Vad är en demon? Fråga till er som tror på sånt

Ja, det klarar jag.

Tror du det krävs år av power-meditation såsom att
samarbeta med elementen och att bygga upp stark vilja, empati/omsorg och självdisciplin för att bli odödlig på andra sidan graven. Och ta om mängder med information.
De finns kanske många som aldrig slutar reinkarneras?

Nu när folket har förlorat intresset för ämnet kan diskutera återigen på riktigt.

Till och med djävulen var inte så dum nog att skulle förneka Kristus existens..
Vad är det för fel på lögnaktiga häxor egentligen, varför hånskrattar åt oss?

Inget fel alls! Men för 400 år sedan slickade de Satan-luzsifers bak, och det var skönt! Dessutom blandar du ihop negs med demoner. Demoner utmanar, testar och hjälper dig om du har ditt andra hem i natten. Är du rädd så blir det inte nådigt.

Snarare så krävs det ödmjukhet och hårt arbete.
Empati och moral brukar dö i processen innan självet slits sönder.

Jag var med om ett demonangrepp, sades det i min upplevelse som jag hade då ... en psykotisk upplevelse och en spirituell upplevelse också för den delen. De som sades vara änglar i min upplevelse sa att jag hade en demon i mig, och jag var tvungen att ligga i min säng och jag fick inte resa mig upp, för jag sov egentligen och skulle aldrig vakna då igen... Jesus var med i min upplevelse, sades det. Jag blev tillsagd att säga "I jesu namn försvinn" till demonen och jag följde vad tankarna jag hade sa att jag skulle göra. Jag har kommit fram till att i efterhand så var det just det, tankar som jag hade som jag trodde att objekt jag såg i mitt seende tänkte. Det är min förklaring på det hela.

Jag tror jag har ett svar på din fråga. Demoner, om en vill tro på det eller inte, jag väljer att inte utgå från att demoner är verkliga för min psykiska hälsa beror på hur jag förhåller mig till den upplevelsen jag hade då, och jag tycker att alla borde ha den approachen...

Att säga att det är en demon eller ett spöke eller vad det är man blir utsatt för och att utgå från att det är sant, är att gå på känslan och vad den säger om situationen, istället för vad förnuftet säger om situationen.

Om du är med om någonting riktigt skrämmande, som i ditt exempel så skulle svaret "aldrig" komma i mina ögon från deras egna fantasi. De tillåter sig att fantisera vilt om någonting främmande, deras händer styrs av något i deras omedvetna till att bilda någon form av samband för dem som de sedan kopplar till en fantasi då om att det är en demon... Detta är det som driver deras omedvetna sedan. Rädsla uppstår och rädslan tar över och bildar en massa slutsatser som leder en till känslor som är irrationella och det enda sättet är att kontrollera känslan är att antingen ha tro i att en upplever någonting verkligt och sedan tro genom en ritual att det kunde bli botat med hjälp av en ritual från någon som kan sådant.

Eller så antar de att det är något fuffens med känslan och undersöker, vad det är som en upplever, kanske vem är det som upplever det? För om en identifierar med en idé en har om någonting "jag är under ett angrepp!!" då finns det två, "En som blir angripen" och "En som angriper". Vem är det som blir angripen? Om en identifierar denna som blir angripen, dvs peka på den... Då skulle personen antagligen peka på kroppen, och säga "det är jag" ... alltså kroppen (och idén den har om sig själv) ... det där är jag. Men det är det inte, det är kroppen. Så "Den som blir angripen" är garanterat inte kroppen, men det känns så. Detta är en känsla, är känslan en giltig kandidat för att avgöra om upplevelsen av situationen stämmer?

Och sen angriparen... Om en skulle identifiera den, kan ju vara så att en reaktion som uppstår i kroppen till följd av eventet "aldrig" upplevs som en attack, och därmed är reaktionen tolkat till att vara ett angrepp (ett hot). Sådana saker är viktiga att utesluta innan en drar slutsatsen om något paranormalt anser jag.

Alltså frågor i den stilen. Undersöka fakta. För många hjärnspöken bildas genom att en bildar en falsk identitet, hur den identiteten är vet jag inte riktigt själv... Försöker fortfarande reda ut min upplevelse.

Om någon har någonting att säga angående det jag skriver, för jag delar med mig av mitt trauma, så får ni gärna bidra med ert perspektiv på det. Kan vara nyttigt för mig med feedback.

Så självet bör man ju ha kvar men inte jaget?

Menar du att man måste reinkarneras om självet slits sönder?
Vad är det vanligaste folk brukar slarva med?

Ser nu att jag blandade ihop termerna i mitt inlägg
Det är jaget som slits itu eftersom de moraliska värderingar och regler som styr utifrån är de som skapar jaget.
Ur det perspektivet jag har så ligger även saker som rasism/nazism in under detta eftersom det är värderingar man får till sig.

Självet är det formlösa som skapas under arbetets gång och är den sanna naturen och drivs av den sanna viljan.
Det är den gnista som kallar från bortom.

Självet går inte att förgöra och följer med i reinkarnationerna.

Ja. Ot: Demoner vet nog att det gäller att vara extremt kombattantisk- bortom allt förstånd, för att helt besegra gud-demiurgen inklusive medföljet för det finns så starka antipoder, korrupta krafter som aldrig försitter chansen att urvattna dig. Det är mycket farligare i längden att ”vara en god medmänniska” än att gå all in med externa demoner via spontan invokation till en början helt okontrollerat. Fake it till you make it fungerar till slut. Tillåt mig ta mig själv som exempel.Sedan ganska nyligen har en egen path framkommit till mig. Alltså inget system som är länge studerat eller praktiserat. Men så är jag ju kopiöst stryktålig snarare än ödmjuk såsom den vanliga betydelsen av ödmjuk är. Har genom åren märkt att om jag är beredd att bokstavligen gå över lik för att (alltid vara beredd på allt!) bli så fri, heltäckande och spirituellt wikked som möjligt, (målet är självklart att bli en satanisk Gud olik alla andra Gudar) så KRÄVS att man är 100% genuin, modig och som du har sagt - helt orädd för galenskap och död.
Jag har passerat äkta galenskap som en svår prövning! Tro mig, det var verkligen galenskap bortom psykiatrins utmarker. Helt fläppt ända tills jag kom ur det via en tung svamptripp.
Anser du det vara viktigt att följa ett väl utarbetat system?
Det är möjligt att det är ett säkert alternativ, bara man pallar och är vördnadsfull, aldrig ge upp.

Varför fejka?
Följer man det ordlösa vrålet så behöver man inte låtsas.

Ödmjukheten handlar snarare om att inse att ens ego sätter stopp för transformationen.

Säkerhet är onödigt och är bara i vägen

Nåja, vi kan konstatera att våra respektive mål inte är samma.

Utarbetade system ger vägledning.
Är det verkligen det bästa? Den frågan är upp till dem som är bortom.

I ett längre perspektiv kan våra mål vara samma även om vi har helt olika erfarenheter och sätt att be skriva. Man kan ju med fördel ha helt olika begins och jag har en benägenhet att ta genvägar ibland. Javisst, utarbetade system kan också bli förlegade i föränderlighet. Har svårt att se att en Stig som Många skall vandra (lite individuellt) inte är onödigt hinder/man lär sig samma semantik och det blir ju inte en helt egen path som kommer till dig (reflekteras från ”annorstädes” immateriella platser) när du är redo successivt DET borde vara ännu mer att följa hjärta och själ.
En fråga: strävar du efter att uppgå i och bli satan-lucifer i kaos endast när universum är imploderat/ besegrat såsom alla andra som är bortom eller vill du kunna vara fristående Gudom? Kanske var det en färsk fråga. Jag har även undrat om vad nästa masterplan är när Kaos råder? Är allt ” klart” då?

Genvägar fungerar inte och leder bara till misslyckanden och "fängelse".

Beror på traditionens arbetsmetoder och fokus.
Om fokus ligger på att lära sig av dem.

Jag strävar inte efter att bli satan-lucifer i kaos eftersom satan-lucifer inte existerar då.
Faktum är att termen används för att beskriva en gudom som strider mot skaparen.

De som är bortom är inte fiender och jag skulle inte ha något intresse av att besegra dem.

Jag vill inte vara en gudom, om du tror det har du missat hela poängen.
Målet är upplösning av skapelsen och varandet och att uppgå i det som fanns innan.

När kaos existerar så finns det ingen ny plan eftersom en plan innebär kausalitet eller att något är.
Slutmålet är tomhet och ingentinghet där inget är och inget kan bli.

Jo, men du vill ha minnen, ett obegränsat medvetande, en ha en karaktär som påminner om den du är idag, det är väl Supersjälvet!? Att fortsätta växa där tanke och handling är ett.