Argumentum ad hominem - detta med person

Tänkte att jag kunde starta några trådar angående partikulära fallasier - så att vi tillsammans ordentligt kan samtala om deras logiska funktion, hur vi identifierar dem, varför de så ofta är svåra att identifiera, hur och på vilket sätt de förstör inte bara argumentationen i sig och hela diskussioner utan också mänsklighetens hela världsbild och begreppsvärld samt allt annat högt som lågt av allt med filosofiskt värde som kan sägas om fallasin ifråga.

Tråden här är ämnad fallasin ad hominem:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ad_hominem-argument

Har ni möjligtvis någon bra metod för att identifiera beteendet och medvetandegöra det för dess brukare?

Många fallasier är svåra upptäcka, men just detta med ad hominem är tydligen speciellt svårt gällande sin egen användning. Här på Flashbackforum är det väl något av en tradition att angripa meningsmotståndares karaktär och samtidig snickra retarderade halmgubbar när man beskriver deras tankar och åsikter, och själv tänker jag ofta -sī fuerīs Rōmae, Rōmānō vīvitō mōre- och speglar motdebattörers traditioner (och samtidigt skriver att det är just detta jag gör), men ÄNDÅ går poängen nästan aldrig fram. I många fall ser det för den blinde tvärtom ut som att den som tar upp motdebattörers person är jag, en ovana jag vill förbättra.

Men visst är det väl personer vi diskuterar med här? Själv har jag ingenting emot att andra användare uttrycker precis vad de tycker om min person, så länge det är relevant för den diskussion som förs snarare än ämnet i sig.

Är det ens fel att använda uppfattade brister med meningsmotståndares agenda som argument, egentligen?

Vad tror ni? Vad tänker ni?

Ja, det är fel. Sakargument är det som är relevant. Allt annat är undanflykter när man saknar sådana.

Skönt att se fler uppskatta sundhet!

Är det också alltid fel att spegla motdebattörers argument för att försöka hjälpa dem upptäcka felet?

Om samma motdebattör framfört ett för Flashback traditionellt potpurri av ad ignorantiam-halmgubbar,
Tillför det då diskussionen något av värde att försöka visa denne sina fallasier genom att tydligt spegla argumentet?

Det beror på hur man gör det, skulle jag hävda.

Om en ateist beskriver din tro felaktigt, blir du inte ens lite sugen att påpeka för denne att h*n är ohyfsat obildad?
Kanske argumenterar du själv ad hominem och likadant förklarar för denne att h*n har en infantil uppfattning?

Har faktiskt sett dig förklara för andra användare att deras person är av den kvalité som i din värld förtjänar helvetet.

Det kan nog hända att det slipper ur saker som inte borde ibland. Men man bör ju låta bli egentligen.

Ad hominem är ju ett icke-argument som egentligen säger mer om den som framkastar argumentet än om den som det riktas mot.

Instämmer. Samma här, men:

Själv är jag dock av åsikten att andra användare får uttrycka precis vad de tycker om mina uppfattningar såväl som person, om och endast om det är relevant för det samtal som förs i ämnet snarare än ämnet i sig.

Har ingenting emot att andra kritiserar min person eller agenda, och tycker t.o.m att det kan vara väldigt relevant.
Säkerligen också därför jag ofta tar motdebattörers argumentation och skalar upp tiofaldigt som en jättespegel.
Därför att jag alltså tycker att det är både relevant och helt okej (dessutom tillhör det som sagt traditionen här).

Instämmer 100%!

Sedan är jag själv ibland den som framkastar sådana argument, tyvärr . Jag har ett temperament som gör mig till en idiot, då och då . .

Vi är flera som erkänner alltså.

Själv är jag dock oftast väl medveten om att så är fallet, men kan bara inte låta bli den där luriga jättespegeln.
Har inga problem med att agera idiot heller, för sådana är vi allihopa sedan födseln.
Andras påpekanden har t.o.m ofta varit det som drivit min egen kunskapsutveckling och världsbild framåt.

Det är bara ett riktigt ad hominem om man attackerar någons person för att på något sätt undvika att bemöta dennes argument.
Säger man att någon är dum i huvudet och ändå hederligt bemöter det personen säger så är det helt okej enligt mig.

Bästa sättet att bemöta ad hominem är att "call it out" när man ser det.
Typ "nu kommer du med personangrepp för att du inte klarar av att bemöta mitt argument".

En närbesläktad klassiker som kanske inte har så mycket med internetforum att göra men som tjejer ofta gör när de förlorar ett argument är att de från ingenstans säger någonting om ens person som de vet är känsligt. Detta som en avledningsmanöver så att man ska bli ställd, hamna i försvarsposition och tappa bort sig i argumentationen. För en man är det viktigt att kunna hantera detta och inte bli rubbad.