Glidit på en räkmacka hela livet, mår så dåligt att självmord övervägs

Har under majoriteten av mitt liv glidit på en räkmacka. Fick alltid det jag ville ha och problem som uppstod sopade föräldrarna mattan inför. Resultaten är att jag inte kan någonting alls i stora drag. Har en oerhört dålig självkänsla då jag inte har koll på någonting egentligen. Att aldrig ha behövt kämpa för något och att få känna att jag klarar av någonting har sannerligen satt sina spår. Det har varit bekvämt och konsekvenserna tänkte man ju inte alls på. Tjänar mina egna pengar i dag och bor själv i en lägenhet men jag har så dåligt psyke, ger upp för minsta lilla och känner varje dag att jag knappt vill leva. Alla grunder som man ska kunna vid 26 års ålder fattas jag. Det är så pass illa att jag inte ens klarar av att montera ihop en möbel trots beskrivning. Minsta lilla uppförsbacke får mig att ge upp då jag alltid fått saker gjort genom någon annan. Överdriver inte när jag säger att jag inte kan någonting. Saknar dessutom intresse överhuvudtaget som rör livet och allt i det. Där finns ingenting jag känner att det här vill jag veta, lära mig mer om och sedan verkställa, ingenting.

Skyller på mina föräldrar. När jag var liten ifrågasatte jag ju inte hur enkelt liv jag hade, med åldern var jag redan för bekväm kring det. Det är nu verkligheten hunnit ikapp mig. Det är otaliga gånger i livet det visat sig hur extremt dåligt förbered jag är, hur kass jag är och hur mycket jag missat. Tycker hela livet känns meningslöst och jag skäms över hur begränsad jag är i kunskap i allt möjligt jag har. Vet knappt var jag skulle börja för att ta igen det. Dessutom har jag ingen motivation, är deprimmerad och tycker allt är jobbigt..

Känns omöjligt att ordna denna soppan, vad tänker Du som läser detta?

Jag tänker att dina föräldrar har gjort dig en björntjänst. Precis som samhället i stort gjort med milleniegenerationen. Man måste lära sig kämpa vid tidig ålder, annars blir det svårt senare i livet. Då ligger man där platt på rygg utan att knappt orka resa sig ur sängen tillslut.

Du behöver en smäll på käften, metaforiskt.

Läs mer. Börja med Schopenhauer, Nietzche, Isaac Asimov(stiftelsen) och Rama.

Du verkar ha väldigt bra självinsikt och har en tydlig bild av vad problemet är och vad som orsakat det. Det är en väldigt bra grej.

Att du dessutom aktivt valt att vädra dina problem visar på att du hellre vill hitta en lösning än att ta livet av dig.

Du säger att du har ett jobb och eget boende så du funktionerar till viss mån.

Huvudproblemet är som du säger att du ger upp vid minsta utmaning. Att få ihop ikea-möbler kan vara en jävla uppförsbacke, fråga vem du vill och de har minst en historia om när de tappade det när de skulle få ihop en möbel.

Vad jag vet om att bygga upp självkänsla är att man behöver överkomma svårigheter, något du berövades som barn. Men du är bara 26 år och är nu i kontroll över ditt eget liv. Som med all träning får man börja smått.

Nu är du totalt ointresserad av allt, förutom kanske att lösa din situation. Testa med att börja med en liten utmaning, typ bygg ett pussel. Sen beröm dig själv när du uppnått ditt mål. Hur litet det än är. Det kanske låter löjligt men sånt funkar, hjärnan är ganska lättlurad på det sättet.

Utmaningarna kan vara allt möjligt, som att lära dig att laga en ny maträtt eller memorera en låttext eller läsa ut en bok. Men att man börjar enkelt med kanske en spenatsoppa om man inte alls kan laga mat eller läser en lättläst bok om man inte läser böcker annars.

Träning är också ett väldigt bra sätt att sätta upp mål för sig själv och nå dem, och på så sätt bygga upp självkänsla. Sen mår man bra av träning på andra sätt också. Och det kommer kännas väldigt motigt att tvinga sig själv till att träna, men det finns så många olika sätt att göra det på att något borde vara tolererbart i början. Cykling är kul, andra gillar att simma. Eller så kan man bara göra armhävningar och squats och chins hemma.

Om inte annat så har du inget att förlora, om det inte funkar kan du fortfarande ta livet av dig. Men det vore synd om du inte gav det ett ärligt försök i alla fall.

Du är deprimerad. Börja med att kontakta en psykolog.
Om du har rika curlingföräldrar kanske de till och med kan betala för en, så slipper du valsa runt i primärvården.

Men tack, inte ofta ett meningsfullt inlägg som ditt kommer fram på sopstationen Flashback! Dock finns det ljusglimtar här och där som ditt inlägg.

Sluta nu bara att ljuga för dej själv?

Om du saknade intresse skulle du inte kunna formulera dej så bra om livets yttre meningslöshet vid brist på inre balans och glädje när du fantiserar om vad du tror andra gör och hur de har det. Tänk om jag kunde vara som ...

Det finns ingen annan verklighet än din egen och du är där du är. Varför inte dra in lite syre på ditt sätt under en timma och ta denna dag som nummer ett i ditt liv och skit i andra idag så gott det går. Syret gör att dina tankar om dej själv blir mindre och du börjar att se annat meningslöst som omväxling... Gå ut och köp en glass, kaffe mä bulle eller korv!

Tro inte på allt du tänker utan bara ta ett steg i taget. Det du söker kommer du aldrig att hitta för det finns inte som ett hittegods utanför dej själv. Att leta efter dej själv som du redan är och äger är din förvirring som gör dej trött.

Sluta sök, leta på fel ställe, efter något du vill uppnå och ta ett steg i taget som barnen gör, du är ingen prins kompis och du kommer aldrig att hitta det du letar efter! Gå in på ett varuhus och kolla kanske?

Ålder är bara ett påhitt och inget annat. Livet händer nu, idag denna sekund...

Läser du detta som du läser AB kan du deleta det direkt men låter du orden beröra dej och läser om och om igen kanske det ger dej något om du är mogen att ta ett steg till? jag vet inte!

Så vad då då.. Sluta bry dig så jäkla mycket. Vem mäter du dig med...?
Du har det åtminstone bättre än typ 99% av afrikas befolkning. Ta det bara lugnt och njut av tiden som är. Allt annat är meningslöst.

Hej,
tack så mycket för ditt inlägg. Alltid haft enkelt för grovmotorik, styrketräna, simning och hiderbanor men totalt värdelös kring allt som har med finmotorik att göra. Det stora problemet i mitt liv är att jag är svagbegåvad. Har fått sagt att hela anledningen till att jag fick så mycket hjälp genom livet, framförallt i barndomen är att annars hade saker och ting inte blivit gjort. Redan som barn var jag låg, svårmotiverad och behov av hjälp, sådant som andra barn hade enkelt för. Det var mycket med speciallärare och annat. Hade svårt i många ämnen, framförallt i sy och träslöjd, det tyckte jag var extremt svårt. Hade enkelt för engelska och idrott men gällande andra ämnen mycket svårt.

Styrketränar och hade mycket enkelt för att bilda mig kunskap kring hur uppläget skulle se ut och hur jag skulle äta för att uppnå goda resultat. Problemet är att det i mitt liv inte finns något som tänder en gnista inom mig. Träningen är långt ifrån ett intesae, enbart en ren nödvändighet. Körkort ordnade jag på första försöket men i helhet är det inte bara en ikeamöbel jag har svårt för, det är mycket värre än så. Är i grunden som sagt mycket låg, dystymi är mitt mellannamn. Tidigare fann jag datorspel givande men sedan flera år tillbaka är inte ens det roligt. Att jag fattas så mycket grundläggande kunskap i livet och med massa pinsamma moment i livet där folk sett hur kass jag är på sådant man bara ska kunna är så tungt att bära. Ser det som helt menlöst att finnas till när faktumet är att jag är svagbegåvad. Det går inte ihop med att jag ser ganska bra ut. Undviker förhållande då jag är totalt ohändig samtidigt som jag är helt ointressant. Tycker ingenting är roligt, är så totalt icke nyfiken på livet och tillvaron är inte alls händelserik. Har så många gånger önskat att jag får en dödlig sjukdom, hemskt men så är det. Vill inte leva men inte dö heller om det går ihop. Detta har gjort att jag knarkar för att ens orka med livet. Knarkar långt ifrån varje dag, 3 gånger i månaden men det är ända gången jag ser ett ljus i livet. Önskar varje dag att det var annorlunda, att jag hade driv inom, att jag var taggad på livet och hade något intresse som fick det att kännas meningsfullt. Som barn testade jag varje sport som fanns men gav upp inom 3 veckor alltid. Kunde få för mig en massa men så fort det blev jobbigt gav jag upp och det är tyvärr något som kvarstår. I skolan var det enbart godkänt som eftersträvades. På gymnasiet fanns där inget jag ville läsa så jag valde det enklaste. I arbetslivet fanns där inget jag ville jobba med så jag valde det enklaste. Att gå upp på morgonen är totalt meningslöst, allting handlar bara om att utföra en massa för att jag måste, inte för att jag vill. Tragiskt men sant..

Har haft sex många gånger men undviker förhållande.

De jag känner med svagbegåvning har antingen inte klarat körkort alls eller fått både skriva och köra upp mellan 5-10 gånger. Vem har sagt att du är svagbegåvad?

Om du var lika ointresserad som barn är det inte konstigt att du behövde speciallärare, det har fortfarande inget med svagbegåvning att göra. Ang finmotoriken handlar det också om att träna vilket du nog aldrig gjorde eftersom det fanns ett ointresse där också.

Alla måste träna på saker för att bli bra, det är först när man tränat mycket men ändå inte klarar av det som man kan börja diskutera anledning. Att du gått på syslöjden alla år betyder ingenting om du aldrig tränade ordentligt.

Troligtvis är du deprimerad och har varit så i många år. Sök läkarhjälp och se om det gör någon skillnad i ditt liv!

Läs Edward St Aubyns böcker om ”Patrick Melrose” (läs sa jag, inget jävla tv-seriefusk). Eller för all del, läs på om buddhismen.

Ett skyddat liv hindrar aldrig att lidandet hinner ifatt. Men med en god självinsikt som du verkar ha, finns all möjlighet både att nå acceptans och också att finna mening i ditt liv.

Terapi är en bra början.

Testa ifall dina föräldrar (eller en av dem) är narcissister.

En narcissist skapar dålig självkänsla och dåligt självförtroende hos alla omkring sig (detta i sin tur för att kunna suga in underlydande i tron att denne är "enda räddningen"). Förvandlar vanligt folk till fjollor och primadonnor.

Medicin mot narcissister är självständighet, känslomässig motståndskraft mot deras falska påstående att "de gjort så mycket för dig" , total socialt oberoende , förmågan att be dem "kyss min röv".

Ja symptomen tyder på depression snarare än "karaktärsfel".
Vi börjar med att utreda det.