Jag har varit ganska mycket under isen senaste månaden. Bakgrunden är att jag började dejta en tjej som är i Sverige för sin studier. Hon kontaktade mig genom en dejtingapp och vi skrev med varandra i en månad innan vi sågs för första gången för en promenad i stan. Vi hade några gemensamma intressen och mål. Vi fortsatte att ses genom att spela padel ihop och totalt sågs vi 3 gånger.
Uppenbarligen hade vi båda kul vid dessa tillfällen. Även om vi verkade trivas i varandras sällskap upplevde jag henne som blyg och att våra konversationer aldrig riktigt lyfte, och tredje (sista) gången vi sågs försökte jag föra det på tal och frågade huruvida hon ansåg sig själv som en introvert eller extrovert person. Hon svarade att hon var lagd åt det blyga hållet, och jag sa något i stil med att, jag hade känt av det lite grann. Jag fortsatte med att säga att det är helt okej och berättade att jag själv är likadan.
Efter några dagar frågade jag om vi skulle hitta på något igen, varpå svaret kom. "Jag uppskattade verkligen att spela padel med dig men ärligt talat så känns det inte som vi har så mycket gemensamt. Sorry
." Jag upplevde det å andra sidan som att vi faktiskt hade en del gemensamt, men jag kan samtidigt förstå henne eftersom det inte riktigt slog gnistor. Mitt svar var bara, "jag förstår. Tack för din ärlighet och lycka till." Innan jag tog bort hennes nummer och raderade våra konversationer.
Nu har jag överanalyserat allt i en månads tid och känner mig fortfarande ganska sänkt. Hennes förklaring är ju bara ett artigt sätt att avvisa någon på och vad som egentligen ligger i grunden kan ju vara något helt annat. Var det otrevligt att fråga om hennes blyghet, kände hon sig attackerad eller ifrågasatt? Jag sa det inte på något otrevligt sätt, det var en öppen fråga ställd med ett leende på läpparna grundat på nyfikenhet.
Detta är det jobbiga. Alla obesvarade frågor. Jag har ju som sagt grubblat mycket på det här, och jag frågar mig själv hur hon ser tillbaka på det och känner sig nu. Jag hade uppenbarligen velat ge det åtminstone nån chans till.
Jag har aldrig dejtat någon tidigare. Detta eftersom jag avskyr otydliga och vaga relationer. Jag är inte ful, har god social kompetens och är bildad. Så jag borde inte ha svårt att träffa nån. Men denna tjej är den första som jag lyckats etablera en kontakt med över nätet. Till skillnad från exakt alla andra på dessa appar utstrålade hon i alla fall ett intresse och var den som tog initiativet till att först ses. Alla andra jag har haft kontakt har antingen varit ointressanta, slutat svara eller varit creepy. Så just den här tjejen kände jag faktiskt var lite mer speciell.
Nu är jag i mitten av 20-årsåldern och känner att klockan börjar ticka. Samtidigt är min motivation att träffa någon annan körd i botten för tillfället. Funderar på om vi någonsin kommer komma i kontakt igen. Finns det nån chans att hon hör av sig? Ska jag ta kontakt igen, eller gör jag mig bara själv illa genom det?
Avskyr sån här självömkan i vanliga fall, men det är faktiskt skönt att skriva av sig.
Uppenbarligen hade vi båda kul vid dessa tillfällen. Även om vi verkade trivas i varandras sällskap upplevde jag henne som blyg och att våra konversationer aldrig riktigt lyfte, och tredje (sista) gången vi sågs försökte jag föra det på tal och frågade huruvida hon ansåg sig själv som en introvert eller extrovert person. Hon svarade att hon var lagd åt det blyga hållet, och jag sa något i stil med att, jag hade känt av det lite grann. Jag fortsatte med att säga att det är helt okej och berättade att jag själv är likadan.
Efter några dagar frågade jag om vi skulle hitta på något igen, varpå svaret kom. "Jag uppskattade verkligen att spela padel med dig men ärligt talat så känns det inte som vi har så mycket gemensamt. Sorry
." Jag upplevde det å andra sidan som att vi faktiskt hade en del gemensamt, men jag kan samtidigt förstå henne eftersom det inte riktigt slog gnistor. Mitt svar var bara, "jag förstår. Tack för din ärlighet och lycka till." Innan jag tog bort hennes nummer och raderade våra konversationer.Nu har jag överanalyserat allt i en månads tid och känner mig fortfarande ganska sänkt. Hennes förklaring är ju bara ett artigt sätt att avvisa någon på och vad som egentligen ligger i grunden kan ju vara något helt annat. Var det otrevligt att fråga om hennes blyghet, kände hon sig attackerad eller ifrågasatt? Jag sa det inte på något otrevligt sätt, det var en öppen fråga ställd med ett leende på läpparna grundat på nyfikenhet.
Detta är det jobbiga. Alla obesvarade frågor. Jag har ju som sagt grubblat mycket på det här, och jag frågar mig själv hur hon ser tillbaka på det och känner sig nu. Jag hade uppenbarligen velat ge det åtminstone nån chans till.
Jag har aldrig dejtat någon tidigare. Detta eftersom jag avskyr otydliga och vaga relationer. Jag är inte ful, har god social kompetens och är bildad. Så jag borde inte ha svårt att träffa nån. Men denna tjej är den första som jag lyckats etablera en kontakt med över nätet. Till skillnad från exakt alla andra på dessa appar utstrålade hon i alla fall ett intresse och var den som tog initiativet till att först ses. Alla andra jag har haft kontakt har antingen varit ointressanta, slutat svara eller varit creepy. Så just den här tjejen kände jag faktiskt var lite mer speciell.
Nu är jag i mitten av 20-årsåldern och känner att klockan börjar ticka. Samtidigt är min motivation att träffa någon annan körd i botten för tillfället. Funderar på om vi någonsin kommer komma i kontakt igen. Finns det nån chans att hon hör av sig? Ska jag ta kontakt igen, eller gör jag mig bara själv illa genom det?
Avskyr sån här självömkan i vanliga fall, men det är faktiskt skönt att skriva av sig.
