Citat:
Ursprungligen postat av
farbror Sven
Hur jobbigt det än kan vara tror jag att anhöriga vill veta sanningen. Hur lång tid det än har gått.
Jag är anhörig. En av mina föräldrar försvann ner i djupet och återfanns aldrig. Det tog lång tid att bearbeta det hela; när det inte finns någon kropp så är det svårt att släppa hoppet. Även när hoppet är förbi sedan länge. Jag drömde om det i nästan tio år.. olika sätt som hon kom tillbaka på. Satt vid köksbordet när jag kom hem. Skrattade.
Det är över nu. Jag har släppt det och jag skulle föredra om det fick vara så. Att slita upp såren för att tidningarna ska sälja lösnummer, folk förfaras,.. för min skull? Nej tack. Tvärtom om jag får välja. Låt det bara vara.
Andra anhöriga kanske känner annorlunda men jag bryr mig inte om "sanningen". Sanningen är att hon dog. Sanningen är att människor dör varje dag, på ett eller annat sätt. Om det sedan var en ubåt, en bomb, guds verk eller en olycka.. det är inget jag grubblar över, inget jag bryr mig om. Hon är borta. Att se rubrikerna, inslagen och hela cirkusen som drar igång igen, det river runt, skapar oro, olust, rotar runt i minnen jag inte vill ha..
Så tack, men nej tack.