Är allt processer?

Herakleitos, en av mina favoriter, gött att någon nämnde honom. Hade det lite i åtanke när jag startade tråden faktiskt.

Kanske kan man i detta sammanhang även nämna den s.k. processfilosofin och Bertrand Russells gamle kumpan Alfred North Whitehead.

https://iep.utm.edu/processp/#SH3c

Det slog mig att Herakleitos aldrig sett ett fotografi, och att han kanske hade formulerat om sina tankar om fotografier funnits då.
Allting flyter, utom fotografier.
Från vårt perspektiv skulle vi kunna göra formuleringen
Allting flöt fram till 1826.
Vilket påminner mig om att Vilém Flusser (Flusser! Det låter som att det betyder Flytare, Flödare på tyska....Fluss är väl flod?) ordade om "The philosophy of an image in power".

Jag har det från Rupert Sheldrake, som i sin tur har det från A.N. Whitehead. Det är första gången jag försöker mig på att formulera tankegången själv. Jag finner den överraskande och elegant, när Sheldrake presenterar den.
Jag har sedan ungefär en månad sagt mig att jag trätt in i den 5:e dimensionen. Min förståelse hittills har lutat åt att det har någonting att göra med det kollektivt undermedvetna. Och synkronicitet. Does that make any sense utifrån det du menar när du talar om 5:e dimensionen?

Nej, det jag syftar på har med fysik att göra. Tänk dig att hela ditt livs historia från början till slut finns samlad på en film och att denna film står på en hylla.
Handlingen i filmen kan beskrivas med de fyra vanliga dimensionerna.

På samma hylla står ett oräkneligt antal andra filmer som också beskriver hela ditt livs historia från början till slut, fast inte exakt likadant. Alla filmer är möjliga varianter.
Hyllan representerar en femte dimension. Och vi rör oss från film till film lika väl som vi rör oss i de övriga fyra dimensionerna. Varje gång vi gör ett val, så att säga, så rör vi oss alltså i den femte dimensionen, och befinner oss i en ny film, medan de andra valen representeras av andra filmer som står i närheten på samma hylla. (Inga vågfunktioner kollapsar här som du märker, allt som kan hända existerar ju i filmerna på hyllan.)

De filmer som står närmast varandra är nästan identiska, och ju längre ifrån varandra filmerna står, desto mer skiljer de sig.
Ser du hur ovanstående beskriver en sannolikhetsvåg? Toppen på vågen representerar det du mest sannolikt kommer att uppleva. Och ju längre från toppen, i båda riktningarna längs den femte dimensionsaxeln, desto osannolikare är utfallet.

Här är en bonus: Kausalitet beror då på det faktum att sannolika händelser ligger nära varandra.
När vi säger att A orsakar B så representerar det alltså att B är det som ligger i anslutning till A och därför är väldigt sannolikt. Det löser problemet med oändlig regression. Det behövs ingen första orsak.
Allt är en enda stor statisk matris som liknar en talserie i fem dimensioner.
Siffran två följer efter ett, men vi säger ju aldrig att ett är orsaken till två. Ändå är det här precis vad kausalitet är i grunden.

Den stora gåtan är vilka "vi" är och hur vi kan vara observatörer som rör sig i denna statiska matris, bildruta för bildruta.

På köpet får vi även ett universum som saknar information eftersom komplementet till allt som kan hända är den tomma mängden. Men för att adressera vilken värld vi faktiskt lever i så måste man tillföra exakt den mängd information som krävs för att beskriva vårt observerbara universum. Tveksamt dock om det räcker med fem dimensioner. Eller så räcker det med en dimension eftersom alla möjliga kvanttillstånd antas vara enumererbara.

Ja, information är väl per definition en avgränsad del, ett specifikt mönster.
Ett ord innehåller information men alfabetet gör det inte, är det en fungerande liknelse här?
Universum innehåller allt och inget, skulle man kunna säga. Ett nollsummespel. Existens betyder då specifikt en avgränsning av detta världsallt, tänker jag.

Jag tror inte heller att det räcker med fem dimensioner egentligen. Men det är svårt nog att greppa som det är, hehe.

Påminner om att förtydliga vad eventuella sidodiskussioner har med topic att göra när ni postar. Relevanta sidodiskussioner är okej, men om det inte framgår varför det är relevant riskerar ni att få ert inlägg raderat eller att åka på varning för 0.03 (OT).

/Moderator

Ett objekt är en abstraktion av en process. I slutändan är allt en enda stor process, och endast när processen undersöks går det att urskilja objekt. Men dessa objekt är alltså "virtuella", i vilket menas att objekten inte är oberoende varandra eftersom de alla ingår i samma vågor av processer.

Kort menat så är objekten underlägsna processen. Den ena krävs inte för den andra.

Fast allt tyder ju på att universum är deterministiskt och att det därmed i varje situation bara finns ett enda möjligt utfall.

Kvantfysiker håller inte med dig.

Visst, universum är inte helt och hållet deterministiskt. På mikroskopisk nivå kan elementarpartiklar då och då dyka upp och försvinna slumpmässigt. Men även här blir det bara ett utfall i varje situation (alternativet, trots att det var möjligt, inträffade aldrig).

Determinismen finns i modellen. Likaså den probabilistiska aspekten av världen.
Båda perspektiven är representerade.

Jag gissar att du reagerade på att jag skrev "varje gång vi gör ett val"? Jag är själv osäker på vad det betyder. I en djupare mening. Vi kan strunta i det.

Sammanfattningsvis är allt processer som är deterministiska på samma sätt som en film är deterministisk. Ingen i filmen kan ändra filmen, så att säga. "Filmen" i analogin är vår 4-dimensionella rumtid. Det vi vanligen kallar universum. Allt från din födelse till din död är en sammanhängande (deterministisk) rumtidshändelse.

Det utesluter inte att "alternativen som aldrig inträffade" (ur vårt perspektiv inträffade de aldrig) kan beskrivas som händelser i parallela universa som existerar i en dimension skild från rumtidens fyra, alltså en femte dimension. Vi kan inte se dessa händelser eftersom vi "sitter fast" i vårat 4-dimensionella universa. Eller mer precist uttryckt; vi ser den händelse som befinner sig i skärningspunkten mellan alla existerande dimensioner. I skärningspunkten befinner sig alltid vårt medvetande, vårt fokus.

Och för att knyta detta på ett mer uppenbart sätt till trådens ämne;
En process kan då liknas vid en talserie med en observatör som fokuserar på talen i tur och ordning och samtidigt behåller de observerade talen i minnet.

Utan observatör existerar världen som en statisk superposition där "process" saknar mening.