- och ekonom utbildningar. Före, under och efter

Socionomprogrammet i Lund(Socialt)

Vet verkligen inte vad jag vill... lärare, psykolog

Det finns många fler exempel under Utbildning och studier här på flashback.

Vilka barn snackar du om? 5-åringar som väljer om dom ska bli brandmän eller mäklare? Sist jag kollade så var man vuxen när man fattade sådana beslut och det är dessutom ingenting som hindrar att man byter karriär i livet.

Så är det och att det tillåts fortsätta bara ur ett samhällsperspektiv är helt förkastligt.

Men alla skiter i alla. Så det är bara att göra detsamma, tyvärr. Det finns ingen ledare.

Idén påtrycks av vuxna och samhället. Att man behöver planera och välja väg stämmer inte om man inte ämnar att bli president eller nästa Mozart. Livet har en tendens att lösa sig och om man inte vet så kan man alltid ändra sig senare. Gör vad du vill

Med det i åtanke, vilken livsbana skulle du rekommendera en ung människa? Vilka filosofiska verktyg använder du för ditt resonemang?
Jag hade 15-17åringar i åtanke. De som väljer gymnasieinriktning och universitetslinjer. Eller som väljer att hoppa av dem. Men som du säger så kan man ställas inför samma situation senare i livet.

Jag tycker det är en äcklig sak att försöka resonera sig fram till vad man ska investera 5-10% livstid i baserat på romantiska förhoppningar och förväntningar.

Men vad är alternativet? Hur ska man annars veta vad man vill och välja bana i livet?
Ok, tack. Men man är bara ung en gång. Jag hamnar ofta i att se livet som en ändlig resurs. Kraften och hälsan försämras. Åren mellan 20 och 40 är mer värda än åren mellan 70 och 90.

Då är det är en dyrbar resurs som man inte gärna bara sprätter iväg.
Edit: Hur kommer jag fram till vad jag vill? I framtiden kanske jag ångrar mig bittert.

Idag blir barn curlade eller helt förbisedda. I båda fallen så får de inte någon bra uppväxt och saknar därför den "livs-bredd" som barn förr hade när de är i den åldern att de ska bestämma sig för utbildningsväg.

För att lösa detta problem så måste främst två åtgärder till.

1. Kräva mer av barnen i skolan (som det var förr).
2. Kräva mer av föräldrarna (som det var förr).

Det skulle ge barn som har en tillräcklig livs-bredd för att bättre förstå de beslut om vilken utbildning de naturligt kan vara intresserade av. Även när det fungerar smärtfritt så är det kanske på gränsen och vissa omogna kan dock fortfarande vara för unga för att fatta dessa beslut. Men det löses enkelt genom att det trots allt är förhållandevis simpelt att byta väg både under utbildningen och efter.

Tyvärr så går samhället åt rakt motsatt håll som jag skriver krävs i mina två punkter och därför så kommer det bara att bli värre/sämre.

En liten edit:
Det finns en punkt tre som också måste till och utan den så faller punkt 1 & 2

3. politiker, polis och samhälle måste sätta stopp för samhällets nuvarande förfall.

Folk har snackat om dessa punkter hur länge som helst. Men det ger inte mycket effekt ty man måste åtgärda det mångkulturella grundproblemet först. Våga snacka om det, du och din växande skara.

Det är just dessa punkter som kan fixa det "mångkulturella grundproblemet".

Och jag vågar ju snacka om det eftersom jag skriver dessa inlägg som "snackar om det".

Det räcker inte med att folk snackar om punkterna. Det gör ingen skillnad fören man börjar handla efter dem.

Om vi tar ett barn som inte är curlat och som har den gamla tidens "livs-bredd". Hur skulle ett sådant barn ställa upp problemet för att komma till en bra slutsats?

Edit: En sak jag uppskattar är att beskriva problem så att det inte kan bli fel. Om jag väljer mellan två utbildningar så tar jag den med bäst potential för trevliga klasskompisar.

Då kan jag tänka att även om jag misslyckas med utbildningen så kan jag öka mina chanser att träffa en tjej, nya vänner eller ett kontaktnät i arbetslivet. Då kan man inte förlora på det.

Eller om jag är osäker på om jag kommer att trivas i en kurs att söka två utbildningar. Byta om den ena inte fungerar. Hedgea så att säga. Gardera sig mot förluster.

Det barnet ställer inte upp valet som ett problem. Det barnet "känner i magen" vad som är rätt eftersom barnet har mer verklig livserfarenhet av en fungerande vuxenvärld.

Det förbisedda barnet har sannolikt levt i en grupp med andra förbisedda barn och de har fostrat varandra. Några kategorier där är de kriminella gängen eller narkomaner samt de som tröskas fram och tillbaka inom psykvården. Mildare fall får helt enkelt bara misslyckade liv och trycker i ett hörn i ångest när det inte sitter på ett pissjobb som de hatar för att betala hyran till en bostad de hatar i en stadsdel de hatar.

Det curlade barnet har växt upp i en värld där denne lär sig att det man gör är att gråta sig till det man vill ha. Gråter man så får man. Tycker man en text är hemsk så ska man inte behöva läsa den (därmed inte lära sig även saker som är fakta och viktiga).



Nja. Jag kan se framför mig att man delvis tänker på det här sättet när det gäller gymnasiet. Men det kan bara gälla mindre alternativa vägar. Jag har svårt att tänka mig att en person som känner sig tekniskt lagd och är intresserad av att arbeta med något tekniskt i framtiden väljer barnmorskeprogrammet bara för att några kompisar valt det eller för att det går snygga tjejer där.

När det gäller universitet och högre utbildning så ska man helt bortse ifrån vilka klasskamrater man får. Det ska endast styras av vad man vill och är intresserad av.

Okej. Vad är ditt råd till de som blivit curlade respektive förbisedda? De som inte "känner i magen" att någonting är rätt?

Det rådet blir att se till att läsa in dig på alla ämnen i skolan för att skapa dig en bred allmänbildning.

Skulle du tillhöra gruppen som är förbisedd och blir uppfostrad av dina hel- eller halvkriminella jämnåriga så sluta helt enkelt att umgås med dem även om det känns ensamt. Engagera dig i andra saker, sånt som ger dig något värde som människa och fokusera på skolan.

Om du är curlad och lärt dig att gråta dig till allt och lärt dig att det ger dig det du vill ha så har du potentiellt ett grymt hårt uppvaknande framför dig när du blir vuxen på riktigt och du får problem när du försöker gråta dig till saker i arbetslivet eller i andra sociala sammanhang med andra vuxna. Ta då tag i det genom att lära dig att ta ansvar för dig själv. Engagera dig i saker och bestäm dig för att du bara ska ha och göra sånt som du själv har arbetat dig fram till. Träna på att acceptera människor/tankar och åsikter även om de inte stämmer med hur du vill att det ska vara. Du behöver fortfarande inte tycka att deras tankar i alla lägen är bra.

På så vis så kan du få upp ögonen för en bredare värld och du kan bli starkare. På så vis så bör det allt mer falla sig naturligt för dig själv vem du är och vad du vill. Jag erkänner att det är en mäktig uppgift för just de som befinner sig i att vara curlade eller förbisedda att ta steget. Men det går och en å annan unge gör det.

Om du tycker att ett ämne i skolan är tråkigt så beror det bara på att du egentligen är dålig på det ämnet. Det som i princip gäller alla skolämnen är att om du ser till att bli bra på det så blir även ämnet roligt.

Om du följer detta så bör det förenkla din magkänsla rejält. Det är klart att även den mest självsäkra och erfarna människa kan ställas inför svåra val i livet. Men det är nog vanligare att en sån människa resonerar med sig själv än att denne ställer upp listor med utomstående faktorer. Eller väljer livsväg på grund av vad någon kompis väljer att gå i skola.