Dumpad efter 3:e dejten

Ok. Jag kommer i alla fall inte leda in några fler samtal på just det ämnet i framtiden.
Om det nu var där skon klämde den här gången (vilket jag hoppas att det inte var), så känner jag mig som en idiot. Och faktumet att svaret på den frågan inte existerar, gör att jag gräver jag ner mig i skiten.

Edit. Förresten. Anser du att den omvända frågan skulle vara lika olämplig? "Är du extrovert"? För det handlar mycket om vad man läser in i begreppen. Enligt många har ju "extrovert" en positivare laddning än "introvert". För mig är orden i princip värdeneutrala.
Som sagt så var min fråga till henne formulerad på ett betydligt mer öppet sätt så. Jag undrar mest för sakens skull.

Hur har du tänkt närma dig det motsatta könet egentligen, skicka kravspecifikation och äktenskapsavtal till hennes föräldrar? Råka sträcka dig efter samma köttbullepaket på ICA och inse att ni har såå mycket gemensamt att ni blir sambor samma kväll?

Dejta gör man för att under lättsamma former ta pulsen på nån man är nyfiken på, finns inga garantier. Men om konvon inte lyfter på tre (!!) försök så finns inget att hämta där, det du gör just nu är att sörja ett önsketänkande. Ut i löpspåret med dig, frisk luft rensar hjärnan

Du var förmodligen för passiv på dejterna, tog det inte vidare.
Under tiden fick hon 200 nya alternativ som är snyggare och bättre än du på alla sätt.
Hon tappade intresset och blir pumpad av snygg-chad med 6-packet och tattooooos just nu.

Du ska inte tro att tjejen har något som helst ansvar att komma med egna initiativ eller på något sätt föra dejtingen vidare, det har hon absolut inte eftersom hon är född med ett hål mellan benen och därmed blir uppassad likt en prinsessa 24/7 tills efter 30-strecket.

Välkommen till nätdejting.

Hmm, till att börja med tror jag kvinnor i synnerhet snarare blir imponerade av att du själv listar ut dom snarare än att du frågar rätt ut. T ex att du vet exakt vilken som är hennes favoritdrink när du beställer utan att ens fråga henne. Det är ju varken fel eller dumt att rätt ut fråga henne vad som är hennes favorit. Men att själv lista ut det genom att observera och lägga på minnet visar på en helt annan nivå av engagemang. Samma sak med sinnesstämning och om hon gillar att komma ut och träffa nya människor etc.

Det kan förvisso, möjligen, finnas en mer positiv laddning i termen extrovert. Personligen tycker jag det låter lite pretentiöst att fråga den typen av frågor över huvud taget. Det skulle vara smidigare att väva in det i mer vardagliga frågor. Hänger du mycket med dina kollegor från jobbet på fritiden? Är du med i några föreningar eller klubbar? Vad brukar du och dina kompisar göra? Osv.

Helt enkelt lär du ju märka rätt snabbt om hon verkar introvert eller extrovert om det nu råkar vara viktigt för dig. Du ska inte behöva fråga. Typ. Och hon känner att hon är viktig och att du engagerar dig i henne när du sedan planerar aktiviteter utefter vad du själv observerat och lagt på minnet. Alltså helt utan att du frågat frågor från något formulär om hon är extrovert eller föredrar rött vin framför vitt etc.

Det är rätt viktigt att försöka vara rätt flörtig och inte hamna i vänfacket. Flörta skämta anspela på lite sexuellt och börja eskalera med fysiskt snabbt, annars blir det ofta så. Normalt för mig så är tredje dejten hemma så det minst leder till förspel. Kan du inte ta för dig visa sexuellt intresse självsäkerhet så ses du omedvetet som en svag man även om tjejen är blyg.

Om man blir på dejt mer än en gång med samma dam så ÄR hon intresserad av dig, och då är det bara att köra på.

Håller du på och mesar dig tröttnar dem. De gör ingenting, de klarar inte av att dra, föra eller sparka relationen vidare och framåt. Det är mannens uppgift.

Hur har du tänkt närma dig det motsatta könet egentligen, skicka kravspecifikation och äktenskapsavtal till hennes föräldrar? Råka sträcka dig efter samma köttbullepaket på ICA och inse att ni har såå mycket gemensamt att ni blir sambor samma kväll?

Dejta gör man för att under lättsamma former ta pulsen på nån man är nyfiken på, finns inga garantier. Men om konvon inte lyfter på tre (!!) försök så finns inget att hämta där, det du gör just nu är att sörja ett önsketänkande. Ut i löpspåret med dig, frisk luft rensar hjärnan

Ok. Jag kommer i alla fall inte leda in några fler samtal på just det ämnet i framtiden.
Om det nu var där skon klämde den här gången (vilket jag hoppas att det inte var), så känner jag mig som en idiot. Och faktumet att svaret på den frågan inte existerar, gör att jag gräver jag ner mig i skiten.

Edit. Förresten. Anser du att den omvända frågan skulle vara lika olämplig? "Är du extrovert"? För det handlar mycket om vad man läser in i begreppen. Enligt många har ju "extrovert" en positivare laddning än "introvert". För mig är orden i princip värdeneutrala.
Som sagt så var min fråga till henne formulerad på ett betydligt mer öppet sätt än så. Jag undrar mest för sakens skull.

Även om det inte var svaret på min direkta fråga så håller jag i stora drag med dig den här gången. Tack. Jag tar med mig det du skriver.

I och med den här tråden inser jag inser att jag framstår som en person som har en pinne uppkörd i röven när jag går på dejt. Någon som dyker upp med ett manus och frågeformulär. Vill bara säga att det inte är så. In action är jag mest bara glad och okomplicerad. Den här tråden handlar bara om mina interna grubblerier och hårklyverier.

...och frågade huruvida hon ansåg sig själv som en introvert eller extrovert person. Hon svarade att hon var lagd åt det blyga hållet, och jag sa något i stil med att, jag hade känt av det lite grann. Jag fortsatte med att säga att det är helt okej och berättade att jag själv är likadan.

Jag har varit ganska mycket under isen senaste månaden. Bakgrunden är att jag började dejta en tjej som är i Sverige för sin studier. Hon kontaktade mig genom en dejtingapp och vi skrev med varandra i en månad innan vi sågs för första gången för en promenad i stan. Vi hade några gemensamma intressen och mål. Vi fortsatte att ses genom att spela padel ihop och totalt sågs vi 3 gånger.
Uppenbarligen hade vi båda kul vid dessa tillfällen. Även om vi verkade trivas i varandras sällskap upplevde jag henne som blyg och att våra konversationer aldrig riktigt lyfte, och tredje (sista) gången vi sågs försökte jag föra det på tal och frågade huruvida hon ansåg sig själv som en introvert eller extrovert person. Hon svarade att hon var lagd åt det blyga hållet, och jag sa något i stil med att, jag hade känt av det lite grann. Jag fortsatte med att säga att det är helt okej och berättade att jag själv är likadan.

Efter några dagar frågade jag om vi skulle hitta på något igen, varpå svaret kom. "Jag uppskattade verkligen att spela padel med dig men ärligt talat så känns det inte som vi har så mycket gemensamt. Sorry ." Jag upplevde det å andra sidan som att vi faktiskt hade en del gemensamt, men jag kan samtidigt förstå henne eftersom det inte riktigt slog gnistor. Mitt svar var bara, "jag förstår. Tack för din ärlighet och lycka till." Innan jag tog bort hennes nummer och raderade våra konversationer.

Nu har jag överanalyserat allt i en månads tid och känner mig fortfarande ganska sänkt. Hennes förklaring är ju bara ett artigt sätt att avvisa någon på och vad som egentligen ligger i grunden kan ju vara något helt annat. Var det otrevligt att fråga om hennes blyghet, kände hon sig attackerad eller ifrågasatt? Jag sa det inte på något otrevligt sätt, det var en öppen fråga ställd med ett leende på läpparna grundat på nyfikenhet.
Detta är det jobbiga. Alla obesvarade frågor. Jag har ju som sagt grubblat mycket på det här, och jag frågar mig själv hur hon ser tillbaka på det och känner sig nu. Jag hade uppenbarligen velat ge det åtminstone nån chans till.

Jag har aldrig dejtat någon tidigare. Detta eftersom jag avskyr otydliga och vaga relationer. Jag är inte ful, har god social kompetens och är bildad. Så jag borde inte ha svårt att träffa nån. Men denna tjej är den första som jag lyckats etablera en kontakt med över nätet. Till skillnad från exakt alla andra på dessa appar utstrålade hon i alla fall ett intresse och var den som tog initiativet till att först ses. Alla andra jag har haft kontakt har antingen varit ointressanta, slutat svara eller varit creepy. Så just den här tjejen kände jag faktiskt var lite mer speciell.
Nu är jag i mitten av 20-årsåldern och känner att klockan börjar ticka. Samtidigt är min motivation att träffa någon annan körd i botten för tillfället. Funderar på om vi någonsin kommer komma i kontakt igen. Finns det nån chans att hon hör av sig? Ska jag ta kontakt igen, eller gör jag mig bara själv illa genom det?

Avskyr sån här självömkan i vanliga fall, men det är faktiskt skönt att skriva av sig.

Nu är jag i mitten av 20-årsåldern och känner att klockan börjar ticka.