Är allt processer?

Och för att knyta detta på ett mer uppenbart sätt till trådens ämne;
En process kan då liknas vid en talserie med en observatör som fokuserar på talen i tur och ordning och samtidigt behåller de observerade talen i minnet.

Är allt egentligen processer, och det vi tänker på som objekt en slags mentala tolkningar? Som stillbilder av verkligheten.

Ett del processer är för långsamma för att vi ska uppfatta dem. Ett berg reser sig sakta eller vittrar långsamt sönder. Din vän som du träffade igår är i stort sett, men inte helt och hållet, samma person när du träffar honom idag.

Andra processer är för små för att uppfattas. Atomers och molekylers rörelser.

Allting förändras.

Men en process förutsätter väl objekt som ingår i processen, eller?

Determinismen finns i modellen. Likaså den probabilistiska aspekten av världen.
Båda perspektiven är representerade.

Jag gissar att du reagerade på att jag skrev "varje gång vi gör ett val"? Jag är själv osäker på vad det betyder. I en djupare mening. Vi kan strunta i det.

Sammanfattningsvis är allt processer som är deterministiska på samma sätt som en film är deterministisk. Ingen i filmen kan ändra filmen, så att säga. "Filmen" i analogin är vår 4-dimensionella rumtid. Det vi vanligen kallar universum. Allt från din födelse till din död är en sammanhängande (deterministisk) rumtidshändelse.

Det utesluter inte att "alternativen som aldrig inträffade" (ur vårt perspektiv inträffade de aldrig) kan beskrivas som händelser i parallela universa som existerar i en dimension skild från rumtidens fyra, alltså en femte dimension. Vi kan inte se dessa händelser eftersom vi "sitter fast" i vårat 4-dimensionella universa. Eller mer precist uttryckt; vi ser den händelse som befinner sig i skärningspunkten mellan alla existerande dimensioner. I skärningspunkten befinner sig alltid vårt medvetande, vårt fokus.

Och för att knyta detta på ett mer uppenbart sätt till trådens ämne;
En process kan då liknas vid en talserie med en observatör som fokuserar på talen i tur och ordning och samtidigt behåller de observerade talen i minnet.

Utan observatör existerar världen som en statisk superposition där "process" saknar mening.

Av symmetriskäl antas historiken vara obestämd av samma skäl som framtiden antas vara obestämd i ett indeterministiskt universum. Den process som skapar våra minnen är i så fall inte reversibel då fler än ett begynnelsetillstånd ger upphov till samma minne. Av entropiskäl är forntiden mindre variationsrik än framtiden, men aldrig entydig. Liknelsen med en talserie förutsätter därför determinism.

Men varje händelse i ett deterministiskt universum är resultatet av en kedja händelser som måste se ut på ett exakt sätt för att just den specifika händelsen ska kunna uppstå. Alltså kan det inte bara vara en händelse som skiljer två deterministiska universum från varandra. För att en alternativ händelse ska kunna inträffa så krävs det att en lång rad tidigare alternativa händelser först inträffade, men då skrivs ju historien om och skapar två olika typer av situationer för dessa alternativa händelser att uppstå i, vilket innebär att de inte alls blir jämförbara.

Jag menar att historien aldrig behöver skrivas om. Hela idén med resonemanget är att alla historier redan är skrivna. Det var därför jag använde filmanalogin.

När vi människor ser en kedja av händelser så tittar vi kanske på en redan skriven historia, och vi kallar denna händelsekedja för kausalitet. Vi tror då att en orsak leder till verkan på grund av någon mystisk akt eller projicerad agens hos det orsakande objektet. Det leder oss felaktigt in i den gamla "religiösa" föreställningen om "en första orsak", alternativt en oändlig regression.
Om man för en stund kastar bort det vanliga tankesättet och istället tänker sig att ALLT är en färdig struktur i fler än fyra dimensioner, så slipper man liknande paradoxer och konstigheter.
Och så får man en del annat konstigt förklarat.

Då borde gravitation kröka ALLT i såfall.
Inte bara rumtiden, d v s inte bara fyra dimensioner utan alla dimensioner.
Det betyder t ex att sannolikheten för en händelse skulle förändras under påverkan av gravitation.

Ok, men allt är fortfarande processer, men de är statiska strukturer. Det är vi (vad det nu betyder) som flyttar fokus mellan nu-punkter i den flerdimensionella strukturen som är ALLT.

Vi tror att orsak leder till verkan för att det är den enda förklaringen (förutom ren slump) till att något händer. Jag ser inte vad som skulle vara konstigt eller mystiskt med detta, det finns inget ologiskt vare sig med en första orsak eller en oändlig kedjereaktion.

Självklarheter som "äpplet faller från trädet" eller "orsak leder till verkan" är inga förklaringar i djupare mening. Det är saker som alla är överens om, det som jag beskrev som "det vanliga tankesättet".
Alltså det som funkar till vardags, men inte när man vill gräva djupare.

Om man å ena sidan säger att allt har en orsak och sedan säger det motsatta, då är det väl en motsägelse? Eller hur? Vår syn på kausaliteten är uppenbarligen ofullständig. Jag föreslog en annat sätt att se på det. Det får du gärna kommentera istället för att ta upp självklarheter som vi redan är överens om.

Jag ser inte hur vår syn på kausalitet skulle vara ofullständig, varför den inte funkar om man gräver djupare.

Bland annat för att den inte funkar på kvantnivå där världen snarare ter sig probabilistiskt.

Att inte alla händelser på kvantnivå kan förklaras med orsak och verkan innebär inte att alla (eller nästan alla) händelser på makroskopisk nivå inte kan det. Dessa slumpmässiga händelser på kvantnivå har mycket liten påverkan på makroskopiska händelser. Och när de har det så innebär det bara att kedjereaktionen slumpmässigt och oundvikligt ändrar riktning för att sedan återgå till orsak och verkan. Dessa slumpmässiga händelser är bara små avbrott på kausaliteten.

Jag kan köpa att framtida händelser redan existerar eftersom de genom orsak och verkan redan är förutbestämda. Men om en film ska motsvara den deterministiska verkligheten så finns det bara en version av filmen, bara en version av varje scen.