Varför hellre bidrag än jobb iskogen?

Är alternativet att slippa så gör folk inte det såklart.

i Ukraina finns inte samma möjligheter att slippa s¨å då tar man jobb i Sverige.

Det jag argumenterar mot är att man skall kunna gå på bidrag samtidigt som det finns arbete.

Men om man inte vill arbeta, då? Det finns roligare saker att göra. Dricka sprit. Spela datorspel. Dagdrömma.

Livet är kort. Man ska maximera antalet glada stunder och minimera antalet tråkiga stunder.

Det är ju vad jag menar inte skall vara möjligt.

Jag är trött på att betala andras sprit, datorspel och dagdrömmar.

Kommunerna försöker, tex Borlänge skickade ut en ”skock” för att utbilda sig till skogsvårdare, röjare framför allt plantörer! Samma skock blev tillbakaskickade för att de var odugliga, finns artikel om man googlar lite! Så en bekväm lägenhet med som sagt rinnande vatten och stålar på kontot varje månad smäller jävligt högt mot att slita med krökt rygg dagarna i ända.

Strunta själv i att jobba då. Drick sprit, spela datorspel och dagdröm istället.

I vilket samhälle då?

Ingen sjukvård, inga pengar, ingen kollektivtrafik. Lägenheten rasar sönder...

I ett samhälle finns det alltid 90% hyggliga draghästar som gör det möjligt för de 10 procenten att leva på marginalen. Det är därför argument som "tänk om alla skulle göra som du" aldrig håller. För alla gör inte som jag. De flesta gör sitt bästa i världen och det gör att vissa slipper göra något alls. Som jag, exempelvis. Andra drar mitt lass också. Och när vi sedan dör så spelar det ingen roll vem av oss som gjort vad, för alla är vi lika inför mörkret. Om en generation finns det inte ens någon som kommer ihåg att just du och jag ens har existerat. Ingen minns vem av oss som hade "heder" eller inte. Det enda som räknas är här och nu och hur vi lever våra liv i stunden. Vissa arbetar i gruvan just nu, och sliter med smutsiga ansikten och värkande ryggar. Jag avnjuter en kall öl på min fina balkong där jag odlar pelargoner. Skulle jag ramla och slå mig så ser draghästarna till att jag ändå får vård. Skulle min kyl gå sönder tar det kommunala bostadsbolaget notan.

Jag förstår att detta är fruktansvärt provocerande att läsa men jag menar inte att provocera. Mitt mål är inte att göra dig varken arg eller uppgiven. Skälet till varför jag skriver detta är att ge dig en inblick i att det finns andra synsätt än det klassiskt hederliga svenska strävsamma "göra rätt för sig"-sättet. Och varför inte? Som sagt, om fyrtio år är vi döda, om sextio är vi glömda.

Men jag tycker inte man skall kunna göra som du. Vad är det som är oklart?

Vänsterister på tråden kanske försvarar ditt livsval, men jag vill inte att skattepengarna skall gynna dig och möjliggöra din livsstil helt enkelt.

Då tycker vi olika. Det får man göra.

Men ställ dig frågan, varför väljer du att stå på din strävsamma sida istället för att joina mig på den lite mer laidback sidan? Som sagt, om en mansålder kommer ingen att komma ihåg vem av oss som stod var. Och det är rätt skönt att slappa.

Står till rådighet OM det finns bostad och hunden får följa med. Bara pm'a!

Du har en poäng, gick just häromdagen på kyrkogården, och det sätter ju livet i perspektiv, när man kollar på gravarna. En sten på ett frimärke, det är allt som finns kvar.

Dock, skogsarbete i lagom tempo skulle jag inte tacka nej till, motion och frisk luft. Planta träd är bra för moder jord.

Så är det. Långa rader av strävsamma män och kvinnor som slet och slavade och försakade själva för andras skull. Och nu är allihop döda. Deras gravar saknar blommor. "Sköts av kyrkorådet". Det är tacken för alla tidiga kalla morgnar, alla sena eftermiddagar av övertid, all inbillad solidaritet med en massa främlingar och all inbillad heder inför släkt och vänner som i sin tur också är döda och bortglömda.

Jag bad inte om att födas. Jag kommer inte ifrån att jag ska dö. Men däremellan ska jag ha så roligt och skönt och trivsamt som möjligt. När jag dragit mitt sista andetag kan världen ta sig i baken.