Citat:
Ursprungligen postat av
Poor.Boy.Valentine
Så korkat. Trump hade alltså, enligt dig, behövt skrika något i stil med; "hit them in the head", "shoot the crackers", "burn the building down", för att göra sig skyldig.
Står det någonstans i lagtexten att man explicit måste uttrycka själva våldshandlingen, in i minsta detalj, eller finns det exempel där man i mindre tydliga formuleringar kan bli dömd för att ha startat ett upplopp?
Inte i själva lagtexten, nej, men problemet är att det rättsfall som det senaste halvseklet varit knäsatt som ett avgörande prejudikat ifråga om uppviglande tal,
Brandenburg vs Ohio (1969), har en mycket hårt åtdragen syn på vad som ska räknas som tal uppviglande till våld och upplopp i rättslig mening. Clarence Brandenburg, en lokal klanledare i Ohio, blev fälld i två instanser i sin hemdelstat för att ha anordnat och försökt skapa publicitet i media för ett klanmöte sommaren 1964 där det fälldes en serie grovt rasistiska uttalanden om judar och "niggers" som antogs förstöra USA och måste stoppas. Mr B. var ansvarig för mötet och dess organisatör, därmed ansvarig för vad som yttrades (detta tycks SCOTUS inte ha ifrågasatt) och han hade bjudit in en journalist från en lokal radiostation för att försöka öka räckvidden (jfr Åke Green).
En av talarna toppade med att direkt anklaga president Johnson och Kongressen för att vilja förfölja och undertrycka den vita rasen, och uppmanade sedan till en vit "March on Washington" den 4 juli för att protestera mot Johnsons och Kings strävan efter att bryta segregationen och garantera färgades rättigheter. Mötet hölls alltså i juni 1964, strax före antagandet av
Civil Rights Act i Washngton, så uttalandena var ovedersägligen också en direkt replik på den epokgörande nya lagen.
HD i Ohio vägrade att ens ta upp fallet till prövning, eftersom man såg det som solklar "public advocacy of violence" utifrån tidigare lagar och rättsfall - men KKK-ledaren friades till sist i SCOTUS. De högsta domarnas resonemang kör i stort sett tesen att våldshandlingar måste ha skett (eller varit troliga skulle ske) i direkt anslutning till de uppviglande uttalandena, helst samma dag och i omedelbar närhet av det ställe där de bolmande orden fälldes. Där faller ju Trumps tal inom den rätta zonen, men inte hela hans pch hans advokaters/ presskompisars osv
föregående kampanj om "the Big Steal" vilken etablerade den klangbotten som talet uppfattades mot.
Dessutom kan Brandenburg-domslutet åtminstone
tolkas som att det måste ha varit en lika hårt kausal relation mellan de enskilda uttalandena och påföljande våldshandlingar som mellan fingret och avtryckaren - att orden direkt fjärrstyrde eller beordrade mottagarna att lyncha negrer, bryta sig in i Capitolium och hota senatorerna, placera ut bomber i en skola osv.
Citat:
Ursprungligen postat av Wikipedia
The per curiam opinion cited Dennis v. United States (1951) as though it were good law and amenable to the result reached in Brandenburg. However, Brandenburg completely did away with Dennis's central holding and held that "mere advocacy" of any doctrine, including one that assumed the necessity of violence or law violation, was per se protected speech. It may be that principles of stare decisis figured in the Court's decision to avoid overruling the relatively recent Dennis, but the distance between the two cases' approach is obvious and irreconcilable.[citation needed]
The three distinct elements of this test (intent to speak, imminence of lawlessness, and likelihood of lawlessness) have distinct precedential lineages.
Judge Learned Hand was possibly the first judge to advocate the intent standard, in Masses Publishing Co. v. Patten (1917),[15] reasoning that "[i]f one stops short of urging upon others that it is their duty or their interest to resist the law, it seems to me one should not be held to have attempted to cause its violation". However, the Brandenburg intent standard is more speech-protective than Hand's formulation, which contained no temporal element of imminence.[13]
The imminence element was a departure from earlier rulings. Brandenburg did not explicitly overrule the bad tendency test, but it appears that after Brandenburg, the test is de facto overruled. The Brandenburg test effectively made the time element of the clear and present danger test more defined and more rigorous.[13] Applying the Brandenburg test in Hess v. Indiana (1973) the Supreme Court held that the prerequisite for speech which is not protected by the First Amendment is that the speech in question must lead to “imminent disorder”.
Brandenburg-domslutet uppfattas numera av ganska många som ett alltför lättsinnigt och obekymrat sätt att ducka för frågor om uppvigling, våldsbejakande
hate speech osv.
Citat:
The Brandenburg test remains the standard used for evaluating attempts by the government to punish inflammatory speech, and it has not been seriously challenged since it was laid down in 1969. Very few cases have actually reached the Court during the past decades that would test the outer limits of Brandenburg. The most significant application of Brandenburg came four years after in Hess v. Indiana.[18]
Brandenburg has come under criticism in the twenty-first century. Lyrissa Lidsky, a scholar of the law, stated that "Brandenburg's sanguine attitude toward the prospect of violence rests on an assumption about the audiences of radical speech. Brandenburg assumes that most citizens ... simply are not susceptible to impassioned calls to violent action by radical speakers."[19] It has also become more common for lower federal courts to apply the test loosely, especially in circumstances related to online terrorist recruitment
https://en.wikipedia.org/wiki/Brandenburg_v._Ohio
